Svenska
Gamereactor
recensioner
A Plague Tale: Requiem

A Plague Tale: Requiem

Hugo och Amicia De Rune återvänder till en ny generation spelkonsoler, och den groteska pesten som följer de båda syskonen i hälarna ser bättre ut än någonsin...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Det har gått tre och ett halv år sedan Asobo Studio charmade oss med deras tragiska barnsaga om syskonen Hugo och Amicia i det kritikerrosade äventyret A Plague Tale: Innocence, och nu är det äntligen dags att se vilka nya faror som väntar de olycksbådande ungdomarna när det är dags att kliva in i en ny konsolgeneration. För min egen del spelade jag dock först originalet för några månader sedan, och det är således med det första spelet färskt i minnet som jag ser hur otroligt långt den franska utvecklaren har kommit när det nu är dags för del två. För A Plague Tale: Requiem lyckas inte bara leverera ett av årets snyggaste och mest gripande titlar utan man gör det dessutom samtidigt som man förfinar och expanderar grundpremissen på nästan alla tänkbara sätt.

A Plague Tale: Requiem
Suprise-surprise! Pesten är tillbaka!

Berättelsen tar sin början ett par månader efter det att det första spelet tog slut, och även om det inte är helt omöjligt att följa med i storyn om man inte har lirat originalet så skulle jag ändå råda er alla, om ni inte redan har gjort det, att bekanta er med del ett först. Det handlar nämligen inte bara om att Innocence är ett grymt spel som håller än idag, men genom att känna till utmaningarna som Hugo och Amicia har ställts inför samt uppoffringarna de tvingats göra i det förflutna så belönas man otroligt mycket mer nu när det vankas nya prövningar och upprepande påfrestningar. Mycket av problematiken gällande Hugos "tillstånd" är dock i inledningen av Requiem ett minne blott, men snart sätts återigen familjen De Runes uthållighet på prov, och olycksbådande skuggor från det förflutna växer sig ännu en gång större och större på horisonten. Jag ska sedan inte avslöja för mycket om vad som händer genom det 15 timmar långa äventyret, men det stora fokuset från det första spelet - med samspelet mellan de båda syskonen - är givetvis den stora stjärnan här också, och även om det emellanåt kan kännas lite väl enkelspårigt i detta känsloladdade syskondrama så lyckas man knyta ihop säcken på ett tillfredställande sätt där själva slutet faktiskt fick mig att känna gråten i halsgropen när alla pusselbitar väl föll på plats.

Detta är en annons:
A Plague Tale: Requiem
Flera gånger under resan får våra huvudkaraktärer lov att bara vara barn vilket är värmande att se.

Mycket av detta tillskrivs såklart de välskrivna karaktärerna, och att se hur såväl Hugo som Amicia har växt som individer sedan sist vi såg dem är en ljuvlig resa att vara med på från start till mål. För det finns otroligt mycket mänsklighet i presentationen och agerandet från de unga familjemedlemmarna, och även om det för det mesta handlar om en överbeskyddande storasyster och en optimistisk och naiv lillebror så lyckas man måla upp en djupare bild där andra styrkor och brister får lov att komma upp till ytan. Amicia älskar nämligen sin lillebror över allt annat, men när denne beter sig trotsigt eller ologiskt (som barn givetvis gör emellanåt) så lyser frustrationen igenom på ett underbart mänskligt sätt, och det är dessa stunder som berättandet enligt mig är som allra bäst. Jag minns som exempel hur man som spelare stötte på en grotta vid havet en bit in i äventyret och ens följe var således tvungna att vada genom cirka trettio centimeter hög saltvatten för att ta sig till den andra sidan (vilket givetvis inte bör vara en stor grej för ett gäng ungdomar som har stått öga mot öga med döden under ett flertalet gånger). Just denna gången tycker dock Hugo (som i hans försvar är typ 6 år gammal) att vattnet var otroligt läskigt och obehagligt av någon anledning, och han rörde sig därav inte en millimeter innan någon lyfte upp honom och bar honom till säkerhet över de harmlösa vågorna. Detta är sedan en otroligt liten detalj som egentligen inte ger mycket till själva historien i sig, men det är med dessa små egendomligheter som man bygger upp karaktär och får en som spelare att känna kontakt med dessa virtuella varelser på ett väldigt subtilt och underbart sätt.

