
Det hela börjar lovande men också väldigt bekant. Efter en krasch med ett rymdskepp och en kort tutorial ombord på detta senare så stiger man ut på planeten Purdan i jakt efter svar. Man blir snabbt varse om att allting inte står rätt till när det första mötet med en av många Xenomorphs sker och den öde rymdstationen börjar att utforskas. Det tar inte lång tid innan blodspår i korridorer, säkerhetssystem som satts igång och givetvis döda kroppar pryder ens framfart. Man sparar heller inte på de första strapatserna mot fiender när ens vapen får tömma kulor i flertalet länniga Xenomorphs som förvandlas till geggiga högar på golvet när de besegras. Det är en omedelbar känsla av "so far, so good" som infinner sig. Även om den där känslan av att man sett och gjort detta förut hela tiden känns närvarande.
Det är väl kanske även där jag finner spelets första stora problem. För även om det till en början är väldigt inbjudande rent visuellt så är rymdstationen också en labyrint av rum som på det hela känns likadana. Här finns drösvis av datorterminaler som ser precis likadana ut, vilket kanske egentligen inte är så konstigt, men det blir lite svårt att orientera sig eller att känna att någonting sticker ut. En del skrämselmoment blir dock effektiva vilket delvis beror på att monstren dyker upp lite oväntat både bakom, ovan och överallt man kan tänka sig. Som mest effektivt tycker jag det blir när man hör deras steg eka nedför en korridor eller när de klättrar på utsidan av ett fönster för att bryta sig in i mer skriptade sekvenser. Även om det visuella i stunder känns som en hel del klippa och klistra så är det dock väldigt tjusigt rent visuellt. Rökeffekter och effektivt lek med skuggor och ljus skapar en bra stämning och korridorerna blir spännande platser att ta sig genom. Mörkret är effektivt och när rymdstationens korridorer äntligen byts ut mot andra omgivningar är det svårt att inte gilla vissa platser där i det svaga skenet från ens ficklampa.
Jag tycker nog att det visuella är ett av Rogue Incursions absolut starkaste kort. Det var det som imponerade först och det är det som dröjt sig kvar. Även om det fortfarande existerar en grad av den typiska suddigheten som VR så ofta lider av. Det känns helt enkelt inte sådär högupplöst och krispigt med hjälmen på huvudet. Särskilt märkbart blir det i större utomhusmiljöer där de kala landskapen inte riktigt imponerar på samma vis som mycket annat. En annan sak som det ska ha beröm är att det också undviker ett annat vanligt förekommande problem i den virtuella verkligheten som brukar vara att exempelvis händer eller synfältet försvinner in i väggar eller objekt. Här fungerar det riktigt bra både i avseenden att dra, plocka upp och rycka i det som kan röras vid och går man fram till exempelvis en vägg eller fönster så stannar karaktären vid det istället för att gå genom några ytor.
Angående det där jag nämnde tidigare att så mycket känns välbekant får jag såklart utveckla lite mer. Detta är i mångt och mycket en upplevelse där man traskar omkring i korridorer och rum, listar ut hur man ska öppna låsa dörrar och håller sig vid liv. Här finns olika sorters pussel och en del typisk jakt på att finna rätt-passerkort eller föremål som öppnar vägen vidare. Detta varieras då med en del klassisk FPS-action. Atmosfären förstärks bra av suggestiva ljudmattor och musiken bidrar också på ett effektivt vis. Överlag är det just de audiovisuella delarna som imponerar mest, bland ganska långdraget utforskande som också snabbt blir av samma typ.
Jag ska väl egentligen inte kritisera själva konceptet kring det här att utforska en rymdstation för det är absolut inget fel i själva miljön. Men det hade definitivt behövts lite mer explosivitet och nerv för att det stundtals inte ska kännas som en blek kopia av exempelvis Half-Life: Alyx. Nu är det väl lite orättvist att jämföra detta mot världens bästa VR-spel men i Alyx så bevisar man att det där med ett långsamt tempo och atmosfär ändå kan vara strålande på alla vis. Och eftersom vi befinner oss på en rymdstation där alla människor blivit slaktade av vidriga monster så måste givetvis spänningen vara i första rummet. Det blir lite för öde här, hur ironiskt det än kan låta.
