Alternativ verklighet: När PS3 höll på att sänka Sony (men räddades av Microsoft)

Det här med What If behöver knappast någon närmare presentation. Marvel har kört det länge som både serietidning och TV-serie. Skulle du ha lyckats missa det, så är namnet ändå rätt självförklarande, och det är helt enkelt andra händelseförlopp om något skett på ett annat sätt. Spelvärlden är naturligtvis full av händelser som kunde ha blivit totalt annorlunda. Det handlar ofta om misstag som hade förändra hela konsolhistorien som vi känner den, och ofta har det inte ens varit företaget som drabbats som rätat upp historien, utan klumpighet från någon annan, helt enkelt oförmåga att dra nytta av en uppkommen situation.

Jag tänkte kosta på mig att ge ett alternativt scenario till hur saker och ting kunde ha blivit i spelhistorien med bara lite, lite bättre framförhållning. En alternativ verklighet. Ett scenario per konsoltillverkare, och eventuellt inkluderar jag även Sega som en fjärde och sista artikel om jag märker att det verkar vara ett koncept ni tycker är kul. Men det sagt, låt oss börja med Sonys räddning efter Playstation 3, konsolen där mycket kunde ha tagit slut för gott, men där de ofrivilligt räddades av Microsoft.

De gick ur den så kallade generation sex (Dreamcast, Gamecube, Playstation 2 och Xbox) med den bäst sålda konsolen genom alla tider, Playstation 2. Självförtroendet var på topp och de hade till och med lyckats lansera en bärbar spelkonsol, PSP, som utmanade självaste Nintendo. Men kanske var självförtroendet lite för bra. Ett helt år efter Xbox 360 lanserade de en konsol som ansågs hopplös att utveckla spel till, något som ledde till att de satt med en konsol som kostade 599 dollar i premiumutförande... i runda slängar 10 000 kronor med inflation medräknad.

Sony hade gett Playstations pappa Ken Kutaragi fria händer att bygga hårdvaran vilket ledde till en specialiserad och väldigt japansk skapelse, medan den mer PC-besläktade Xbox 360 betraktades som busenkel att utveckla för, och totaldominerade online. Extremt viktiga spel som Call of Duty, Skyrim, Red Dead Redemption med flera såg otroligt mycket bättre ut till Microsofts konsol än till Playstation 3.

Det blev några rejält tuffa år för Sonys del, där den verkliga kallduschen kom när Xbox 360 började få en massa tunga japanska rollspel och under en höst sålde bättre än Playstation 3 i Japan. På spelforum som Neogaf var det som att helvetet frusit till is, och folk fattade ingenting. Det hade i åratal varit en sanning att japaner inte ville ha västerländska konsoler. Sanningen var nog bara att de ville ha spel de tyckte om, och när detta kom så strömmande de till. När det dessutom bekräftades att Final Fantasy XIII skulle komma till Xbox 360 efter att serien (med ytterst enstaka spinoffs och Final Fantasy XI) varit Playstation-exklusiv i nästan 15 års tid - så höll spelforum världen över på att explodera och implodera... samtidigt.

Här hade historien kunnat bli radikalt annorlunda. Peter Moore kom från Sega och kände gamers bättre än någon annan toppchef. Att konsolen gick så bra och fick precis spelen och tjänsterna den behövde får ändå tillskrivas honom. Han var chefen. Och liksom Reggie Fils-Aime var han en jävel på publika framträdanden, folk älskade hans showmanship. Det bjöds på stora överraskningar, tatueringar, fenomenala spel (Gears of War och Halo 3 med bara ett år emellan), otroliga tredjepartsexklusiviteter som Bioshock och Mass Effect samt blytunga tidsexklusiviteter som The Elder Scrolls IV: Oblivion, Dead Rising, Splinter Cell: Conviction och mycket annat.

Visst fanns Red Ring of Death - men till och med denna grava brist trollades bort, förläts och accepterades enbart tack vare otroligt arbete av Moore. Det säger något om hur populär Xbox 360 faktiskt var. Moore lämnade dock Xbox 2007 efter att ha blivit erbjuden tjänsten som EA:s sportchef. Men låt oss leka att han stannat kvar två år till. Med Moores laserfokus på rätt saker, popularitet och förståelse av branschen hade detta momentum för Xbox 360 förmodligen fortsatt.

