Tony Hawk's Underground

Den relativt välkammade skateboardprofilen Tony Hawk torde vara alla ortopeders absoluta favoritkille. Inte nog med att han själv har kommit till läkarmottagningen med sisådär 6000 frakturer. Han har även också influerat tusen och åter tusen ungdomar att försöka sig på samma sjuka upptåg han själv gör. Många är de som lagt sig på britsar med flisade fotleder liggandes om lott likt ett bisarrt plockepinn.

Många är även de som har hostat upp slantar för att få åtnjuta Tony Hawks egna spelserie. En serie som har kommit att definiera utförandet av extremsportspel som vi känner dem idag. Utvecklingen av konceptet har inte alltid pekat rakt uppåt, men underhållningen har alltid funnits där. I del fyra skippade man dock den lite irriterande två-minuters begränsningen vid varje åktur. Istället erbjöds spelaren en lekpark där man kunde välja fritt vilket mål man skulle ägna sig åt. Det mesta bestående av uppdrag där man skulle uppnå en viss poängmängd, eller utföra en viss kombination eller tokigt trick. Från det tidigare delarna fanns även de lite fåniga sidouppdragen med, något som oftast hade att göra med vilken bana man befann sig på.

Denna gång har Neversoft strävat efter en större mening med spelandet än att bara ackumulera poäng och fina hopplock av trick. Som sig bör startar spelandet med att man måste (!) skapa sig en egen åkare. Något vi har sett serien igenom. Allt börjar med att man, tillsammans med sin bäste polare, ska lära sig "grunderna" för att sedan avancera genom karriärsstegen. Från en sumpluktande avkrok i New Jersey ska man ta sig till de flesta utav världens olika hörn i jakt på ära och berömmelse. Varje bana är skapad som en stycke stad där spelaren får välja vilka uppgifter som ska lösas för vidare avancemang. Men denna gång har Neversoft strävat efter att spelaren ska få göra mer än bara åka bräda. Variation erbjuds med bilåkning och hederligt "fotgängande" för att nämna något.

Möjligheten att kunna ta sig fram till fots är en god tanke som lider av att utförandet inte är tillräckligt polerat. Kontrollen är tyvärr alldeles för oprecis och ofta spolieras tänkt finmotorik tack vare yxiga rörelser. Dock ger det tillgång till svåråtkomliga platser såsom hustak och annat trickmaterial. Men är gången dålig, då är bilkörningen direkt katastrofal. Styrning och bilfysik får mig inte helt osökt att tänka att det är en dressin jag tar mig fram på, istället för ett vanligt fordon. Att banorna dessutom ofta är nedklottrade med murar, stolpar och annat småplock tillför mest irritation. Visst är det meningen att det ska vara utmanande, men det missar man helt. Resultatet blir bara fånigt och känns mest onödigt när man förflyttar sin superstyva bil (eller vad man nu rattar) fram genom trånga passager.

Tyvärr tar THUG en väg som känns lite smått oseriös. Spelet är tänkt att det ska skildra en amatörs strapatsrika färd från ovetande slumfåne till fullfjädrat superproffs. Dock känns vägen dig både onödigt brokig och irrelevant. Ofta lägger man in tokiga uppdrag för att variera lite, och det är självklart helt okey i måttliga mängder. Men här går man till överdrift. Fly från knarklangare, fixa folk till fester, samla ihop lövhögar etc. etc. Listan kan göras lång på triviala uppdrag som man ska utföra. På något sätt känns det nästan som att Neversoft valt att ta ett kliv ifrån själva brädåkandet istället valt att skämta till det för att man inte ska bli uttråkad, tyvärr blir effekten den motsatta.

Samtidigt har i stort sett ingenting hänt med tekniken. Grafiken är visserligen skaplig, men den känns verkligen två år gammal. Detaljer såsom ansikten ser fortfarande ut som något som misshandlats med ett trubbigt föremål och därefter lämnats för att svälla i sommarsolen. Miljöerna har för det mesta tagit ett steg tillbaka. Där det visserligen finns ett par riktigt bra banor i THUG, kändes trots allt utbudet i det förra spelet, både fräschare och definitivt mer inspirerade över lag. Mycket av färgpaletten går åt till bräd-brunt och olika nyanser av grå betong. Speciellt i början av spelet kändes det nästan som att jag befann mig inuti Quake 1-världen återigen.

Men det är inte bara spott och spe med Tony Hawks senaste brädäventyr. Det är faktiskt fortfarande lika kul att göra trick och upptäcka nya kombinationer som producerar fläskiga mängder poäng. Det enda felet här dock är att allt verkar vara mycket enklare nu, jämfört med tidigare spel i serien. Fallfrekvensen känns lägre och farten har blivit ett mindre problem, då man numera verkar fräsa på ganska ordentligt. Kanske bara min inbillning, eller mina skickligheter som ökats. Men utmaningen är inte lika hård som i de tidigare spelen.

THUG är i sina bästa stunder riktigt kul och bjuder på mycket brädflippande och tricksande. Tyvärr dras betyget ner tack vare att Neversoft larvar till allt. Storyn känns mest fånig tack vare överdrivna och icke-skateboardrelaterade uppgifter ska lösas. Kanske vill man visa upp den lite mer "galna" backstage-sidan av det hela. Men i längden är det tröttsamt och förtar lite av det roliga. Vad man ska ha i åtanke är att detta betyg inte innebär att spelet är värdelöst. En femma är helt enkelt ett godkänt betyg på ett underhållande spel med stor potential, som delvis fånas bort av utvecklaren.