Wing Island

Människans högsta dröm har alltid varit att kunna flyga. Att få sväva högt bland molnen helt ensam och fri är en primal önskan som vi alla bär på. De korkade fågelkräken som fötts med gåvan har tyvärr inte förmåga att uppskatta den. De tränger sig in i trånga flygplan och hjälper till att sabba miljön tillsammans med oss andra.

Fjäderfä i flygplan. Folket på Hudson har slagit sina kloka hjärnor ihop och bestämt sig för att satsa på ett lättillgängligt barnspel till Nintendos nya succémaskin. Och det är klart att kidsen skall få något att lira. Synd bara att det inte är ett spel med högre ambitionsnivå. För Wing Island är inte speciellt bra.

Idén är god, det funkar bra att styra flygplan med en Wii-kontroll. Kontrollen fungerar fläckfritt när det är simpel navigation som gäller. Då lyder planet min minsta vink. Det är när komplicerade manövrar skall utföras under stress som kontrollen fallerar. Och när planet inte lyder så sjunker humöret.

En liten pippifågel tar över flygplansfirman och måste bevisa för farfar att han kan klara kommersen. Uppdrag dräller in och det är bara att börja beta av dem. Eldsvåda? Inga problem, vi rycker in och bombar skogsbranden med vattenkaskader. Har dina kor rymt hemifrån? Lugna puckar, vi lokaliserar dem på studs. Ibland kommer det dessutom utmaningar från andra flygfirmor. Det är rena konstuppvisningar som skall utföras. Som att smälla ballonger i luften. Det förnöjsamt poppande ljudet när man kör på ballongerna är troligen det mest tillfredställande i hela spelet. Pop, pop! Pop! Aaaahhh.

Allt eftersom uppdragen slutförs och kulorna börjar rulla in finns det möjlighet att köpa nya plan och förbättra de gamla. Det är ingen hardcore-tweaking som erbjuds, bara enkla uppgraderingar kan inhandlas. Och tur är väl det, jag tror inte att målgruppen är intresserad av att ligga under huven och pilla allt för mycket. Inte heller jag uppskattar navelskådande maskinunderhåll. Lite som att mocka skiten efter sin tappra springare i ett rollspel, eller att verkligen låta Mario täta avloppsrör. Spelare som gillar att pilla med inställningar på sina bilar och rymdskepp är väldigt underliga. Lita aldrig på dem.

En liten eloge kan ges till musiken. Det bjuds på lagom pampig mys-musik som får mig att uppskatta svävandet. Att flyga högt över öarna och njuta är trevligt, det är själva uppdragen som inte är kul. Grafiken är inget som lockar, varken tekniskt eller estetiskt. Fåglarna presenteras i en tecknad-serie stil. Det ser ok ut, men det är ingenting som berör. Jag har svårt att frammana bilder av fåglarna i huvudet nu, fast det var mindre än en timme sen jag hade min senaste session med spelet. Spelets huvudgrafik, det man ser under uppdragen är rejält daterad. Det gäller speciellt i tvåspelarläget. Wii kan bättre än så här och det känns lite sorgligt att sitta med en relativt ny maskin och tänka att precis så här såg det ut för fem år sedan också.

Så vem skall tvingas spela det här då? Ingen, om jag får bestämma. Det räcker gott med mitt eget lidande. Samtidigt ger det hopp om bättre spel i samma genre till Wii. För styrningen funkar oftast bra och det händer att flygturerna känns behagliga. Synd bara att inte spelet inte lyckas lyfta.