Under en mörk period i mitt liv försörjde jag mig som telefonförsäljare. Jag hade inga pengar, hyran skulle betalas och jag hade inte mycket till val annat än att sätta mig i en avlång, högljudd sal och ringa upp tanter och farbröder under åtta lustmördande timmar om dagen.
Konceptet var lika snillrikt som oärligt. Jag skulle ringa upp, förklara för personen i andra änden att han blivit utvald i en kampanj och skulle få en kostnadsfri produkt. Som tack för att han tog emot den och lät oss på företaget visa vilka vi är skulle han själv få välja ett visst antal produkter som han ville köpa under ett års tid.
Parallellen till Angry Birds Go! är inte glasklar, men den viktigaste beståndsdelen kvarstår: båda försäljningsmodellerna fokuserar på det som är gratis, trots att konsumenten i slutändan förlorar pengar på sitt inköp. I Rovios racing-spel kan man förvisso välja att inte öppna plånboken alls, men tillräckligt stora stycken av spelmekaniken har utformats för att jag som spelare ska spendera riktiga pengar att jag ändå törs påstå att betalningsmodellen är direkt oärlig.
Men låt oss ta det från början istället. Angry Birds Go! är, rent spelmässigt, något så sällsamt som en riktigt mysig arkadracer till Ipad och Iphone där Mario Kart-vibbarna lyser igenom direkt. I rollen som en liten, röd och arg fågel i en lådbil slungas jag ut på samma bana om och om igen för att ta mig an utmaningar, tjäna ihop guldpengar och uppgradera min bil. Slutmålet på varje nivå är att ta sig an och rekrytera en rival vilket kan göras först när jag uppgraderat bilen tillräckligt mycket vad gäller snabbhet, styrka, styrning och acceleration.
Här kommer valutan "gems" in i bilden. Vill jag så kan jag nämligen öppna plånboken, punga ut 38 kronor för 500 gems, omvandla dessa till guld, uppgradera min bil till ett riktigt vrålåk och formligen krossa rivalen redan från start. Jag kan också välja att delta i ett par tävlingar mot AI-kontrollerade motståndare, tävla mot klockan eller krossa frukter på vägarna för att samla ihop guldmynt och - långsamt och sällan - ett och annat gem.
Tävlingarna fram till den första rivalen går smärtfritt och underhåller i högsta grad. Racen inleds med att jag slungar ut min arga fågel på banan varpå jag sedan lutar telefonen i kurvorna, försöker träffa boost-plattor och använder en specialförmåga (också en boost, i det här fallet) för att ta mig först i mål.
Samtliga karaktärer har unika specialfärdigheter. Den svarta fågeln kan exempelvis spränga sig själv och andra medan den klassiska, röda och arga fågeln kan boosta sig fram.
Efter fem race är min arga fågel trött och vill ha 10 gems för att spela vidare. Alternativt får jag vänta i 25 minuter eller spela med en annan karaktär. Lyckligtvis har jag precis låst upp en glad, rosa tjej som kan tävla istället, men på nästa nivå möter jag betydligt hårdare motstånd.
Sådär fortsätter det, och i takt med att svårighetsgraden stegras bestämmer jag mig för att betala 38 kronor och uppgradera min bil rejält för att matcha motståndet. Trots detta tvingas jag "väcka" en av karaktärerna med gems då även den glada, rosa tjejen blir trött efter fem race, och jag kan nästan känna telefonen vibrera av alla pengar Rovio måste tjäna på det här sättet.
Värre ska det bli. När jag efter en tids spelande tar mig vidare till nästa värld visar det sig nämligen att min uppgraderade bil, den som jag betalat riktiga pengar för, är fullständigt obrukbar här. "Du måste ha en ny bil i det här området", förklarar en omotiverat glad, grön gris och presenterar ett gäng alternativ.
Att uppgradera sin bil är en kul sporrning som dessvärre sätts på kant av faktumet att det går att betala sig fram. Ännu tristare blir det när bilen senare blir fullständigt obrukbar då den av oklar anledning inte fungerar på senare världar.
De första två alternativen är bedrövligt fula och likvärdigt usla, men går åtminstone att köpa för in-game-valuta. De senare alternativen är desto snyggare, men når ändå inte upp ens halvvägs till den standard jag vant mig vid med bilen som jag alltså tvingats överge utan förvarning på världen innan. När telefonen frågar om jag vill köpa en "Beep Beep" för 379 kronor vill jag helst av allt kasta den i väggen, och jag väljer istället att köpa en låda med trähjul för in-game-valuta innan jag bistert knappar mig vidare in i nästa värld.
Väl här klarar jag mig inte länge innan segern är helt bortom räckhåll. Spelet förklarar att jag kan använda mina specialfärdigheter flera gånger per race om jag betalar med gems, och med samma valuta kan jag också få försprång i form av en bättre slangbella. Välj ditt gift, med andra ord. Jag kan förstås ägna massvis med tid åt att farma ihop guldmynten på banor som jag redan spelat, men i slutändan är det fusk snarare än renodlad skicklighet som belönas.
Den här fågeln är på väg mot rikedomar i nästa kurva. Så även Rovio som med all säkerhet kommer att dra in enorma pengar på Angry Birds Go!.
Det är synd, för Rovio har lyckats göra en riktigt rolig arkadracer med härlig fartkänsla, snygg grafik, godkänd bilduppdatering, fullgod spelkontroll och smidigt gränssnitt, men det går liksom aldrig att njuta av de fina aspekterna när grundvalarna genomsyrats av girighet i den här utsträckningen. När jag väl vinner känner jag sällan att det handlar om någon bedrift från min sida, utan snarare om att jag antingen ödslat tillräckligt mycket tid på samma banor eller betalat tillräckligt mycket pengar.
Ett välkomponerat multiplayerläge hade kunnat rädda upp det hela rätt rejält. Så pass rolig är racingen i grunden. Dessvärre saknas detta helt och hållet sånär som på möjligheten att jämföra resultat med vänner, och Angry Birds Go! når som resultat inte ens upp till betyget godkänt.