ESPN NHL Hockey

Förra utgåvan plågades (enligt vissa) av allt för duktigt målvaktsspel, daterad grafik och diverse småblemmor. Till årets version har Segas amerikanska division Visual Concepts dock bytt utvecklingsföretag. Ut med Treyarch och in med Kush Games, något som visar sig lönsamt.

ESPN NHL Hockey känns mer och mer, som det hittills bästa hockeyspelet jag har provat på. I utbildningssyfte provade jag på att testa spelet på de lättare svårighetsgraderna. Där man snabbt kan konstatera att spelet beter sig som vilket hockeyspel som helst. Där man kan transportera pucken över offensiva blå och förbi backarna utan att de anstränger sig något nämnvärt. Släng ett pass in framför mål och väntande spelare står för att vispa in ett billigt mål.

Men när man börjar utforska de lite mer avancerade alternativen finner man snart att man måste glömma allt man har lärt sig förut. Att transportera pucken långa distanser är bara att glömma. Förr eller senare kliver man in i en annan spelares privata område, där hans uppgift är att se till att du inte kommer längre. Detta är det som jag upptäckte var den största skillnaden. Man har nämligen valt att göra avsluten, betydligt svårare än förut. Att slänga in puckar framför mål för ett direktskott är nästan alltid förenat med misslyckande. Såvida man inte har lyckats luckra upp försvaret och fått de defensiva spelarna att lämna sina positioner/markerade spelare så är det nästintill ren lögn att försöka passa och vifta. Något som känns mycket befriande, då detta har varit standard under en lång tid. Den offensiva biten förstärks även av att backarna är mer aggressiva. De stöter med klubbor och försöker hela tiden veva undan pucken från en. I början får man vänja sig med att bli av med pucken precis efter det att man har kommit in i offensiv zon. Något som även det bidrar till att man måste planera och spela klokt.

Istället gäller det att välja ett spelsätt, och själv verkligen se till att man spelar efter det. Går ens taktik ut på att man ska hålla en viss position med en viss spelare i ett anfall, så raserar man direkt detta om man flyttar sin vänsterforward till högerflanken. Man spelar själv taktiken, spelet kräver ens hjälp för att det ska fungera, precis som det ska vara. Teamplay på mycket hög nivå. Skott från långt håll fungerar nu mycket bättre, och att skymma burväktaren kan vara otroligt effektivt. Vill man vara direkt och tjurskallig fungerar även det bättre nu än tidigare. Man kan störta direkt på mål, försöka sleva in returer och liknande. Men man måste räkna med ett mycket hårt spel framför kassen. Ibland kan det urarta lite till rena grötbildningen, men det är samtidigt något vi alltid ser i riktiga hockeymatcher. Där gruff och bök faktiskt kan vara mer effektivt än finlir ibland.

Numera känns det även som att rinken verkligen är fylld med tolv påpälsade kroppar med tillhörande tillhyggen. Något som verkligen imponerar är puckfysiken. Den lilla trissan fladdrar runt trovärdigt, klubbor kommer i vägen, och en hård puck som glider ur plocken på en målvakt som står för långt ut, kan oftast ses spinna retsamt in i målet. Det fysiska spelet känns mer välavvägt. Axel och höfttacklingar fäller motståndaren omedelbart. Hakningarna varierar i allt från lätta klappar till rena lie-svepningarna, jämfört med förra upplagan är även hakningarna mycket mer effektiva och resulterar inte i samma otroligt nitiska utvisningar hela tiden.

Backspelet har bättrats på ganska ordentligt. Jag finner det väldigt lätt att bara trycka ner min högra analogspak för att åka baklänges, ställa mig i täckande position bredvid min målvakt och invänta motståndarens drag. Här kan man effektivt blocka skott som försöker skjutas förbi målvaktens ena sida, eller till och med täppa till det hål som kan bli när det händer mycket runt om. I detta läge är det busenkelt att sedan glida fram och ta eventuella returer, åka fram och försöka ta pucken från puckföraren, eller kasta sig för att täcka skott. Detta gör att försvarsspelet faktiskt ibland känns som den roligaste biten i hela spelet. De taktiska möjligheterna som finns i ESPN NHL Hockey får mig att le hela dagen. Samtidigt är det viktigt att vara samlad och inte överge sig position. Det är oftast då målen trillar in.

Ljud och grafik klagades det över en hel del i det förra spelet. Något som nu borde upphöra på studs. Grafiken är bra, även om den kan kännas lite plastig och torr. Men i stort sett varenda animationsruta är lysande, och det känns alltid trovärdigt när spelarna rör på sig. Ljudet har piffats till, matcherna är otroligt atmosfäriska med tjutande sirener, publik-peppning och skön orgelmusik gör sitt. Kommentatorerna är mer rappa när matchen är i gång, och under repriserna analyseras det friskt. Dock är det som alltid fräschast under de första tio matcherna man spelar. Sedan känns det mesta igen. En sak som dock är ganska tråkig är att det är lite ont om information angående specifika spelare. Kommentatorerna kan kommentera en viss spelare som har förmågan att göra ditten eller datten. Problemet är nog att man har hört honom säga sak om kanske tio andra spelare i tidigare matcher. Ingen stor grej, men något som stör lite lätt ibland. Speciellt då man vet att Tie Domi inte har samma hockey i sig som Mario Lemieux. I övrigt är ljudet knallklart och genuint. Speciellt stolpträffarna som numera är ren tortyr att höra. Ett vackert ljud som frammanar ångest.

ESPN NHL Hockey från Sega är antagligen det bästa hockeyspelet jag har spelat. Inställningar och justeringar finns det gott om. Det finns egentligen allt man kan önska sig i spelbarhetsväg. Spellägen känner vi alla igen, syltas nu med riktigt underhållande minispel där man för öva upp sin förmåga eller tävla mot en kompis/datorn. Vill man ha ett äkta hockeyspel, finns det egentligen bara ett alternativ. Det är utmanande och kräver en hel del av spelaren. Men ger så mycket tillbaka i form av underbar spelbarhet.