Grand Theft Auto: Vice City Stories

Även om Grand Theft Auto: Vice City var fyllt med buggar, varav några pajade hela spelet, är det mitt favoritspel i serien. Att glida längs storgatan på motorcykel för att sedan köra uppför trappan och hoppa över taken, eller att sicksacka genom kanalerna med en snabb båt, allt till tonerna av "Rosanna" eller "Video Killed the Radio Star", är en svårslagen upplevelse. Dessutom blev satiren allra mest genial med den teknikhysteri och den politiska situation som rådde under åttiotalet.

Därför var det med stora förväntningar jag petade in Vice City Stories i min PSP. Och visst, nog är det Vice City minsann! Hela den grafiska inramningen med turkost neon, strålande solnedgångar och rosa flamingos är helt perfekt och på radion varvas fantastisk musik med hysteriskt rolig reklam och pratshower. Det hela är underbart... tills jag börjar köra.

Även om spelet grafiskt är jämförbart med originalspelet måste Rockstar Leeds ha gjort något allvarligt fel med programmeringen. Nog för att PSP-skärmen har en tendens att skapa eftersläpningar, men så här illa har det aldrig varit förut. Allt som har någorlunda kontrastrika färger (vilket, eftersom det är åttiotalet, är ganska precis allt) smetas ut så fort det rör på sig. Trots att spelet flyter på i perfekt fart blir det alltså suddigt och inte så lite åksjukeframkallande.

Om vi bortser från grafiken då? Jo, spelmässigt fungerar det och är faktiskt ännu mer varierat än originalet. Som vanligt kan man beslagta och röja runt med en vansinnig mängd fordon. Fysiken fungerar utmärkt och bakom ratten är spelkontrollen oklanderlig. Så fort man lämnar sitt färdmedel är det dock annorlunda. Den analoga plattan är alldeles för känslig och får Vic att vingla fram och tillbaka. Den sedvanligt hemska kameran gör också fotarbetet rätt frustrerande.

Några spelmässiga detaljer har tillkommit för att göra det hela aningen mindre upprepande. Om du skulle dö eller bli haffad av polisen kan du snabbt återvända till uppdragets startpunkt med taxi. Därifrån går det ofta också att snabbspola förbi transportsträckorna. Och inte minst kan du få köpa tillbaka de vapen du hade genom att muta polisen. Allt detta kortar ner på det onödiga bilkörandet mellan punkt A och punkt B och låter dig fokusera på det roliga. Dock är spelet ganska dåligt anpassat till det bärbara formatet och knappast lämpligt att spela korta perioder.

Jag har också invändningar mot berättandet. Vic Vance, bror till Lance Vance från Vice City, börjar som en vanlig kille i armén men blir snabbt avskedad när hans korrupta befäl lurar honom att smuggla knark. Men trots Vics små invändningar verkar han inte ha några som helst skrupler och använder gärna sitt tjänstevapen för att panga ner mexikanska gangsters redan från början. Så jag kan inte bestämma mig för om han helt enkelt är omoralisk eller bara saknar ryggrad. I vilket fall som helst känns han endimensionell.

Nu har jag klagat väldigt mycket, men det är mest småsaker. I grunden är det ett helt komplett Grand Theft Auto i bärbart format med allt man kan förvänta sig vad gäller uppdrag, frihet och vansinniga biljakter. Om du har kompisar med spelet finns det en rad flerspelarlägen som faktiskt kan bli rätt underhållande. När alla har samma förutsättningar blir det förstås vansinnigt roligt. Problemet är kanske att Grand Theft Auto som spel inte fungerar så bra som bärbart spel och den rätt oundvikliga Playstation 2-versionen, när den väl kommer, blir nog ändå ett bättre sätt att återuppleva Vice City.

Men ändå... radiokanalerna är bland de bästa hittills (även om ljudet ibland hackar på grund av läsproblem) och när jag hör reklamen för Rambo-kopian The Evacuator, "I'm an American, and you're not, so fucking die!", "rated RP for Really Patrioic" så kan jag inte undgå att skratta högt. För att inte tala om den hysteriskt snuskiga radioshowen om en superhjälte som reser tillbaka i tiden genom att, eh, gnugga sin tidsmaskin som, eh, finns i hans byxor. Överhuvudtaget är radiokanalerna betydligt mer frispråkiga än förut och förstås fantastiskt roliga. Ett soundtrack som innehåller Foreigner, Phil Collins, Toto, Laura Branigan, INXS, Nik Kershaw, Dio, Queensryche, Kiss, Judas Priest, Blondie, Depeche Mode, Marvin Gaye, Rick James och Blondie, det kan helt enkelt inte bli dåligt och jag sitter ofta och lyssnar på musiken från spelets pausmeny när jag gör något annat. Och så blir det aldrig någonsin tråkigt att bli jagad av bindgalna poliser.