AK-xolotl

Efter det helt fenomenala Hades fick jag en helt ny uppskattning av en genre jag tidigare inte varit så insatt i. Att förälska sig i det spelet skapade ett litet problem i att det känns så överlägset allt annat men det innebär såklart inte att man inte kan ha skoj med andra spel i genren. Förra årets Cult of the Lamb var ett lysande exempel på det, och AK-xolotl är åtminstone ett bevis på att genren kan bjuda på fler underhållande spel. Även om de inte är i närheten av lika bra som just Hades. Trots att AK-xolotl på flera vis är väldigt simpelt så är det också underhållande på just samma premisser. Ett enkelt och snabbspelat roguelike som innehar nog med charm för att man ska ha roligt med det - åtminstone i mindre doser.

Innan vi ger oss på spelet i sig ska vi köra en naturlektion: Axolotl är en salamander. Så, lektionen är över. Efter ett kort intro är den enda kvarvarande salamandern väldigt hämndlysten och med ett vapen i högsta hugg ger den sig iväg för att döda. Liksom de flesta spel i genren så slumpas en nivå fram och så gäller det att hålla tungan rätt i mun, undvika fiendens projektiler och rensa varje rum på dessa innan man får en kista med en belöning och ger sig iväg till nästa. Ibland får man flera vägar att välja mellan med en ikon över som visar vad för typ av belöning man kan förvänta sig när man rensat nästa rum i den skattkista som dimper ner när rummet är avklarat.

Så långt känns allt klassiskt. Man dör ofta, och varje gång detta sker återvänder man till The Pond, som är spelets hubbvärld. Denna utökas i takt med att spelet fortskrider (vid nya dödsfall) och snart öppnas små butiker och man kan också samla baby-salamanders som man kan föda upp. Det är en trevlig avkoppling mellan varje nytt försök även om det inte finns så jättemycket att roa sig med.

Väl tillbaka i kaoset springer man runt, skjuter med sitt vapen vars sikte går att röra i en cirkel och plockar upp nya vapen och förmågor. Allting är väldigt simpelt både sett till det visuella och till spelmekaniken. Angående det första gör det inte så mycket. Pixelgrafiken är mysig även om den kanske känns i simplaste laget. Vissa saker, som när man tar hand om sina infångade salamanders, har en sekvens som känns lite väl "fem minuters jobb i Paint". Likaså är banornas rum lite för lika även om de byter miljö när man dödar bossen som väntar i slutet på varje nivå. Musiken är dessutom lite väl skrikig och tjatig för min smak.

Spelmekaniken är också väldigt avskalad. Man kan bära två vapen och så får man ibland förmågor som stannar kvar under ens så kallade "run" och man kan även köpa några permanenta sådana, även om det tar lite väl lång tid att införskaffa dessa. Spelet blir rätt tjatigt i längden och små doser spelande föredrogs av undertecknad men det känns som att att möjligheten att uppgradera tar lite väl lång tid. Är man otroligt duktig på denna typen av spel så spelar ju detta inte lika stor roll, såklart, men jag hade önskat att jag fick permanent uppgradera min salamander lite snabbare än nu. Dessutom känns varje nytt försök ganska identiskt med det förra även om layout på rummen ändras en aning, men man hamnar snabbt i ett mönster av att det känns väldigt likt hela tiden. Något som dock ska få en litet extra positivt omdöme såhär i slutfasen av texten är fienderna, som jag gillar designen på. Allsköns ankor, krokodiler, tvättbjörnar, råttor och annat försöker ta död på dig och jag gillar hur skärmen fylls av dessa galenskaper till ondingar som man ska besegra.

Den enkla slutsatsen och denna text sammanfattning är att jag har roligt när jag spelar men det är samtidigt lite tunt på innehåll och blir rätt snabbt extremt upprepande. Jag har krigat med ett litet velande gällande betyget men känner att jag ändå landat i att det är ett okej spel i slutändan. Vare sig mer eller mindre.