Age of Empires: The Age of Kings

Age of Empires-spelen till PC har alltid varit omtyckta för sina spännande kampanjer som uppblandats med historiska fakta. När serien tar steget över till DS har realtidsstrategin försvunnit till förmån för turbaserad sådan, och även om den omisskännliga Age of Empires-atmosfären fortfarande finns där är spelet också sprängfyllt av irritationsmoment eftersom steget över till turbaserad strategi inte gick helt smärtfritt.

Förstaintrycket är dock bra. Efter att ha startat upp spelet kör jag genast igång med första kampanjen som är en tutorial där man får följa Jeanne d'Arcs kamp för att befria Frankrike från engelsmännen. På ett relativt enkelt och smidigt sätt guidas man här genom spelets alla funktioner, som introduceras allt efterhand som man avancerar i kampanjen. Eftersom Age of Empires: The Age of Kings är turbaserat låter man alla sina enheter göra ett drag varpå man lämnar över till fienden som gör sina drag innan det är dags för nästa runda. Vanliga bybor kan fortfarande bygga smedjor, stall och kyrkor men inte längre var som helst på kartan. Alla städer har ett visst antal rutor där man kan bygga olika byggnader på, och utöver dem kan man bara bygga specialbyggnader som slott fritt på kartan.

Spelet är uppdelat i tre olika tidsperioder, och varje gång man äntrar en ny tidsperiod betyder det naturligtvis att man får tillgång till mer avancerade enheter och teknologier. För att kunna avancera i tiden krävs det dock att man har samlat in tillräckligt med resurser och även har forskat fram ett visst antal teknologiska framsteg. Teknologierna man kan forska fram varierar stort och det finns massor av olika att välja mellan vilket innebär att även om två spelare har samma civilisation så kan deras styrkor och svagheter se markant olika ut.

Age of Empires: The Age of Kings är dock fullt av småmissar som enskilt sett kanske inte ter sig så farliga, men som tillsammans bildar en oerhört frustrerande spelupplevelse. Gränssnittet är till exempel på tok för plottrigt för sitt eget bästa, och även om det spelas på en DS känns det som att utvecklarna kunde ansträngt sig mer för att göra det hela tydligare. Dessutom känns enspelarkampanjerna löjligt oinspirerade och mest som ett 30-tal slumpmässigt framkastade banor om vartannat, som alla har ungefär samma mål. Stridssekvenserna som visas när dina enheter attackerar fiendens är alldeles för långa och inte ens roliga att titta på första gången - och jag är övertygad om att den sinnesslöa musiken gör sitt bästa för att göra mig sinnessjuk.

Det går naturligtvis att stänga av både de grafiska striderna och den meningslösa musiken. Men gör man det går alla strider så fort att man inte hinner se vad som händer, vilket även det förtar spelkänslan en hel del. Som skrivbordsgeneral vill man gärna ha full kontroll och inte bara blunda och hoppas på det bästa. Ett mellanting mellan det långsamma och blixtsnabba tempot hade varit att föredra.

Vad det gäller striderna är det i övrigt klassisk sten-sax-påse som gäller. Pikmän är ovärderliga mot framstötande kavalleritrupper samtidigt som bågskyttar helst avfyrar sina pilar på avstånd och så vidare. Alla enheter är klassiska Age of Empires II-figurer och hämtade ifrån medeltiden. För den som orkar ta sig igenom den långsamma enspelarkampanjen får man ett visst antal poäng efter varje avslutad bana, som går att distribuera fritt på nya specialenheter och kartor.

Bonusprylarna gör kanske inte all världens skillnad i spelet men är helt klart ett trevligt initiativ som åtminstone höjer motivationen ett halvt snäpp i det här spelet som är ett av de längre och mer tidskrävande spelen till DS. En annan riktigt bra funktion är ett imponerande Civilopedia-uppslagsverk där fakta kring de faktiska slagen som utkämpades trängs med matnyttigheter som information om de olika enheternas historiska betydelse och liknande.

I slutändan kan dock inte bra bonusmaterial och massa potential rädda ett haltande gameplay. Med en trist enspelarkampanj, långsamma strider, repetiv musik och ett intryck som rent allmänt känns lite halvfärdigt blir aldrig Age of Empires: The Age of Kings särskilt medryckande. Det fungerar i kortare doser, men om man ser till potentialen som spelet ändå hade så är det oerhört trist att slutprodukten inte blev bättre än så här. Den där härliga "bara ett drag till"-känslan som alla turbaserade strategispel strävar efter är tyvärr läskigt frånvarande.