"Det var bättre förr" sade Jonas så sent som i förrgår under tiden som vi satt mitt emot varandra och i någon slags stressad tystnad stoppade in vår lunchmat in i respektive ansikte. Han följde sedan upp med att prata om barndomsförälskelser som Turtles, Mask, Castlevania samt Accept vilket innebär att redaktör Mäkis påhittade tidsmaskin endast reste tillbaka till det glada 80-talet och även om även jag älskar allt från de ninjasparkande hjälte-sköldpaddorna till den pixelbaserade piskan i Konamis NES-klassiker, är själva andemeningen i Jonas påfallande konservativa påstående inget som jag just idag vill skriva under på. Detta eftersom jag under de senaste dagarna rest långt tillbaka i tiden och helt enkelt kan garantera er alla om att det inte alls var bättre förr. Inte ens lite. Faktum är att det var helt värdelöst förr i tiden.
Nej, det är inte snyggt och nej, det är inte särskilt kul - alls.
Eller ja, det beror såklart lite på hur man ser det - också. Nu när jag tänker efter. Om man störs av det faktum att folk inte längre samtalar med varandra utan istället placerar sin smartphone framför anletet och försvinner in i dopamin-fabrikerna som stavas Snapchat, Facebook samt Instagram - Då! Då kanske det är bättre att resa tillbaka till låt säga tio miljoner år (långt innan Teenage Mutant Ninja Turtles föddes) och leva som någon slags polygonfattig fusion mellan Jonas Mäki och en normalstor chimpans. Kanske, i alla fall. Förutom det faktum att det inte finsn snabbmat eller läsk, elbilar, internet eller ost. Istället finns det vassa stenar som du måste använda för att knäcka omogna kokosnötter som i mångt och mycket är den enda föda du kommer att leva på här, samt att du på regelbunden basis förvandlas till middagsmat för de mer grovhugget aggressiva invånarna i denna blaskiga spelvärld. Välkommen till det på förhand så haussade Ancestors: The Humankind Odyssey, utvecklat av självaste Patrice Désilets som står bakom grundidéerna till bland annat Prince of Persia: Sand of Time samt Assassin's Creed.
Du axlar alltså rollen som apmänniska (tänk dig Kim Orremark utan kläder och utan sin kära ungdomskeps) och allting utspelar sig i Norra Afrika för tio miljoner år sedan (som sagt). Ditt ansvar är att föra mänsklighetens utveckling framåt genom två miljoner år och detta gör du genom att överleva. För att kunna klara livhanken krävs det att du lär dig ett antal rätt viktiga saker, och det krävs att du lär dig väldigt snabbt eftersom det här spelet inte sällan är riktigt korkat utformat och straffar spelaren utan chans till att själv begripa vad som bör ske härnäst. Att äta mat som inte är giftig är såklart viktigt. Att dricka vatten som inte är giftigt likaså. Det är dessutom viktigt att sova, såklart. Och att inte bli uppäten. Om Kim råkar skada sig är det viktigt att se över sina sår och behandla dem för att slippa dö av apaktig kallbrand och på det stora hela handlar ju detta om ännu en överlevnadssimulator, dock med en lite annorlunda twist samt ett upplägg som inte känns särskilt bekant.
Det gäller att överleva och det gör man genom timmar av tröttsam trial & error.
Allt eftersom Kim växer, utvecklas och blir mer och mer hemma i den öppna spelvärlden lär han sig nya saker, blir smartare och kan föra över sina nyfunna färdigheter till andra apmänniskor i samma "stam". Om Kim råkar dö förs hans väsen över till en annan individ inom stammen vilket gör att spelaren kan fortsätta krypa runt på alla fyra och leta stenar vassa nog att kunna knäcka en kokosnöt. Kruxet här är dock att spelet sällan berättar vad som gäller, vad som krävs av mig som spelare eller var jag är på väg, rent strukturellt. Visst har jag i omgångar under de senaste åren kritiserat spelserier som exempelvis Battlefield, Uncharted och Call of Duty för att se liksom leder spelaren längs ultralinjära stigar och hela tiden pekar med en stor, gul, blinkande markör var man ska ta vägen härnäst - men i kontrast till detta känns det som att något slags välavvägt mellanting hade varit att föredra eftersom Ancestors: The Humankind Odyssey ofta känns sådär planlöst tomt och helt, helt meningslöst.
Processen med att lära sig saker och utvecklas är dessutom alldeles för beroende av ett pajigt trial / error-system som redan efter någon ynka timme börjar irritera. Testa äta något som ser gott ut. Dö. testa dricka vatten ur ett annat vattendrag. Dö. Testa. Dö. Testa. Dö. Jag begriper naturligtvis att det i mångt och mycket handlar om att förklara för spelaren vilken otroligt ömtålig varelse Kim var för tio miljoner år sedan, men detta blir ofta mest bara larvigt, anser jag.
Idén är god men utförandet haltar hela vägen igenom detta förhållandevis ambitiösa projekt.
Det märks nästan hela tiden som jag spelar Ancestors: The Humankind Odyssey att det finns en idé här som hade kunnat bli strålande. Men otaliga buggar, sirapsseg spelkontroll, korkade designmässiga lösningar, dum progression och relativt blek grafik med en estetik som känns så slentriantrist att jag somnar att enskilda screenshots, gör att jag helt enkelt inte kan rekommendera det här. För även om det var bättre på 80-talet, utan Instagram, Justin Biebers eller filmer innehållande Vin Diesel, så tror jag inte ens att bakåtsträvaren Jonas hade velat resa tillbaka till detta urtrista landskap, inte ens för att mosa en kokosnöt tillsammans med primal-Kim.