A Plague Tale: Requiem
Det finns ett fotoläge som kan användas närsomhelst, och de snygga miljöerna och den ljuvliga grafiken gör verkligen att man vill använda funktionen för jämnan.

A Plague Tale: Requiem handlar dock inte bara om Amicia och Hugo utan återigen tillkommer en rad nya bekantskaper att lära känna samtidigt som ett par gamla ansikten också finns med i mixen. Den ständigt logiska och extremt plikttrogna lärlingen Lucas är exempelvis med redan från start den här gången, och under resans gång får vi därtill stifta bekantskap med en riddare vid namn Arnaud och en piratkapten kallad Sophia. Dessa två karaktärer adderar sedan otroligt mycket till upplevelsen, och det är genom dessas vuxna ögon, fyllda av sarkasm och världsvana, som Amicias och Hugos ungdomliga blåögdhet och omogna beslutsamhet sätts i kontrast på ett tillfredsställande sätt. Det förekommer förvisso inte allt för mycket häpnadsväckande story-vridningar och oförutsägbara berättardrag genom de 17 olika kapitlen, men det finns åtminstone tillräckligt mycket skuggor och gråzoner för att göra denna historia till något mer än enbart en saga mellan gott och ont.

Detta är en annons:
A Plague Tale: Requiem
Amicia Drake - A Plague Tale: Uncharted.

Berättandet i sig är däremot en blandad kompott med en tydlig slagsida mot det positiva. Ibland så står man nämligen precis rätt i sin framtoning där man kan känna karaktärernas kärlek, ångest, ånger, panik och rädsla med skrämmande ackuratess, men andra gånger blir det tyvärr lite väl mycket överexponering och teater när man försöker hamra fast en persons inre tankar och motiv. Många spel lider visserligen av detta då det är svårt att förmedla känslor och idéer samtidigt som man styr en karaktär i tredjeperson, men i Requiem så kan det emellanåt bli lite väl påtagligt och överdrivet. När jag till exempel under flera timmar, och ett genom helt spel innan dess, har fått veta att Amicia gör vad som helst för att rädda Hugo så behöver jag inte höra samma Amicia prata högt med sig själv för 23:e gången om hur hon måste hinna fram till sin lillebror i tid innan något dåligt händer. Det känns helt enkelt som om utvecklarna är osäkra på om vi som spelare verkligen kommer förstå allvaret i olika situationer samtidigt sin de vill att man ska känna samma stress och förtvivlan som huvudpersonen gör, men tyvärr kan istället denna ständiga påtryckning och det emotionella tvångsmatandet trubba av ens sinnen då man har hört samma sak alldeles för många gånger förut.

Det förekommer därtill en del illusionsbrytande moment lite varstans under resans gång vilket blir extra märkbart när man försöker förankra äventyret i en mörk och ogästvänlig verklighet. Att lyckas med bedriften att smyga igenom ett fiendeläger obemärkt faller nämligen lite platt på sin egen påhittade allvarlighet när man sekunden senare börjar bröta och väsnas inuti ett rum då soldaterna på utsidan uppenbarligen tillhörde ett tidigare moment och således inte kan upptäcka en längre. Det låter visserligen som småsaker på det stora hela, och det är det till viss del också, men när man verkligen vill dra in en som spelare i en ambitiös och insupande upplevelse så är det bland dessa detaljer som sömmarna syns med extra tydlighet.

A Plague Tale: Requiem
Karaktärerna är ännu en gång den stora behållningen, och det tillkommer ett par magiska tillskott till den redan briljanta ensamblen.

