Tamagotchi Connection Corner Shop

Varför återanvänder man ett varumärke som Tamagotchi? Alla minns det lilla plasthusdjuret man lekte med ett tag innan man uttråkad dumpade det i en skrivbordslåda. Jag förstår inte vilka känslor som man förväntas uppbringa när man ser att det finns en ny Tamagotchi-produkt. Igenkännande är det mest positiva jag kan frammana.

Tamagotchi Connection Corner Shop är något så ovanligt som ett spel nästan helt utan utmaning. Det är spelet som jag alltid längtat efter i svaga ögonblick då Game Over-skärmen visat sitt hånfulla leende. Nu har det dykt upp till Nintendo DS och det är naturligtvis ganska tråkigt. Jag gillar att vinna i spel men jag vill få illusionen av att jag förtjänar det. Som partner med min Tamagotchi driver jag olika affärer. I varje affär skall en vara eller tjänst tillhandahållas. När jag gör ett uselt jobb får jag betalt. När jag gör ett perfekt jobb får jag betalt. Om jag har dålig arbetsmoral bränner jag maten på restaurangen och vägrar ställa schampot till förfogande på badet. När jag känner kärlek till företaget bakar jag den vackraste tårtan och lagar de svåraste hålen i tänderna på mina kunder. Resultatet blir detsamma hur jag än beter mig - jag får in pengarna och fortsätter jobba. Tamagotchi Connection: Corner Shop är en marknadsekonomi där den osynliga handen tagit långledigt.

Men är det då kul att ta hand om sin Tamagotchi? Det oväntade svaret är att man faktiskt inte tar hand om den alls. Det finns nästan ingen som helst interaktion. Petar jag på min figur verkar han ta illa vid sig. Han måste inte äta, inte bada och jag slipper plocka bort hans avföring. Det momentet i spelet jag trodde skulle vara en vidareutveckling av Tamagotchi-leksakernas grundstomme existerar inte alls. Visserligen går det att köpa möbler och krimskrams till sin Tamagotchi men det förändrar inte spelet. När jag lägger mina surt förvärvade slantar på en munsbit åt min medarbetare belönas jag inte ens med en animation där den äts upp. Endast en liten textruta med info om hur smaskigt det var.

Ibland drabbas jag av insikten om att mina gamla favoriter bland spellåtar inte är så geniala som jag så ofta hävdar. Dyrkandet av musiken i Bubble Bobble och Lolo grundas i själva verket till stor del på hur många gånger ljudslingan spelats upp för mig. Tusentals gånger har samma lilla melodi upprepats och sakta bränts in i hjärnan. Samma fenomen upprepar sig i Tamagotchi Connection: Corner Shop. Musiken är visserligen charmig men så kort att den snurrar runt oändliga gånger i mina hörlurar. Ett stort plus är språket de olika figurerna i spelet använder sig av. Det låter ungefär som en bättre version av tungomålet i Animal Crossing.

Har du spelat Wario Ware? Spelserien har den perfekta minispelssamlingen där reaktioner är allt. De små spelen är över snabbt men ersätts av nya i en oändlig sekvens. Tänk dig nu motsatsen. I Tamagotchi Connection Corner Shop är alla spel mycket längre och med lägre tempo. När de är slut ersätts de inte av ett nytt, istället börjar samma spel om igen utan höjd svårighetsgrad. Detta är i mina ögon kanske det minst genomtänkta spelkonceptet någonsin.

Tamagotchi Connection Corner Shop har den mysigaste grafiken jag någonsin sett i ett spel till Nintendo DS. De små figurerna som kommer för att nyttja ens tjänster har en otrolig charm som får en att fortsätta spela. Det kommer inte som en överraskning att Nana-OnSha, utvecklarna av gamla favoritspel som PaRappa the Rapper och UmJammer Lammy, ligger bakom spelet. Jag har därför svårt att föreställa mig Tamagotchi Connection: Corner Shops målgrupp. Grafiken och musiken tilltalar mig men spelen verkar vara gjorda för en femåring helt utan krav på variation.

Är du sugen på en ny virtuell vän att kela med så köp Nintendogs. Om du vill ha en samling underhållande minispel så leta upp valfritt Wario Ware. Är du ute efter en meditativ upplevelse med härlig grafik så spela Electroplancton. Det finns ingen anledning att investera i en ganska misslyckad blandning av alla tre.