Lego Star Wars II: The Original Trilogy

Jag har spelat Lego Star Wars II: The Original Trilogy flera dagar i sträck nu. Killen bredvid mig i spelsoffan har hoppat upp och ned, härmat ljudet av Lukes lasersvärd med munnen (oavbrutet) och ropat "schjuth hannh då Pettedhh" säkert 1900 gånger. Nej, det är inte Jonas Mäki jag syftar på utan min flickväns sexårige son som fullkomligen älskar Lego Star Wars.

För det är lätt att se varför Traveller's Tales blockiga Star Wars-parodier är så briljanta som barnspel. Man kan aldrig dö (eller, ja, men kan dö men vaknar alltid upp igen), ingenting är tidsbegränsat och filmernas originaldialog har ersatts av smågulligt mummel som mest påminner om Bollibompa-pingvinen Pingu.

Vi har klarat det första spelet säkert 15 gånger, jag och Frittjoff (smeknamn). Han har dessutom spelat igenom det ett flertal gånger själv, med sin mor, samt med sina kompisar - vilket gör honom till lite av en expert. Detta märks snabbt då vi startade upp recensionsversionen av Lego Star Wars II: The Original Trilogy tidigare i veckan då han nämligen visste exakt vart vi skulle och hur vi skulle bära oss åt för att avancera innan jag ens hunnit se mig om i spelets miljöer.

Nu har vi riggat snubbeltråd för gigantiska Imperial Walkers på isplaneten Hoth, lärt oss använda kraften på ett starkare sätt av Yoda på Dagobah samt smiskat Storm Troopers hos Lando på Bespin's Cloud City. Vi har även blivit av med handen i striden mot pappa Darth samt plockat ihop massor av charmiga Legoprylar av delar som blivit över efter våldsamma explosioner. De mysiga Ewoker har vi redan allierat oss med på planeten Endor och Dödsstjärnan har vi hunnit spränga inte mindre än två gånger...

Lego Star Wars II: The Original Trilogy innehåller enbart några väldigt futtiga förbättringar i själva spelsystemet i jämförelse med det förra spelet. Rent strukturellt är allting sig likt förutom att figurerna nu kan slåss, på nära håll, och i vissa fall även kasta granater. Utifrån baren på Mos Isley kan man fritt välja vilken film man vill spela igenom och vilket av kapitlen. Det krävs dock (förstås) att man klarar allting i rätt turordning första gången för att på så sätt låsa upp bena efter bana som man senare kan besöka för vad som i spelet kallas "free play".

Precis som i det förra spelet handlar Lego Star Wars II: The Original Trilogy mycket om att, förutom själva handlingen, samla påskägg och pengar. Pengarna kommer i form av de minsta Legoklossarna (de som fungerade som lampor och annat när man byggde med Lego) och förutom dessa innehåller varje bana även en hel rad hemligheter samt gömda specialtunnor. Vissa dörrar kan bara vissa figurer öppna vilket innebär att man verkligen måste spela igenom varje bana 4-5 gånger för att på så sätt låsa upp allt och samla allt. Perfekt för de yngre spelarna, frustrerande för en gammal gubbe som mig.

Den spelmässiga variationen är godkänd, om ändå knappast fantastisk. Det handlar om att vifta med lasersvärdet, hoppa, skjuta änterhakar och då och då byta figur till någon av Skywalkers husrobotar för att öppna dörrar eller hacka sig in i diverse datorsystem. Traveller's Tales har återskapat de tre originalfilmerna med stor detaljrikedom, och allt finns med här. Två gånger per kapitel för en mellansekvens handlingen vidare för att sedan låta mig och Frittjoff fortsätta att krossa stormtrupper.

Och det är svårt, mycket svårt, att hålla skrattet inne då Luke besöker Dagobah för att hitta Yoda, finner en skrumpen grön gubbe som mumlar och äter hans mat - i Lego. Lika svårt är det att inte skratta åt hur Traveller's Tales porträtterat det kärleksgnabb mellan Han Solo och prinsessan Leia som präglade framförallt Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst.

Problem finns dock, ganska många ändå. Traveller's Tales har inte lyckas alls med att förbättra den redan bångstyrigt oexakta kameran som det första spelet led av, något som i Lego Star Wars II: The Original Trilogy irriterar ganska regelbundet. Det händer inte sällen att kameran hamnar alldeles för långt bort från våra hjältar eller helt enkelt lägger sig bakom en vägg eller något annat orubbligt objekt. I flygsekvenserna där man flyger antingen Falken eller X-vingen är det också fantastiskt svårt att förstå hur utvecklarna tänkt då de formgett spelets kontrollmönster. Faktum är att den sista banan i spelet känns så ofärdig beträffande spelkontrollen, att jag och Fritjoff flera gånger tvingades börja om för att på så sätt kunna omgruppera våra rymdskepp och försöka styra åt samma håll. Det finns också en del enerverande, klantiga buggar i Lego Star Wars II: The Original Trilogy som absolut borde ha åtgärdats innan spelets premiär. Bland annat fastnade vi helt på Kaschyyk då vi skulle styra över robotarna på golvplattor i djungeln för att aktivera en stor port. Efter att ha startat om banan två gånger redde problemet ut sig själv och Lukes droider gjorde då vad den artificiella intelligensen ursprungligen hade planerat.

När det gäller det grafiska har det inte hänt speciellt mycket heller. Legofigurerna ser fortfarande likadana ut, miljöerna är uppbyggda av lika många polygoner som i det första spelet och animationerna är desamma. Laddningstiderna är nu märkbart kortare och Xbox 360-utgåvan (och PC-versionen) skryter såklart med hög upplösning, i övrigt ser dock Lego Star Wars II: The Original Trilogy ut som det första spelet.

Jag har klagat en hel del nu... gnäll gnäll gnäll gnäll. Men medan jag ser svagheterna och sitter och retar mig på flertalet penibla missar i utvecklingen, skriker min soffkompis sig hes över "hudh häftitth det äddh" hoppar upp och ned och drömmer om Lego Star Wars på nätterna ... och då vet jag att detta är ett lika bra barnspel som det första spelet var.

Samtliga bilder är från Xbox 360-versionen