Alan Wake 2: The Lake House

I somras fick vi äntligen bekanta oss med den första expansionen, Night Springs, till Alan Wake 2. En väldigt annorlunda berättelse som bestod av tre separata äventyr med olika teman och atmosfärer. Det var ett underhållande tillägg, även om det i sig inte tillförde särskilt mycket och saknade helt känslan från originalspelet. Nu har den andra och sista delen av expansionspaketet, The Lake House, släppts och det är en helt annan upplevelse än det tidigare tillägget.

Denna gång spelar vi varken som Alan Wake, Saga Anderson eller någon av de andra karaktärerna från Night Springs. Istället är det en helt ny protagonist som Remedy låter oss styra över vid namn Kiran Estevez som arbetar som agent för FDC (Federal Bureau of Control). Något har gått riktigt snett vid det hemliga forskningscentrumet i Cauldron Lake som kan få katastrofala konsekvenser för Bright Falls om Estevez inte sätter stopp för det.

The Lake House utspelar sig strax före händelserna i Alan Wake 2 och utspelar sig helt inuti det kalla och kusliga laboratoriet. När Estevez kliver in i det känns det verkligen som ett spökhus och miljöerna talar om att folk lämnat som hastigast. Skrivbordsdokument och mailkonversationer skvallrar om att något riktigt ruggigt har hänt och att allt verkligen inte står rätt till här. Saga nämner själv i huvudspelet att stationen var under attack av The Dark Prescent och inga överlevde den. Mysteriet är ett komplext sådant och den som till fullo vill förstå allt kan räkna med att behöva läsa dussintals med papper för att lägga ihop pusslet.

Medan Night Springs inte kändes så mycket som huvudspelet så känns den här expansionen mer som det. Atmosfären är riktigt ruggig med mörka korridorer som för tankarna tillbaka till sekvensen från huvudspelet där vi utforskade Wellness Center. Tillbaka är de olika ''jumpscares'' där plågade människor täcker skärmen med fasansfulla skrik och ammunitionen är knapp, till skillnad från episoden i Night Springs där vi spelade som Rose som pumpade bly i plytet på fienderna. Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Lake House mer knyter an till Remedys Control och dukar upp för en uppföljare till spelet.

Expansionen tar mellan två-tre timmar att spela igenom och tempot är ganska långsamt. Faktum är att stunderna som fiender dyker upp och man behöver ta kål på dem är relativt få. Istället ägnas en stor del åt utforskande och att lyssna och läsa på en rejäl mängd exposition. Dock introduceras en helt ny slags fiende som bor i målningar som forskare tror kan dra nytta av av de mystiska krafterna som Wakes berättelser också gör. Fienderna som plötsligt kan uppenbara sig ur tavlorna är helt immuna mot ficklampan och vanliga eldvapen. Kiran Estevez har alltså inget annat val än att vända ryggen till och uppsöka skydd, skulle de upptäcka henne. Åtminstone fram till expansionens sista timme när hon lägger vantarna på ett vapen som överträffar alla andra som spelserien sett.

Wake nämns ofta men det görs även Rudolf Lane som spelare träffade redan i det första spelet om Alan Wake. Det är Lane själv som målat de målningar som demonerna stiger ur vilket innebär att det inte bara är författaren som har en koppling till dessa oförklarliga krafter. Faciliteten styrs av makarna Jules och Diana Mormont men huruvida deras forskning varit till hjälp eller inte för att sätta stopp för mardrömmarna som präglat spelserien låter jag dig själv söka upp svaren på. Men jag kan väl åtminstone säga så mycket som att berättelsen inte enkom kretsar kring författaren, utan här står andra karaktärer i centrum.

Visuellt sett kan du förvänta dig en design som utstrålar lyx. Stilen påminner om Alan Wake 2, men med inslag av den råa brutalism som kännetecknar Control. Karaktärer och miljöer är detaljerat bearbetade, och tekniken imponerar med generös användning av ray tracing och full path tracing. Resultatet är enastående reflektioner, ljussättning och skuggor som verkligen förstärker atmosfären. Remedy pressar sin Northlight-motor till gränsen för vad dagens och det märks på varje detalj.

Sammanfattningsvis är The Lake House ett stämningsfullt och intressant äventyr som definitivt är värt fans av Control och Alan Wake tid. Jag hade bara önskat att spelets berättande inte begränsade sig så mycket till läsning av mailkonversationer, anteckningar och andra dokument då det sänker tempot som redan är relativt slött. Kiran Estevez är dock en välskriven huvudkaraktär i en berättelse som sent kommer att lämna mig och jag hoppas få se mycket mer av henne framöver.