A Plague Tale: Innocense bemöttes sedan som bekant år 2019 med en del kritik om att det var väldigt självspelande, och även om det för egen del aldrig var ett problem med tanke på att storyn alltid var i centrum så fanns det andra spelare som fann detta relativt avtändande. I Requiem så har man till viss del försökt fixa till detta med större nivåer och mer frihet till att tackla olika problem, men det är samtidigt ett tveeggat svärd man svingar den här gången då det spelmekaniska ibland fungerar alldeles utmärkt, men andra gånger inte alls. I inledningen är du som exempel utan många möjligheter att försvara dig själv, och då din slangbella är extremt högljudd (innan du hunnit uppgradera den) så är det oftast bäst att försöka smyga dig igenom många situationer om du inte vill få en mindre armé i bakhasorna. Då många nivåer sedan som sagt är väldigt stora och innehåller tämligen många fiender så blir detta smygandet en temposänkande bromskloss där man konstant kände sig osäker om man skulle synas eller inte, och flera gånger blev jag faktiskt upptäckt när jag var bergsäker på att jag var utom synhåll. Det slutade tillslut med att jag, efter flera misslyckade försök, helt sonika började maniskt springa som Forest Gump under dessa sektioner i hopp om att nå nästa checkpoint och slippa spela om samma sekvens en gång till, och vissa av dessa moment i titelns inledningen kan verkligen kännas smått irriterande och onödigt besvärliga för de som mest vill se nästa del av historien.

Det blir dock betydligt bättre ju längre spelet lider, och när man låser upp en armborst och fler alkemi-förmågor kan dessa sekvenser istället vara extremt givande. Att slippa fly med benen på ryggen, och istället börja skjuta pilar från skuggorna och kasta eldgranater från ovan var som exempel väldigt underhållande, och det är synd att denna spelglädjen först infinner sig en bit in i äventyret när den i sin fulla prakt kan lysa otroligt starkt.

A Plague Tale: Requiem
Striderna är i vissa stunder underhållande medan de andra gånger inte är det alls.

Saken jag avskydde allra mest däremot under hela min genomspelning var när utvecklarna valde att, under en handfull tillfällen, låsa in en som spelare i trånga arenor för att sedan skicka flertalet fiendevågor mot ens håll. För dessa situationer agerar för det mesta som spelets bosstrider, och tyvärr så har man inte riktigt tänkt igenom dessa i min mening. Amicia är nämligen en distanskrigare som gör sig bäst på avstånd, och att beröva spelaren på detta övertag kan leda till en hel del frustration. Att vara inlåst på begränsad yta där flertalet riddare anstormar din position samtidigt som du panikartat letar efter en möjlighet att använda din armborst eller slangbella är nämligen inte underhållande, och när man dessutom kan dö av enbart en ynka pil eller av att en riddare kommer lite för nära så sätts sannerligen ens tålamod på prov. Visst, du har en större möjlighet att använda eldbomber och desorienterande gasmoln för att sakta ner dina anfallare i Requiem jämfört med i Innocence, men då dessa kräver resurser för att tillverkas så leder det emellanåt mest till frenetiska springrundor (samtidigt som spjut och pilar viner över skallen) för att hitta tillgångarna som är utspridda över slagfältet, och detta är givetvis inte speciellt roligt det heller. Jag förstår sedan såklart att man vill bibehålla Amicias sårbarhet genom att göra det enkelt för henne att stupa och utan några egentliga möjligheter att försvara sig själv i närstrid, men för egen del önskade jag många gånger att hon skulle slopa armborsten och lära sig hantera en sköld och ett svärd, alternativt att jag som spelare skulle slippa hamna i situationer där hennes största tillgång oftast blev ett stort minus.

A Plague Tale: Requiem
Att A Plague Tale Requiem är snyggt är en underdrift av episka proportioner.

Som tur är så är det fortfarande inte ett allt för stort fokus på att slåss utan A Plague Tale: Requiem handlar mest om att upptäcka platser, lösa pussel och utforska olika miljöer samtidigt som storyn sakta utvecklar sig, och det är sannerligen i dessa stunder som spelserien visar upp sig från sin bästa sida. För landskapen i Requiem är häpnadsväckande vackra, och att färdas genom ett medeltida Europa (och även andra platser) är en fullkomlig fröjd för ens sinnen där sagolika färger, livfull natur och stämningsfullt användande av ljus ständigt får en att tappa hakan. För grafiken är stundtals briljant, och även om vissa texturer såklart kan mista sin magi under närmare inspektion så gör man ett gott jobb med att skapa en bländande helhet där allt från soldränkta skogsgläntor till sönderregnade bakgator imponerar på ett visuellt och atmosfäriskt plan. Likväl lyckas ansiktsanimationerna framkalla beundran, och även om de emellanåt kan uppfattas som något plastiga och livlösa så är de oftast fyllda med livfulla utryck och subtila känsloyttringar som får en att känna igen sig i många scener. Musiken och ljudbilden förtjänar sedan också en hel del beröm, och det förekommer en del återkommande melodier och ledmotiv från originaltiteln samtidigt som nya stycken med stort fokus på fioler och flöjter har bakats in på ett tillfredställande vis. Röstskådespelarna gör därtill återigen en väldigt bra insats och mycket av inlevelsen i berättelsen ska såklart tillskrivas dessa stämbandsresurser då de väcker manuset till liv med lika mycket engagemang som kompetens.

