Ys: The Ark of Napishtim

Sedan det första spelet, som släpptes till NES 1987, har vi européer aldrig fått chansen att testa ett spel i Ys-serien. Däremot har Ys-spelen varit tämligen framgångsrika på övriga marknader, med ett lättsamt actionrollspelsupplägg och enastående musik. Jo, jag importerade några av skivorna för några år sedan, och trots att jag aldrig har spelat ett Ys förut blev jag oerhört förtjust i soundtracken.

När det då äntligen blir dags att testa PSP-versionen av Ys: The Ark of Napishtim (prosit!) är mina förväntningar på topp. Det hela börjar med ett långt intro där ett gäng väldesignade animefantasy-stereotyper är inblandade i en massa äventyr och musiken är lika bra som jag hade hoppats. Så börjar spelet, och den rödhårige huvudpersonen Adol spolas iland på en ö befolkad av alver. Det visar sig att ön omges av en mystisk storm som ingen kan ta sig genom, och i brist på annat att göra bestämmer sig Adol för att utföra hjältedåd. Något som imponerar redan från starten är de snygga karaktärsporträtten, till och med på helt oviktiga sidopersoner som har två rader dialog genom hela spelet. Trots att grafiken är allmänt dassig drar jag mitt svärd och lämnar staden för att äventyra på allvar.

Här börjar problemen. Ys är ett ganska simpelt actionrollspel där man i huvudsak trycker hysteriskt på en enda knapp för att banka ner sina fiender. Det kan ju vara kul i sig, och det är trots allt rätt beroendeframkallande att sätta igång spelet för att slakta fiender och bli starkare. Men spelet är så fullt av tekniska problem och obalanserat alldeles åt skogen att det snart blir en ren pärs. Trots den simpla, nästan PSone-aktiga grafiken, hackar spelet fram med ett tiotal bildrutor per sekund så fort fler än en fiende befinner sig på skärmen. Detta gör förstås precisionshackande till en omöjlighet och striderna degenererar snabbt till att vifta frenetiskt och hoppas att ingen hinner anfalla tillbaka, för någon pareringsknapp finns inte och Adol tål inte alls särskilt många träffar. Av någon anledning händer det också att fiender gör flera attacker i rad och helt plötsligt är man tokdöd och förlorar all erfarenhet sedan senaste gången man sparade (typ för tio minuter och hundrafem monster sedan). Visst, om man bankar ihjäl en miljard fiender så blir man förstås starkare, men då kommer vi till nästa stora problem.

Av någon anledning har Falcom lyckats åstadkomma de värsta laddningstiderna jag har sett på PSP. Mellan varje skärm ska det laddas. Inne i städerna blir det särskilt störande när varenda litet tomt hus föregås och efterföljs av tio sekunders laddande. Bara att springa fram och tillbaka till ett område för att återställa fienderna och fortsätta levla upp tar en massa onödig tid. Och ändå är omgivningarna tämligen tomma och tråkiga.

En ljusglimt i all teknisk misär är dock vapensystemet som är enkelt men effektivt. Adol samlar på sig tre vapen under sin färd, vart och ett med en elementarisk egenskap som går att uppgradera genom att samla små kristaller. Med dessa kan han utföra en rad specialattacker som varierar stridandet något.

Tyvärr är det tekniken som sänker Ys obönhörligt, trots att jag verkligen ville tycka om det. Ett sjysst actionrollspel att ta fram när som helst för att samla lite erfarenhet och kanske rensa en grotta på monster är ett perfekt bärbart spel, men den ryckiga grafiken, de brutala laddningstiderna och all plötslig ond död gör det hela frustrerande. Köp soundtracket och spela något bättre istället. Förslagsvis Playstation 2-versionen, som visserligen är lika svår men åtminstone inte är tekniskt handikappad.