Medal of Honor: Vanguard

Den amerikanska spelindustrins fixering vid svunna segrar är dock förståelig. I en nutid som betraktar USA och amerikanare som inavlade högergalningar, pigga på att lägga näsan i blöt i internationella konflikter så fort det vankas olja, kan man förstå att jänkarna själva vill drömma sig tillbaka till en svunnen, enkel tid. En tid då fienden bröt på tyska och amerikanska soldater hälsades som hjältar. Visst, jag förstår det. Men måste vi i resten av världen nödvändigtvis prackas på denna nationella självbildskris? Ja ja, suck suck. Nog med politiska resonemang, nu kör vi.

Mörk, molnbeklädd himmel, dov luftvärnseld i bakgrunden och titelmusik? Check. Skriva in sitt namn på en skramlig skrivmaskin i menyn? Check. Introduktionsfilm med gryniga journalbilder och en dramatisk speakerröst som förklarar läget? Check. Japp, de åtta timmar det tar att skjuta sig igenom Sicilien, Holland och tyska fronten är en som enda lång lista med klichéer som prickas av en efter en. Det avanceras genom superlinjära miljöer och skriks "fire in the hole!", "krauts up ahead!" och "oh my gaawd, it's an MG42!!" allt efter sinnelag och situation. Det är buttra (men samtidigt genomhyvens) befäl, omöjliga uppdrag och en konstant brist på "armour" och "air support".

Medal of Honor: Vanguard är gammal hederlig krigsromantisering av standardiserat och oproblematiskt snitt. Ni vet, den där som vi redan fått serverad i X antal Call of Dutys, Brothers in Arms och Medal of Honors tidigare. Samma gamla minutiöst modellerade gevär, granater och pansarvagnar som jag sett och spelat de senaste åtta åren. Det är hyfsat välgjort och stabilt, men ingen kan beskylla spelet för att vara speciellt ambitiöst. Grafiken är grå, trist och tam. Likaså är uppdragen mer bakgårdsskärmytsling än episka slag, även om det är coolt att de inleds med lite fallskärmshoppning. Ja, hela inramningen, i allt från vapen, granater och miljöer känns avslagna. Inte direkt dåliga, men heller inte i klass med exempelvis Call of Duty.

Fienderna är få och husen murriga men framförallt stör jag mig på att granaterna är så lama. Att slänga en handgranat ska kännas stort, mäktigt och jättetufft. Det ska efterföljas av rökkaskader, chockvågor och kaos. Granaterna i Vanguard känns mer som att slänga stora tigersmällare. Blä. Kul dock är de medaljer för huvudträffar och antal använda vapen som delas ut i slutet av varje bana.

Att dina egna kompanimedlemmar inte är några Einsteins direkt är väl inget som gör mig dödligt upprörd, det hör liksom till praxis. Men jag blir duktigt trött på att gömma mig i buskage för fiender som ändå upptäcker mig med sin magiska röntgensyn, vad är det för vits med att krypa omkring på mage och ducka och grejer när datorn ändå "vet" var du är? Problemet är inte lika illa som i exempelvis Perfect Dark Zero, men sänker ändå helhetsintrycket. Dumt av ett spel som hela tiden strävar efter autencitet och inlevelse att så tydligt påminna spelaren om att det inte är riktiga soldater av kött och blod du slåss mot utan en bunt datorstyrda ettor och nollor.

Medal of Honor: Vanguard släpps till både Playstation 2 och Wii. Såväl grafiskt som innehållsmässigt är de två versionerna identiska, det som skiljer dem åt är kontrollen. För egen del föredrar jag Wii. Kontrollen är inte perfekt (faktum är att Treyarch lyckades snäppet bättre med Call of Duty 3 redan förra året), visst det kan bli lite kaosigt när man ska vända sig om snabbt och en del funktioner har spridits ut på knappar som sitter avigt till. Men ändå. Faktum är att när den inledande förvirringen väl lagt sig har du fantastiskt mycket bättre kontroll i själva skyttet när du får sikta direkt själv istället för att fibbla runt med en spak. Det är självklart en smaksak, är du i grunden inkörd på de dubbla spakarnas väg kan omställningen blir kämpig, men till syvende och sist är det just det: en fråga om smak, inte om "bättre kontroll" eller "sämre kontroll".

Ett fungerande kontrollschema ändrar dock inte det faktum att Vanguard andas budget. Medal of Honor: Vanguard är precis som Burnout Dominator en eftergift till Playstation 2:s stora användarbas, att man smällt in rörelsekänslig kontroll och släpper det även till Wii förändrar inte saken. Till skillnad från Criterions bilknycklarspel känns dock Vanguard inte som en avslutande smällkaramell att låta konsolen pensioneras med utan mer som gårdagens rester. Det är aldrig direkt trasigt, men grafiken är knappt godkänd, uppdragen är för få och online-läget lyser med sin frånvaro. Vill du prompt styra din andra världskrigsgubbe på förra generationens maskiner föreslår jag en dykning i reabacken och Call of Duty 2: Big Red One istället. Tillhör du det historiskt törstande Wii-folket är i min mening Call of Duty 3 ett klart bättre spel på alla punkter.