En annan sak som drar ner användarupplevelse är att även fast man försökt synliggöra alla olika föremål man har till sitt förfogande så tycker jag ändå att det kan bli lite rörigt. Ens lilla dator måste plockas fram och hållas i handen, liksom ens scanner och så har man olika vapen och så är det olika verktyg... Det blir lite mycket och även om spårning fungerar väldigt bra så är det hela inte särskilt intuitivt i hur saker ska plockas fram och hållas i och råkar man ta handen av knappen så ramlar grejer ner på golvet. De teleporteras som tur är tillbaka när man ska ta fram dem igen men det blir mycket frustrerande jobb att röra händer och plocka fram och trycka på knappar och minnas var allting finns.
Vi måste givetvis också beröra ens möten med Xenomorphs lite mer. Jag gillar hur dessa varelser använder väggar, tak och omgivningen för att hoppa runt men det slutar oftast med att de till slut står still framför en medan man tömmer sina skott i deras kroppar. Skjuter man de till döds i en animation så blir det också en hel del roliga ögonblick när de faller ihop döda på märkliga vis. Till skillnad från Alien Isolation är detta då väldigt pang på. Men jag tycker att just actionbiten blir en ganska välkommen variation till allt traskande och att söka upp rätt sak för att ta sig vidare. Det finns också en hel del effektivt ruggiga scener med varelser och även om även dessa, som med mycket annat, till slut blir något som upprepas konstant så är det ändå ett väldigt effektivt monster att ha som huvudsaklig sådana att slåss emot.
Med en bra arsenal av vapen och stunder då spelets action verkligen får blixtra till blir också just denna biten ibland en höjdpunkt. Det skedde ofta atr jag hoppade till för att ett monster dykt upp på en oväntad plats, eller imponerats över hur de tar sig fram när de krälar omkring på miljöernas ytor. Designen på de är också väldigt bra på ett skräckinjagande vis och även om de då har en förmåga att ofta bli stillastående så fungerar all action ändå effektivt och tillfredsställande. Jag hade nog faktiskt önskat mig en liten mer linjär upplevelse genom utstakade korridorer med högoktanig action.
För gällande utforskandet så är detta ganska otydligt i hur man tar sig fram. Även om det bara kan vara mitt kassa lokalsinne som spelar in, så är identiska dörrar och liknande typ av platser något som ställer till det. Vid ett tillfälle stod jag framför en dörr som var låst och gick sedan ett varv runt rummet och så var den plötsligt öppen, vid ett annat tillfälle delade sig vägen vidare och efter att ha funnit ett passerkort på en plats så var det onödigt svårt att orientera sig till platsen som tog mig vidare. "Har man ingen karta?", undrar ni kanske. Absolut finns det en sådan. Jag tycker dock det är så meckigt att ta fram den lilla handdatorn och trycka fram den. Eftersom man använder sig av andra rätt futuristiska saker hade det varit enklare om den bara dök upp från ens lilla klocka med en snabb knapptryckning. Oftast förespråkar jag den typ av realism som VR kan erbjuda när man laddar om sitt vapen eller plockar upp saker, men det är flertalet saker som i detta mest bara blir omständligt.
Vid ett snabbt tillfälle tyckte också spelet att jag skulle köra om en väldigt lång passage trots att sparfilen tydligt talade om för mig att jag kört längre än där jag befann mig när jag startade det på nytt. Detta kanske inte är något alla drabbas av dock och gällande det där kring att navigera sig så finns det säkerligen de som klarar av att särskilja grå rum, korridorer och mörka ytor bättre än mig. Så alla kanske inte alls tycker detta är ett minus på samma vis som undertecknad. För min del handlar det nog mer om att jag tycker det är lite tråkigt när områden saknar en distinkt skillnad, även om miljöer givetvis förändras en bit in i äventyret så är det stundtals mycket tragglande för att ta sig igenom vissa. Det är ofta som att atmosfären de första minuterna känns helt fantastisk för att mättas av. Produktionsvärdena är det absolut inget fel på och här finns en stämning som stundtals bjuder på riktigt bra ögonblick. Det är mest synd att själva spelupplevelsen som sådan inte är roligare och att exempelvis det att plocka fram föremål mest känns bökigt.
Det är en upplevelse som ofta blir lidande av en hel del mindre detaljer som drar ner det totala intrycket. Att lösa samma sorts pussel, placera din handdator i ytterligare en terminal eller ryckas ut från en tät atmosfär av omständlig gränssnitt är väldigt synd. Mest eftersom man i dess bästa stunder ändå påminns om hur häftigt det är att befinna sig i Alien-universumet i den virtuella verkligheten.