Ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat heter SNK vs. Capcom Cardfighters Clash och släpptes till Neo-Geo Pocket Color för sex-sju år sedan. Allvarligt talat har jag spenderat närmare hundra timmar med SNK:s lilla mästerverk för att samla på mig nästan precis varenda kort. Cardfighters Clash blandade Pokemon med Magic the Gathering och kryddade med fantastiskt läckra kort tagna från alla Capcoms och SNK:s respektive spelserier. Men den lilla bärbara dog, som alla bärbara utmanare till Gameboy, en snabb och plågsam död, och uppföljaren Cardfighters 2 hann aldrig ens översättas till engelska.
Döm då om min extas när SNK Playmore utannonserade ett helt nytt Cardfighters till Nintendo DS. Allt är glömt och förlåtet, och även om Nintendo tog död på SNK:s underverk är det inga sura miner hos det lilla företaget i Osaka. Vid en första anblick verkar Cardfighters DS vara som de gamla spelen i kubik. Tack vare större skärmyta och mer lagringsutrymme innehåller spelet många fler kort och istället för bara tre på skärmen samtidigt kan man nu spela med åtta.
I grunden är det samma upplägg: spela ut kort på "bordet" som sedan ska anfalla fiendens kort och förhoppningsvis slå sig igenom och göra skada på själva spelaren. Den biten känns igen från Magic. Nu är dock Cardfighters ännu mer influerat av det klassiska kortspelet då varje kort genererar energi i olika färger, som sedan kan användas för att ta in fler kort eller använda specialattacker. I gengäld har Pokemon-influenserna minskat, och man behöver inte längre två versioner av spelet för att få tag på alla kort.
Varje gång man anfaller med ett kort är kortet "tappat" enligt Magic-terminologin och kan inte användas för att försvara sig mot ett motangrepp. En smart regel för att tvinga till taktik och övervägningar: ska man anfalla med allt man har och kanske lämna sig öppen för en hårdare attack? I Cardfighters Clash, med bara tre kort, kunde jag ofta avgöra en strid genom att ta en tredubbel smäll för att kunna slå tillbaka med alla mina kort på en gång. Och ibland, i Cardfighters 2, kunde mitt triumferande motangrepp kontras med Ralfs ökända Galactica Phantom som slår ut alla starka kort som anfaller just då. Precis den sortens blandning av taktik, lurighet och tur som kännetecknar ett bra kortspel.
Så kort sagt är Cardfighters DS som Magic fast med Ryu, Haohmaru, Dante, Guile och Hadoken istället för orcher, goblins, Urza och Black Lotus. Så långt allt väl om man är en stor fan av företagens respektive serier.
Den japanska versionen av spelet, som släpptes i december, har dock visat sig ha ett ganska grundläggande problem. När man spelar ett kort för första gången är det automatiskt "tappat" och resultatet är ganska givet: den som börjar får en gratisattack eftersom hans kort blir aktiverade innan motståndarens kan försvara sig under nästa drag. Det innebär att matcherna ofta degenererar till att få ut kort snabbt och banka ihjäl fienden innan han bankar ihjäl dig.
Med små justeringar av reglerna kan Cardfighters DS dock bli ett riktigt bra spel. Med hundratals snygga kort, med allt från storkändisarna till superobskyra figurer som till och med jag hade glömt bort, finns det massor av bra sätt att bygga upp en effektiv kortlek. Att spela på DS är förstås perfekt för ett spel av den här typen. Så jag hoppas att Ignition tar en ordentlig titt på kritiken innan de släpper spelet här, för om en så korkad miss skulle slippa igenom (igen) vore det en riktig tragedi.