A Plague Tale: Requiem
Miljöerna och atmosfären är på topp under hela äventyret.

I slutändan så är A Plague Tale: Requiem en underbar uppföljare som gör mycket rätt med att förvalta sin grundpremiss och förädla den till något bättre. Det är dock tyvärr fortfarande uppenbart att Asobo inte besitter någon djupare förståelse när det kommer till att svarva fram en medryckande och välkonstruerad action-lösning, men som tur är har man ännu en gång valt att lägga fokus på sin gripande story och sina älskvärda karaktärer där man lyckas glänsa desto mer. För det av den anledningen du främst bör spela detta ljuvligt vackra äventyrsspel, och om du gillade föregångaren finns det verkligen inte någon anledning att missa detta spännande fantasy-lir.

Att spelet sedan ingår med Xbox Game Pass samt finns vid release att införskaffa för strax över fyrahundra kronor (oavsett format) gör mig nästan sugen att höja betyget med en pinne enbart på grund av dess brutala prisvärdighet i kontrast till många andra likande titlar. A Plague Tale: Requiem är nämligen utan tvekan ett av årets bästa och mest imponerade spel i mitt tycke, och det är egentligen endast ett par detaljer i dess ambitiösa omfång som gör att Hugo och Amicias efterlängtade tvåa stannar vid etiketten "Väldigt bra" och inte når hela vägen fram till kategorin "Fantastiskt". Låt dock för all del inte de negativa aspekterna skrämma bort dig från att uppleva detta medryckande drama. För detta är en välskriven saga du absolut inte vill missa. Tro mig.

A Plague Tale: Requiem
Hugo och Amicia levererar ett av årets bästa titlar.
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Underbara karaktärer, grym grafik, bra röstskådespelare, gripande historia
-
Underkokta actionsekvenser, ett stundtals överdrivet berättande
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Patrik Severin
Mina första intryck är starka. Vackra scenerier, fantastisk musik och bra röstskådespel. Tillbaka är Hugo och Amicia De Rune tillsammans med andra bekanta karaktärer från föregångaren. Vid sidan av lite dålig läppsynkronisering, ett par spelförstörande buggar är detta utan tvekan ett av årets finaste upplevelser. Med spelförstörande kan det exempelvis vara dödsfall du kan förhindra, som istället dödar karaktären du ska rädda. Jag tycker om att tekniken utvecklats så pass att mängden fiender kan öka exponentiellt mot föregångaren. De svarta råttorna från föregångaren är tillbaka och mycket mer otäcka. Det är ett av signumen för uppföljaren, den är både vackrare och mörkare i sin framtoning på ett bra sätt. Tyvärr kunde inte jag se spelet med Ray Tracing på PC (var avstängt före lanseringen), men även utan det var det otroligt snyggt med HDR. Jag kan tycka att det är en säker uppföljare spelmässigt då vi nästan gör samma saker. Pusslen är inte särskilt svåra men de är lagom i sin svårighetsgrad. Jag gillar också hur du hela tiden får kommentarer på om du dödar eller sparar fiender. Det skapar lite reflektioner hos spelaren. Denna pseudo-realistiska tidsperiod med fiktion involverat är en av de bästa nya universum i modern tid. Slutet var riktigt välskrivet och jag ser fram emot eventuella uppföljare. A Plague Tale: Requiem är en stark rekommendation. 8/10

Relaterade texter

A Plague Tale: RequiemScore

A Plague Tale: Requiem

RECENSION. Skrivet av Joakim Sjögren

Hugo och Amicia De Rune återvänder till en ny generation spelkonsoler, och den groteska pesten som följer de båda syskonen i hälarna ser bättre ut än någonsin...



Loading next content