Twisted Metal Black

Det är långt emellan jag stöter på produktioner som är så pass homogena i sitt utförande som det här. Då spelkonceptet understöds av det visuella och där presentationen ger en perfekt känsla för vad som väntar. Twisted Metal Black är ett sådant spel, ett spel som jag finner mig förälskad i redan efter några få matcher.

Jag köpte mitt första Playstation 29 September 1995 dagen då Playstation släpptes i Sverige. Jag bar hem maskinen och de releasetitlar jag inhandlat (Ridge Racer, Kileak The Blood och Battle Arena Toshinden). Veckan efter köpte jag Tekken och WipeOut. Veckan därpå Destruction Derby och NBA Jam-96. Detta fortsatte och en lördag eftermiddag, utan förvarning infann sig ett spel som hette Twisted Metal i hyllan i den butiken vi köpte spelen. Jag köpte spelet och åkte nyfiket hem för att prova det som jag trodde var racing av något slag. Till min stora förtjusning var det inte racing, i alla fall inte huvudsakligen utan ett härligt spel där pansarutrustade superbilar, utrustade till tänderna med allehanda skjutvapen gav sig ut på stadens gator för att skjuta varandra sönder och samman. Twisted Metal förblev en av favoriterna i spelhögen, spelades i hundratals timmar. Dessvärre var de följande  spelen i serien inte fullt lika bra och även fast Vigilante 8 bjöd på bättre underhållning än de senare Twisted Metal-spelen så kändes det aldrig lika roligt igen.
När jag för knappt ett år sedan först fick höra om Twisted Metal Black blev jag nästan hysteriskt förväntansfull. En stor del av den utvecklingsgrupp som gjort det allra första spelet i serien skulle återvända till sitt superprojekt för att en gång för alla göra det ultimata bilstridsspelet  Men facit i hand har de hållit varje ord av vad de lovat och detta är, mina damer och herrar det absolut bästa du finner i den här genren, oavsett plattform.

Det första som slår mig när jag börjar spela Twisted Metal Black är den mörka, suggestiva och betydligt mer elaka atmosfär och känsla spelet har fått. Borta är den lättvindiga humorn som återfanns i de tidigare spelen. Spelets frontfigur, den psykiskt instabile clownen som åker glassbil, är inte längre den glade pellefant han en gång var, nej, nej. Han är sönderbränd över halva ansiktet och extremt arg. Faktum är att hela spelet är sargat och avskyvärt i sin stämning, helt perfekt och lysande utfört i min mening. Spelet handlar om den sjukt förvridne Calypso som sätter samman ett dössuktande gäng mentalt sjuka förare för att tävla i den prestigefyllda Twisted Metal-turneringen. Bland de 15 tävlande återfinns de mest vedervärdigt skändade knäppgökar som någonsin skådats. I det utbud spelbara karaktärer som erbjuds från start återser vi flera välkända ansikten från det första spelet. Spectre och Mr.Grimm var två hårdkokta farbröder som hjälpte mig genom originalspelet, så mitt val är självklart.

Väl inne i spelet är grundkonceptet och utförandet oförändrat. På varje bana kämpas det mot sju eller ibland åtta andra förare och terrängen och miljöerna är varierade. Utmaningen i Twisted Metal Black är högre än i tidigare spel och fienderna har utrustats med en imponerande artificiell intelligens.  Utan att justera svårighetsgraden i inställningsmenyn ger jag mig ut i vad jag snabbt finner är ett av de mest utmanande spel jag spelat  i år. Trots min erfarenhet av de tidigare spelen blir jag gång på gång pulveriserad i de senare banorna. Twisted Metal Black är svårt men aldrig omöjligt och visar sig snabbt bli väldigt beroendeframkallande. Spelkontrollen är perfekt balanserad och knapputförandet  är perfekt. Bilen styrs med den vänstra, analoga styrspaken medan den högra reglerar fordonets hastighet. Axelknapparna hjälper dig att enkelt bläddra genom vapnen och kryssknappen fungerar som avtryckare. Jag vill mig minnas att spelkontrollen var väldigt bra även i det första och andra Twisted Metal-serien. Något som kommer väl till hands då striderna utkämpas i en hiskelig hastighet.

Fysiken har förfinats till den gräns då perfektion blir ett passande och sammanfattande ord.  Bilarna uppför sig på ett strålande sätt och beroende på vikt och storlek är de alla olika bra på olika saker. Den tunga lastbilen har givetvis mer kraft i sina påkörningar än den mindre Specter som i sin tur är betydligt snabbare. De 15 fordonen med tillhörande förare har balanserats på ett väldigt bra sätt och i slutändan är det bara rent tycke och smak som bestämmer  vilken av dessa jag väljer. Ingen tycks vara bättre än någon annan, vilket är sällsynt.
Personligen gillar jag de lite snabbare bilarna mer. Att köra i hiskeliga hastigheter, jaga motståndare, flyga genom luften och skjuta enorma målsökande missiler är otroligt roligt. Faktum är att jag inte haft så här roligt på väldigt länge. Twisted Metal Black andas kvalitet och självklart är även grafiken i en klass för sig. I direkt jämförelse med det utbud titlar som finns till maskinen just nu skulle jag vilja kalla detta för ett av de tre absolut mest visuellt välgjorda. Designen på allt ifrån fordon till miljöer är inget annat än mästerlig. Smutsiga, sönderkörda kärror, upprustade med allehanda pansar och massor av vapen utgör tillsammans med den atmosfäriska och bitvis genialiska bandesignen ett strålande yttre. Ett yttre som skiner  och bländas så snart jag slår på strömbrytaren. Detta är snyggt så det förslår.

Tillfört i grunddesignen av fordonen är de robotlika förändringar som sker då stridens hetta ar över. Precis som i TransFormers förvandlas bilarna till rullande vapenskåp så snart jag närmar mig en fiende. Ut ur taket vecklas en enorm kanon ut, allt gjort med ett superbt öga för stil och detaljer.  När sedan avfyrningsrampen vecklats ut skjuter jag iväg ett par missiler som kryssar genom den grådaskiga himlen. De lämnar ett tjockt rökmoln efter sig och långt borta ser jag hur de slår ned i Uffe. Explosionerna är en annan sak i spelet som fortsätter att imponera. Förutom superba eld och rökeffekter sprutar det mindre bildelar och partiklar runt explosionerna. Efter röken lagt  sig hittar jag även aska efter det brinnande bilvraket, vad sägs om det. Jo, javet, detta låter nästan för bra.