Call of Duty: Roads to Victory

Efter framgångsrika erövringar av PC och Xbox 360 är det nu dags för Hitlers Tredje rike att ta över PSP. Som vanligt finns det dock både kanadensare och engelsmän samt framför allt oerhört hjältemodiga amerikaner som ämnar stoppa denna framryckning och för ungefär den tusende gången stoppa brunskjortorna.

Jag hinner knappt starta Call of Duty: Roads to Victory innan jag inser att allt mitt tränande med Call of Duty 2 och Call of Duty 3 till Xbox 360 har gett resultat. Jag levererar pricksäkra, direkt dödande, skott rakt i pannloben på nazist efter nazist. Det går nästan för bra inser jag snabbt, speciellt med tanke på hur okänsligt siktet faktiskt är med PSP-kontrollerna. Ja, ni anar kanske vart jag vill komma, Call of Duty: Roads to Victory har nämligen ett helt fantastiskt autosikte som faktiskt är så bra att det förstör spelet.

Så stäng av det då, tänker du kanske? Om det ändå vore så väl, då blir det totalt omöjligt att sikta istället och en orgie i våldsam frustration. Kort och gott har du att välja mellan att skjuta direkt dödande skott nästan oavsett distans alternativt att inte kunna pricka en telefonkiosk trots att du faktiskt står i den. Och som bara för att göra allt värre är granaterna dessutom betydelselösa eftersom man inte kan välja granater, kasta och gå samtidigt. Man måste stå still och pula på för att kunna göra detta, vilket omintetgör den taktik man är van att använda från de stationära versionerna. Inte för att granaterna behövs ändå eftersom man sänker alla nassar med hjälp av autosiktet. Dessutom är fienden dummare än tåget och väller mot ditt gevärs mynning som dödssugna lämlar.

Inga smickrande val och sammanbitet spelar jag vidare medan jag börjar tänka ut fräna sätt att såga spelet sönder och samman i denna recension. Lyckligtvis kommer dessa hemska tankar aldrig till användning eftersom spelet snabbt lyfter flera snäpp när jag inser att Call of Duty: Roads to Victory trots allt är ett fullödigt Call of Duty med allt vad det innebär av varierande spelbarhet. Bland annat får man skjuta stativmonterade kulsprutor från ett flygplan och kalla in luftunderstöd mot anstormande tanks med hjälp av kikare.

Dessutom är banorna riktigt snygga, och då menar jag både tekniskt och designmässigt. Det ser helt enkelt ut som en något bantad version av Call of Duty 3 till Playstation 2, vilket måste ses som ett gott betyg. Lika nöjd är jag dock inte med att den största bristen med Call of Duty-serien gör sig påmind mer än någonsin i Call of Duty: Roads to Victory, nämligen avsaknaden av valfrihet. Här är man verkligen tvungen att lösa allt exakt som utvecklarna tänkt sig och det finns inte minsta utrymme för improvisation. Ljudet är heller inte bra och allt från vapen till tal och musik låter extremt burkigt. Snopet med tanke på hur bra ljud man faktiskt kan få ur en PSP.

Att ett bärbart system som PSP inte förmår ge krigskänslan man får av att spela Call of Duty 3 på en enorm HDTV med grymt ljudsystem kan man kanske förstå. Däremot har jag lite svårare att förstå varför storyn blivit så oerhört stympad. Tidigare spel har haft en liten presentation med dramatik och fakta inför varje slag. Nu får man några svart/vita sekvenser varvid man kastas in i matchen. Även om Call of Duty knappast är något man spelar för storyns skull, förtar det lite av den autentiska andra världskrigskänslan som en bra presentation ger ett annalkande slag.

Om du verkligen, verkligen är sugen på andra världskrigsspel till din PSP kan Call of Duty: Roads to Victory möjligen vara värt att spana in. Men även om det innehållsmässigt är välfyllt och banorna varierade, så drar spelkontrollen och alla nödlösningar ned helhetsintrycket ordentligt. Call of Duty: Roads to Victory blir därför alltför ofta en frustrerande spelupplevelse som inte gör seriens goda namn rättvisa.