The Sims 2: Djurliv

När jag i somras besökte tillställningen EA Studio Showcase i San Francisco så gick det inte att undgå att Maxis (och EA) slog på stora trumman för de nya The Sims-spelen till konsol. Nu skulle vi äntligen kunna glömma de halvtaskiga tidigare försöken och få en ordentlig och välfungerande Sims-upplevelse även i vardagsrummet. På mässan demonstrerades både de stationära versionerna liksom de handhållna och jag fick även chansen att snacka mera med båda spelens utvecklare. Alla verkade riktigt entusiastiska och med goda förhoppningar om det kommande spelet. Sedan testar jag fullversionen av spelet ett par månader senare och kan bara konstatera att allt bara var bluff och båg, ett spel för gallerierna - skitsnack, för att uttrycka sig enkelt. För absolut ingenting har hänt sedan sist. Ingenting!

The Sims 2: Djurliv är ett praktexempel på varför vissa spelidéer som fungerar bra på PC aldrig kan göra sig särskilt väl till konsol. Den inoljade och välbeprövade spelmekaniken ifrån PC-versionen av The Sims har fördummats å det grövsta, och eftersom TV-spelarna saknar mus och tangentbord har gränssnittet dragits om och förvandlats till en långsam meny-baserad sörja där irriterande laddningstider är grädden på moset. Det hjälper inte heller att The Sims 2: Djurliv är ett av de fulaste spelen jag någonsin ploppat i min Playstation 2.

Redan när man startar upp spelet första gången och är i full färd med att skapa sin familj så börjar man fatta misstankar. "Spelet ser ut som ett Playstation 1-spel", var min första tanke när jag skapade ett gräsligt fult polygonmonster som jag efter kort betänketid döpte till Frank Frankenstein. Förutom att Frank är löjligt osexig är han också en dum idiot som verkar ha allvarligt svårt för att lyda kommandon - och han verkar inte heller speciellt sugen på att ta egna initiativ trots att han borde.

Såå... nyheten i det här spelet är (som namnet antyder) att Simmarna nu kan skaffa sig husdjur. Hund, katt, marsvin och akvariefiskar kan införskaffas att kela med och djuren är väl den enda behållningen man kan ha av det här spelet. Dessa kan man lära olika tricks som till exempel spela död eller (hur knäppt det än må låta) att sjunga. Man kan också ta sina lurviga vänner till parken för att köpa nya prylar till dem eller bara hänga med andra djurvänner som också är där och rastar sina pälsbollar. Parkens affärer byggs också ut i takt med att du gör av med dina surt förvärvade slantar och får ett större sortiment med tiden.

Genom att ge beröm eller skälla på djuren kan man förstärka eller dämpa olika beteenden, så att man kan uppfostra och forma sitt djur precis efter eget önskemål. Själv skaffade jag mig en riktigt illaluktande och skabbig byracka till Frank som nog allt mer började frukta för sitt polygonfattiga liv i takt med att min frustration med spelet växte och jag vägrade att ge honom mat. Så en dag så tuppade bara Frank av ute på gräsmattan och vägrade vakna. Men efter en stund kom någon slags polis eller nåt och öste ut en hink med iskallt vatten på Frank och så levde han plötsligt upp igen.

Det absolut tråkigaste med The Sims 2: Djurliv är att se all potential gå till spillo. Eftersom spelet baseras på PC-expansionen med samma namn har det stora likheter med storebrorsan i datorvärlden, men tyvärr har många av funktionerna från PC-spelet bantats ned och fördummats avsevärt. Främst handlar det om att valmöjligheterna är betydligt färre, att det finns långt färre prylar att skaffa och att den artificiella intelligensen är betydligt lägre. Dessutom är som sagt det nya menysystemet som används i konspelspelsversionerna fruktansvärt underlägset en gammal hederlig mus med tillhörande tangentbord.

Grundtanken bakom spelkonceptet är dock fortfarande genialisk och det är precis därför det är så trist att utförandet är så undermåligt. Det är kul att se att Maxis faktiskt bemödat sig att göra en helt unik konsolspelsanpassad variant av den populära PC-spelsserien, men när det är så här fruktansvärt dåligt känns det som att de mycket hellre kan lägga sin energi på en ny expansion än att fylleflörta med TV-spelspubliken.