Vad tänkte jag på? För två månader sedan bad jag Petter om vad jag då såg som det stora "privilegiet" att recensera uppföljaren till världens läskigaste spel. Hade jag glömt kallsvetten, skräcken, de darrande händerna, skriken och de sömnlösa nätterna? Jag mindes hur jag förtjust hånskrattat åt de vänner jag tvingat att spela Amnesia: The Dark Descent, men hade jag glömt hur jag på egen hand tvingat mig själv igenom vad som mycket väl kan vara den mest skräckinjagande upplevelsen i mitt liv?
Troligtvis. Tanken på ett samarbete mellan seriens skapare, svenska Frictional Games och brittiska The Chinese Room gjorde mig sprudlande förväntansfull, och med all rätt. Amnesia: A Machine for Pigs såg för mig ut att kombinera Frictional Games utmärkta sinne för skräck och mekanik med The Chinese Rooms melankoli. Så, en kväll för två veckor sedan, kom minnena tillbaka. Som jag ångrade mig!
Men ett jobb är ett jobb, och jag ska inte klaga. Det visade sig snabbt att jag hade helt rätt gällande A Machine for Pigs när jag till slut, med gardiner och ett svart lakan för fönstret, släckta lampor och alla vanföreställningar om mod bortspolade, begav mig till Dear Esther-skaparnas dystra vision av ett viktorianskt London. Inte helt oväntat var atmosfären snudd på briljant frammanad av såväl vackert utformade miljöer som välskriven dialog.
När jag, som den "ekonomiskt oberoende" industrialisten Oswald Mandus vaknar upp på nyårsafton 1899 är det föga förvånande tydligt att allt inte står rätt till. Förvirrad snubblar jag ur sängen och fortsätter på liknande manér att utforska mitt minst sagt extravaganta hem på jakt efter mina försvunna barn. Långsamt börjar en djup, fascinerande och mångfacetterad berättelse uppdagas, som på många sätt vida överträffar det gripande men något konventionella narrativet i The Dark Descent.
Mycket är sig likt, och grismaskinen följer i många avseenden precis samma mall som sin föregångare. Om det är för att Frictional Games hållit The Chinese Room i handen eller för att sistnämnda använt The Dark Descent som instruktionsbok är det svårt att veta, men trots det framgår ibland att detta ändå är deras första skräckspel (förutom Half-Life 2-modden Korsakovia). Mångfacetterade berättelser och dyster atmosfär är inget nytt för The Chinese Room, men vissa missar tyder på oerfarenhet och osäkerhet med genren.
Visst att mörker och skräck är som gjorda för varandra, men det går ibland till överdrift. I vissa partier är spelet monotont mörkt, vilket i sin tur blir mer frustrerande än skräckinjagande. Kontrasten mellan ljus och mörker är vad som gör mörkret läskigt och utan ljus finns ingen kontrast. "Monstret" sköttes även det bättre i föregångaren, särskilt i sättet de introducerades på. Det görs inte alls dåligt i A Machine for Pigs, men i jämförelse med spelets vackra, varierade miljöer och fenomenala narrativ är det något av en besvikelse.
Sådana klagomål är dock småtryffel i jämförelse med spelets verkliga skräckelement. När jag redan en halvtimme möttes av spastiskt svävande dörrar och hoppande stegar, bägge till synes ute efter att ta livet av mig, ljöd ett hjärtskärande skrik genom grannskapet. Det var först efteråt, när jag insåg att det inte var meningen att stegen skulle flyga ur gängorna eftersom jag då inte kunde ta mig vidare, som jag förstod att jag hade att göra med ett osedvanligt buggigt spel. Lyckligtvis är recensionskoden baserad på en något tidigare version av spelet och Frictional Games utlovar en mer polerad slutprodukt.
Slarv åsido finns ännu en aspekt av The Chinese Rooms atmosfäriska briljans att lyfta fram. Förankring en i A Machine for Pigs är närmast oöverträffad. Oavsett om det gäller berättelsens förankring i tidsåldern och miljöerna eller de många olika pusslens förankring i berättelsen och miljöerna i sig råder ingen tvekan om att mekanik, atmosfär och narrativ samspelar i sällan skådad harmoni.
Mer gripande, mer atmosfäriskt, mer varierat men inte lika mekaniskt förfinat som sin föregångare är Amnesia: A Machine for Pigs en mer lågmäld form av skräck i jämförelse med Frictional Games tidigare spel och aktuella konkurrenten Outlast. Skrik och panik finns självklart kvar, men är inte det The Chinese Room gjort bäst. Det är både bekant och annorlunda, snarlikt men särskilt. Ett fasansfullt läskigt spel, en mer än värdig uppföljare och ett av tidernas i särklass skickligast berättade skräckspel.