SWAT: Global Strike Team

Om du är överkänslig mot klichéer kanske du ska hoppa det första stycket i den här texten. Mathias Kincaid, Tony Jackson och Kana Lee är Tac-3, världens försvar mot allehanda terroristhot. Mathias Kincaid är en hårdhudad mjukis, som vill använda minimalt med våld, men inte tvekar att använda våld när det krävs. Tony Jackson, eller TJ som han kallas, är tekniskt begåvad och perfekt på att disarmera bomber och knäcka kodlås. Han har också begåvats med lite attityd. Kana Lee, är kvinnan med prickskyttegeväret som har ett mystiskt förflutet och även behärskar kampsport. Det här gänget åker jorden runt i jakt på konspiratörer och terrorister (allt från ryssar till gangbangers). Lyckligtvis ägnas inte alltför möda åt handlingen som berättas med en kort briefing inför varje uppdrag.

SWAT-serien är som bekant ett av Sierras stora flaggskepp till PC, men detta spel är något helt annat. Ett arkadaktigt och actionfyllt konsolspel. Uppdragen sker allt som oftast i någon form av korridor (kloak, tunnelbana, kontor, grotta) och är linjära i sitt upplägg. Du styr Kincaid, men då och då har Kana Lee något prickskytteuppdrag. TJ fungerar mest som back-up och den som löser pussel med sitt tekniska kunnande.

Som specialpolis och då speciellt när man är en hård mjukis som Kincaid går det ut på att spara så många liv som möjligt. Här kommer en av finesserna i SWAT: GST in i bilden. Spelet stödjer röstkommandon med headset till både Xbox och Playstation 2. För de som inte har detta eller tycker det är lite genant att sitta och skrika för sig själv framför TV:n så kan man använda det digitala styrkorset. Varje fiende har en mätare som visar hur villiga de är att ge upp, ett skott i benet och "Swat! Hands in the air!" kan få många att ge upp utan onödig blodspillan. Kommer du upp till en fiende bakifrån kan du också få honom att ge upp direkt om du ropar "swat!" eller "police!". Om du kastar en chockgranat kan du också snabbt få de överrumplade fienderna att ge upp. Självfallet finns det även lite civila offer att rädda på vägen och precis som fienderna så ska dessa förses med handfängsel. Att spelet premierar att man besparar liv gör att man gärna drar ner lite på tempot vilket känns positivt.

Huvudkampanjen består av 21 uppdrag som kan spelas med tre olika svårighetsgrader. Uppdragen varierar lite i längd, men för mig tog varje uppdrag 10-20 minuter. Du kommer att vilja spela på de olika svårighetsgraderna då det finns fler fiender på "hard" som ger dig uppgraderingspoäng till vapnen. De flesta banorna är riktigt bra designade, men banorna där man styr Kana Lee är riktigt ologiska. Som jag har sagt är man polis och då ska man bespara liv. Du får inte skjuta en fiende utan att varna denne först eller att de skjuter mot dig. Men när man har ett prickskyttegevär är överraskning den största fördelen. Och den känns inte riktigt kul att springa omkring i korridorer med ett långsamt prickskyttegevär när fienderna springer mot med kulsprutor. Det känns feldesignat. Och vilken terroristbekämpningsenhet skulle ge ett sånt uppdrag till en prickskytt?

Ett annat problem som uppstår när du spelar ett uppdrag en andra gång, för att ta någon speciell medalj eller så, är att allt som sker är förutbestämt. Du belönas med medaljer genom att låta teammedlemmar oskadliggöra fiender, inte använda ett continue, inte döda någon under uppdraget och så vidare. När du spelar uppdraget en andra gång, vet du vad som väntar bakom varje krök och allt sker på samma sätt var gång. När TJ börjar desarmera bomben kommer en fiende ur dörr A och en ur dörr B. Första gången man spelar ett uppdrag är man försiktig för man vet inte vad som väntar en, men sen röjer man bara på och då känns spelet inte alls lika roligt. Avsaknaden av artificiell intelligens gör att man trots goda incentiv att spela om (medaljer och uppgraderingspoäng) en bana inte har speciellt roligt när man gör det.

På det stora hela är SWAT: Global Strike Team en trevlig spelupplevelse. Den omedelbara spelbarheten och enkelheten i arkadupplägget är något jag uppskattar. Dock känns det lite tråkigt att det är så styrt och scriptat. Samarbetsläget är ett roligt tillägg som förlänger hållbarheten en aning. Däremot ger dödsmatcherna inget extra och dessa kunde gott ha utelämnats helt. Grafiken är godkänd, medan effekterna av chockgranater och bomber är väl utförda. Lite mer arbete med texturer, ansiktet och animeringarna hade uppskattats. Den simpla och repetitiva bandesignen, som ibland är rent idiotisk, är spelet stora svaga punkt. Handlingen är visserligen väldigt töntig, men spelar bara en biroll och kan ignoreras precis som i vilken actionfilm som helst. Men trots att det finns en hel del brister i spelet så har jag haft kul med det. Och underhållning är trots allt huvudsaken.