Men... så blev det inte. Istället kom krokbenet som Microsoft effektivt lade för sig själva och räddade Sony. Peter Moore avgick alltså som Xbox-chef 2007, och ersattes av Don Mattrick. Då fanns redan flera bullar i ugnen bakade på recept från Moore som skulle bli klara så i ett-två år efteråt levde de på hans idéer, men Mattrick fattade tidigt beslutet att utmana Wii med Kinect och styrde om alla sina studios att göra Kinect-spel, samtidigt som alla exklusiva tredjeparts-deals också handlade om Kinect istället för attraktiva AAA-titlar. Dessutom beslutade han att Xbox bara skulle fokusera på Fable, Forza, Gears of War och Halo. Det här fick spelarna att sparka bakut, inget av detta uppskattades och Sony började hämta upp. Och efter att fansen vänt Microsoft ryggen efter åratal av misskötsel, landade han i att Xbox One skulle släppas med obligatorisk Kinect till ett högre pris och lägre prestanda än Playstation 4, komplett med idiotiskt krångliga regler för begagnade spel och spelutlåning samt ett enormt fokus på TV, TV, TV... och sport.

Hade Moore fått fortsätta eller någon mer kompetent person än Mattrick tagit över så hade Xbox 360-spelarna förmodligen kunnat avnjuta fler exklusiviteter folk faktiskt ville ha, en fortsatt satsning på Japan och kanske något uppköp. Moore spelade dessutom gärna lite småfult och valde ofta att rikta in sig på "vapen" Sony hade för att få det som förknippades med dem att kännas mer Xbox-kompatibelt, inte minst Grand Theft Auto IV (ungefär samma strategi Sony senare skulle välja med Call of Duty-serien). En person som förstod branschen bättre hade såklart även begripit att även om Kinect var en succé, så var det en casual-grej och måste behandlas som en sådan. Dessutom ledsnar folk på samma spel, det behövs nytt.

I slutändan var Playstation 3 och Xbox 360 jämsides när det blev dags för en ny generation. Skillnaden var att Playstation 3-spelarna hade fått det allt bättre mot slutet, inte minst när utvecklarna till slut kunde pressa hårdvaran (här var Naughty Dog och Guerrilla otroligt viktiga), medan Xbox 360-spelarna var leds och håglösa över bristen på variation och tvångs-Kinect. Xbox 360-försäljningen klingade snabbt av, medan Playstation 3 fortsatte ticka på under lång tid.

Men trots de sista oerhört svaga åren hade alltså Xbox 360 en större marknad i väst och ledde i princip hela generationen. Jag vet att många gillar att bara titta på försäljning, men det är inte en hockeymatch där mest mål nödvändigtvis vinner, utan de som hade Xbox 360 fick under större delen av generationen fler, snyggare och bättre spel. Kunde de sälja ungefär lika mycket trots Mattricks alla felaktiga och ofta direkt vansinniga beslut, så kan man ju fundera över hur det hade gått med bättre ledning. Knappast sämre, eller hur?

Att detta hade varit slutet för Sony vore att ta i, Playstation 3 höll alltså ändå jämna steg med Xbox 360, men det var enbart tack vare Japan och i vår del av världen var den efter. Det var dock långt sämre än Playstation 2 och Sony hade låtit Microsoft bli alla utvecklares stora älskling, och vad man än tycker om företaget så är det en enormt pengastinn och mäktig motståndare. Risken var att det skulle bli tack och adjö, ett Microsoft i toppform hade de inte kunnat matcha när det blev dags för nästa generation.

Hade Xbox 360 fortsatt på Moores linje och gått ur generation sex med märkbart högre försäljning, samt fått folk att skapa konton och bott in sig i ekosystemet... så tror jag att Microsofts resurser varit tungan på vågen. En release av bättre hårdvara vid generationsskiftet utan tvångs-kinect och konsumentfientliga idéer, samt medvind tror jag ändå hade gjort att Playstations dagar på allvar hade kunnat vara räknade. Jag tvivlar på att Sony hade kunnat göra som Microsoft vid ombytta roller och fortsätta tillverka hårdvara för få spelare vill ha.

Jag landar alltså i att det som till slut räddade Sony och gör att de är så starka som de är idag - inte beror på dem själva utan på att Peter Moore avgick precis när han gjorde det. Det ledde till den kedja av beslut som fick Microsoft att börja tjata ut varumärken, ställa om all utveckling mot Kinect och dessutom tvinga alla att skaffa Kinect - samtidigt som spel ansågs mindre viktiga än sport och TV. Något år till för Moore eller en bättre efterträdare, och dagens spelvärld hade överhuvudtaget inte ens gått att känna igen.