Ace Combat Zero: The Belkan War

BandaiNamco återintar återigen luftrummet när det är dags att berätta bakgrundshistorien till Ace Combat 5. Ace Combat Zero: The Belkan War utspelar sig 15 år före det förra spelet, och berättar om kampen mellan Ustio och Belka från första början. Förrenderade mellansekvenser, uppdragsgenomgångar och även uppdragen i sig hjälper till att föra historien vidare. Precis som förut är det en klyschig mix av hjältedåd, krigsfasor, filosofi och självklart massvis med söndersprängd plåt. Handlingen i Ace Combat-spelen har kanske aldrig riktigt fått vara i fokus, för i all ärlighetens namn, vem behöver en handling när man får sitta bakom spaken på en Sukhoi-37 och förvandla fiende-piloter till slamsor och kol.

Ärrade flygveteraner kommer omedelbart att känna sig varma i flygoverallen när de sätter sig i den virtuella cockpiten för att åtnjuta högtflygande arkaddoftande luftstrider. Inget har förändrats i upplägg, spelkontroll, grafik eller upplevelse. Ace Combat har i tre spel nu varit i stort sett samma spel, med olika handling men snarlikt utbud vad gäller flygplan och uppdragsstruktur. Då Ace Combat Zero är såpass likt sina föregångare vet man också hela tiden vad som väntar. Det inträffar i stort sett sällan några riktigt intressanta ögonblick, och även om det aldrig är ett dåligt spel, märker man nu att det börjar åldras ganska ordentligt.

Spelaren är denna gång en legosoldat som kastar sig in i konflikten, under spelets gång tjänar man in pengar som kan spenderas på nya flygplan och vapen. Dessutom tilldelas man medaljer när man åstakommit något extraordinärt, och man kan dessutom se vilka flygaress man har skjutit till köttfärs under sin karriär. Med sig har man sin trogne kollega som alltid strider vid ens sida, och som allt som oftast skriker ut i ren glädje när man gör duktigt ifrån sig. Via ett enkelt tryck på styrkorset kan man få sin kollega att anfalla eller avvakta, ett simpelt system som dock lider lite av att intelligensen är ganska primitiv. Kontrollen är som alltid, enkel att lära sig, och enkel att bemästra. Lätt och följsamt är alltid melodin i Ace Combat, vilket gör att jag ibland gärna skulle ha lite mer utmaning.

För även om det finns gott om uppdrag att ge sig i kast med, är variationen trots allt ganska låg. Det finns trots allt bara ett visst antal sätt man kan variera attacker mot luftmål, markmål eller eskortuppdrag. Ska man vara lite elak, och det kan man kosta på sig ibland, kan man faktiskt säga att Ace Combat Zero är samma spel som sina två föregångare. Grafiskt sett har det hänt väldigt lite, då marken ser bra ut från hög höjd, men ser tyvärr ut som knypplad gröt när man kommer ner under hundrametersstrecket. Flygplansmodellerna må vara snygga, men i all ärlighet märker man inget av detta då man sicksackar mellan kanontornseld och missiler. Det intensiva radiosnacket från tidigare spel är självklart med, och man får fortfarande höra massor av pladder från såväl vän som fiende. Ibland är det meningslösa ordutbyten, ibland innehåller det viktiga order. Dock tenderar allt att dränkas i allt oväsen, och till slut stänger man ute allt snack som uppstår.

Ace Combat Zero är på inga sätt ett dåligt spel, tyvärr verkar det som att BandaiNamco lider av inspirationsbrist, då vi för tredje gången får uppleva nästan samma spel. Visst är det en annan handling, men flygandet och uppdragen är så lika de tidigare delarna, att man hellre skulle vilja kalla det för en expansion.