Rainbow Six: Vegas

Ubisoft Montreal är enligt mig en av världens tre bästa spelstudios. Förutom tre briljanta Prince of Persia-spel står de även bakom Splinter Cell-spelen, Ghost Recon: Advanced Warfighter och såklart {{Rainbow Six 3}: Black Arrow} och nu Rainbow Six: Vegas. Men även solen har sina fläckar, och medan Rainbow Six Vegas briljerar på samma sätt som Rainbow Six 3, var förra delen i serien (Rainbow Six: Lockdown) ett stort och försmädligt snedsteg. Den taktiskt och strategiskt krävande, snudd på simulatorlika actionupplevelse som Rainbow-spelen alltid bjudit på hade i Lockdown fått stryka på foten för en mer glättig, lättillgänglig och arkadaktig inriktning.

Det är också just därför, på grund av den fadäsen, som Ubisoft Montreal laddat på mer än någonsin i Rainbow Six: Vegas som på sina ställen är så plågsamt supersvårt att jag tvingas slå mig själv i ansiktet med en förzinkad stekspade.

Spelet börjar i Mexiko, i någon liten jämnbrun håla proppad med skrangliga bilar, grus och enchiladas. Spelaren rollen som nykomligen Logan Keller. Kommandokung, rekognoseringsexpert med bred sydstatsdialekt. De första två uppdragen i Mexiko kretsar kring jakten på en ökänd rysk terroristdonna vid namn Irina. Med sig har Logan Rainbow-veteranerna Conrad och Dieter och tillsammans rycker man fram genom smutsiga stadsgator vidare till en övergiven tågstation där mötet med Irina äger rum.

Gruppen hamnar i bakhåll dock, blir överrumplade och Logans kumpaner tillgångatas. Efter att, omtöcknad och ifråntagen såväl automatgevär som granater, skjutit sig ut och tagit sig till den inkallade räddningshelikoptern bär det av till Vegas, syndernas stad där en grupp mycket väl utrustade terrorister vänt upp och ned på hela staden. Logan tvingas lämna sina kidnappade kumpaner och istället ansluta med två nya terroristbekämpare. Tillsammans gäller det att skjuta sig fram genom Las Vegas och eliminera terroristhotet som ligger som en brinnande slöja över staden.

Rainbow Six: Vegas börjar ganska dåligt, och jag hinner bli duktigt oroad innan spelet byter skepnad och förvandlas till det fantastiskt krävande och smärtsamt underhållande actionspel jag hade hoppats på. Mexiko-uppdragen är halvslarvigt gjorda, fienderna ganska dumma och en del irriterande småbuggar förstör flera av eldstriderna.

När Logan hoppar in i helikoptern för att minuten senare hoppa ut och landa på Las Vegas Boulevard är dock de irriterande småbuggarna som bortblåsta, fiendeterroristernas artificiella intelligens avsevärt förbättrad och grafiken märkbart snyggare. Första gången man tar steget in i ett av stadens många kasinon och börjar skjuta sönder alla tusentals ljusskyltar (och enarmade banditer) är det en fantastiskt mäktig känsla. Rainbow Six: Vegas är väldigt snyggt, miljöerna är förstörbara och de allra flesta föremålen i spelet går att skjuta sönder.

Spelkontrollen i Rainbow Six Vegas är inte bra, den är briljant. Ett tajtare och mer exakt spelkontroll får man leta länge efter, vilket krävs då minsta lilla felsteg innebär döden. Träffas Logan av två kulor eller fler så dör han oftast omgående. Precis som i Call of Duty-spelen har Ubisoft Montreal tagit bort livmätaren i Rainbow Six Vegas och ersatt det med ett system som tvingar spelaren att snabbt söka skydd då han blir träffad. Efter fyra-fem sekunder har man återhämtat sig och kan återgå till skjutandet av terrorister.

Ordergivningssystemet från Rainbow Six 3 är något förenklat men fortfarande mångsidigt och belönande. Det är en fantastiskt cool känsla att själv lägga nedtryckande eld med bössan lutad över en roulettebord medan man skickar Michael och Yung till vänster för att flankera fienden. Det är också en lika fantastisk känsla att sluta upp med Jesper och Jonas via Xbox Live för att minuten senare flankera danska speljournalister och lyssna till deras panikartade vrålande.

Multiplayerläget i Rainbow Six: Vegas är lika välgjord som det var i Rainbow Six: Black Arrow. Innan man ger sig ut på nätet för att skjuta andra spelare kan man passa på att skapa sin egen, skräddarsydda soldat och Ubisoft har arbetat hårt på att maximera de olika inställningsmöjligheterna. Jag gjorde till exempel en gubbe som såg nästan exakt ut som Jay Leno, sen sköt jag Jesper oavbrutet i 32 matcher på en och samma dag.

Rainbow Six: Vegas börjar segt och lyckas under de första två timmarna inte imponera märkvärt. Resten av de tio speltimmarna som Ubisoft Montreals senaste fullträff erbjuder är dock lika utmanande som de är hektiska, attraktiva, välljudande och balanserade. Det finns skärmuppdateringsproblem, små minus rörande den artificiella intelligensen och ibland är ljudet dåligt mixat, men överlag är detta precis vad vi Rainbow-fans hade önskat oss.