Alan Wake's American Nightmare

Jag befinner sig i Night Springs, en plats där normala saker inte inträffar så ofta. Jag jagas genom en torr ödemark och söker skydd i ett övergivet motell. Men ondskan har följt efter mig, och när den omringat mig fylls min kropp av besinningslös skräck. Jag räddas av ljuset. Min ficklampa driver bort mörkret tillräckligt länge för att jag ska hinna ladda om min revolver och avfyra några sista skott.

Samspelet mellan ljus och mörker i Alan Wake var spelets absoluta höjdpunkt, och nu spinner Remedy vidare på konceptet i Alan Wake's American Nightmare. Vi snackar inte om en regelrätt uppföljare här, utan snarare om ett sidospår. Originalets sex år långa utvecklingstid var besvärlig, och Remedy försöker istället att anpassa serien till det nedladdningsbart formatet. Samtidigt som man bevarar dess höga produktionsvärden och kvalité. På många sätt har de lyckats fenomenalt. American Nightmare behåller originalets tekniska nivå, välutvecklade actionsekvenser och ambitiösa story trots en avsevärt lägre prislapp på ynka 130 svenska kronor.

Efter en två års hård kamp har Alan Wake äntligen lyckats fly från mörkrets plats. Det är dock en kortvarig seger, då Alan snart upptäcker att hans övermänskliga och psykopatiska seriemördare till dubbelgångare, Mr. Scratch, håller på att ta över hans liv helt och hållet. Trots att American Nightmare marknadsförts som ett fristående kapitel bör de som är nya i Wakes värld vara beredda på att ha svårt med att hänga med i spelets narrativ. Detta är på alla sätt och vis ett spel för de som vill ha svar på många av de frågor som originalet lämnade en med, men har man inte stenkoll på mytologin kan det ofta bli svårbegripligt.

Remedy har lämnat originalets Stephen King-inspirerade skräck bakom sig och hyllar nu istället den amerikanska kiosklitteraturens science fiction. Djupa dalar och kusliga skogar har ersatts av öppna ödemarker och sliskiga motell, och som följd av detta ligger det ett större fokus på action än atmosfär och obehag.

Tur är det då att originalets något enformiga strider har förbättras. Grunderna är intakta och orörda (det känns fortfarande oerhört tillfredsställande att bränna bort mörkret från sina fiender), men stor variation kommer från det markant utökade antalet fiendetyper. Många av dessa nya fiender är dessutom väldigt intressanta att möta. Splitters delar sig när de absorberat tillräckligt mycket ljus, vilket skapar två svagare kopior, och de nya fågelmännen kan förvandla sig till en flock av fåglar och flyga iväg när som helst.

Alan har förmågan att förändra verkligheten genom att följa sitt eget manuskript. Det är ett koncept som inte riktigt når upp till sin potential då tillfällena där det möjligt redan är förutbestämda av spelet.

Det är dock inte bara ondskans krafter som har några nya äss i rockärmen. Alans arsenal har nämligen tredubblats sedan sist, och med kraftfulla maskingevär, armborstar och spikpistoler är han mer förberedd på att möta mörkret än någonsin tidigare.

<newpage>

Striderna är alltså bättre än tidigare, men mina bästa stunder med Alan Wake kom faktiskt från spelets Nightmare-svårighetsgrad, där det snarare handlade om att undvika konfrontationer. Fienderna var nämligen snabbare och starkare, och ammunitionen räckte aldrig till. Ens enda chans för överlevnad av att fly genom skogen och hoppas på det bästa. Det var intensivt och spännande på ett sätt jag inte tidigare upplevt i ett TV-spel, men till min besvikelse finns det inte ens några svårhetsgrader att välja mellan i American Nightmare.

Wake har inte längre en 70-årig rökares kondition, utan kan springa snabbt och länge. En annan välkommen nyhet är att kunna stänga av spelets minikarta.

Här finns som sagt inte några skogar att springa igenom heller. Istället består spelvärlden av tre öppna områden, och när man inte kämpar för sitt liv utforskar man dessa i jakt på nycklar och andra föremål som för en genom den 5-6 timmar långa kampanjen. Spellängden kan låta ambitiös, men man märker ofta att American Nightmare är ett nedladdningsbart spel med en något lägre budget.

Mellansekvenserna är få, fordons- och plattformssekvenserna från originalet är helt borttagna och de tre områdena återbesöks ett antal gånger. Då händer det också att man tvingas genomgå tidigare avklarade sekvenser på nytt, och även om detta är intressant av en storymässig anledning (som jag inte tänker avslöja här) så är inte återupprepningen särskilt engagerande.

I det nya överlevadsläget blir Wake attackerad av en mindre armé av monster, och måste överleva natten. Ett multiplayerstöd hade varit välkommet här, men trots det är det intensivt och bidrar med ytterligare livslängd.

Remedy förtjänar dock fortfarande mycket beröm för vad de lyckats göra med American Nightmare. Grafiskt och spelmässigt sett håller det samma nivå som originalet, och innehållsmässigt kan det jämföras med många fullprisspel på marknaden. Jag vet inte hur Alan Wakes framtid ser ut, men det skulle knappast kunna ses som någonting negativt om Xbox Live Arcade blev seriens nya format på heltid.