Animal Crossing

Jag kommer så väl ihåg mitt första möte med Animal Crossing. Jag skulle äntligen flytta hemifrån och satt på ett tåg på väg mot staden Iacon. Småpratade om livet med en katt, som lyckligtvis nog kände en person, som skulle kunna hjälpa mig att fixa både bostad och arbete. Det lät såklart som en höjdare. Jag steg av och mötte tvättbjörnen Tom Nook som mycket riktigt hade fyra små lediga hus till salu. Det som hade brädat golv och tegelväggar blev mitt val och fick bli mitt hem. Tom ville dock ha pengar för mitt lilla torp, så jag fick jobba för honom med att sköta trädgården och gå diverse ärenden. Jag är ganska pratsam av mig och gjorde snabbt många kompisar i Iacon. Allt från den surmulne tigern Rolf till den westerngalne geten Sven.

Livet i Iacon är verkligen härligt och faktumet är att jag numera fullständigt kastar mig över Gamecuben när jag rullat ur sängen på morgonen. Animal Crossing är vardagssimulatorn som låter mig leva i en underbar fiktiv Nintendo-värld där alla är snälla och ingen behöver känna sig utanför. Man köper sitt eget hus, inreder det efter bästa förmåga, pratar med folk, köper nya kläder, designar egna paraplyer och samlar snäckor på stranden. Ingen story, inget slut och inget poängsystem. Tänk en Nintendo-fierad version av The Sims med inslag av den gamla gudasimulatorn Popoulus så får du en bild av spelet.

Hade nätt och jämt betalat av alla amorteringar på min lilla lya. Tom Nook hade dock ett förslag om att låta mig bygga ut kåken. Hur skulle jag kunna motstå det? Det var ändå rätt trångt och jag hade fler skjortor än vad som rymdes i min enda garderob och bergsprängaren hade jag varit tvungen att sälja av utrymmesskäl. Men smakar det så kostar det, närmare 150000 blev skulden. Skam den som ger sig tänkte jag och lade manken till med att fiska, leta sällsynta insekter och plantera frukt. Särskilt persikor tycks vara omtyckta i Iacon och min omtänksamme mor skickade en sådan till mig per post. Som den affärsman jag, tydligen, är åt jag inte upp den, utan planterade den varsamt i myllan. Efter en tid gav den frukt och nu kan jag skörda, sälja och dela med mig till mina vänner. Elefanten Paolo tycks bli särskilt glad, varje gång jag kommer med alldeles nyplockad frukt.

Det tar sin tid att ta till sig Animal Crossing, innan man plötsligt inser storheten med detta i grunden ganska fula och egentligen långtråkiga spel. Det gäller att man kommer in i tankegångarna och förstår att detta är en liten stad där man inte kan styra och ställa med någonting annat än sig själv. Man får se till att man hela tiden har pengar så man kan amortera av sitt hus och får själv se till att man har vänner och bekanta. En kul detalj är att tre kompisar kan flytta in i samma stad som man själv bor i. Själv lät jag min flickvän och en kompis bli mina grannar. Det lyfter spelet ytterligare att kunna lämna meddelanden till dem på anslagstavlan, få roliga paket av dem med posten och liknande. Om du har en kompis som spelar Animal Crossing är det också möjligt att besöka dennes stad genom att sätta i hans minneskort i din kub.

Vi hade länge talat om det, Robin och jag, att jag skulle åka över till hans stad Nangiala. Den 17e september var det dags att sätta sig på tåget och åka iväg. Vad skönt det ändå är att komma iväg och träffa nya människor. Här bodde bland annat den småsnorkiga räven Freya och till skillnad från mitt kära Iacon växte det körsbärsträd överallt. Jag var inte dummare än att jag tog med mig några bär, när det var dags att åka hem. Ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som att det här med att vara trädgårdsmästare ska bli min melodi.

Det är synd, skam och direkt oförlåtligt att man inte kan spela online i Aminal Crossing, hela spelet skriker efter den funktionen. Visst har jag och min flickvän kul, men samtidigt blir det lite inavlat att inte kunna konversera med någon i realtid. Man skickar brev till varandra och liknande, men det känns aldrig som man bor i samma stad på riktigt eftersom man aldrig kan träffas. Nu är spelet trots detta otroligt underhållande, men betyget hade varit minst en pinne upp om man kunnat spela med andra.

Även fast det mesta är bra med Iacon så lämnar stadens museum en del i övrigt att önska. De har utställningar av konst, insekter, fossiler och fiskar - men de äger inte en pinal av dessa. Nå, museer är ju bra för folkbildningen, så jag drar mitt strå till stacken och letar fossiler, fångar alla möjliga fiskar och insekter. Konst förstår jag mig inte riktigt på så den får de andra byborna samla in. Dessvärre vill föreståndaren sällan ha mina fiskar. Min käre flickvän tycks alltid hinna före och inte ens min vackra vit/orangea karp togs emot. En kräfta är allt han hittills velat ha. Nåja, bland fossilerna är det jag som regerar och jag har hittat samtliga delar till ett stort stegosaurusskelett med en plakett som förklarar att det är jag som donerat den. Brukar gå förbi och titta ibland, är omätligt stolt över skönheten.

När man väl blivit varm i kläderna finns det bokstavligt talat hur mycket som helst att göra i staden. Folk behöver hjälp med allt möjligt, unika saker händer varje dag tack vare kubens inbyggda klocka och det finns precis hur mycket föremål som helst att hitta eller köpa. Man kan till och med få tag på klassiska NES-spel att spela på sitt NES om man skaffar ett sådant, själv har jag kommit över Balloon Fight och Clu Clu Land. Animal Crossing har praktiskt taget hur lång speltid som helst, och även fast det aldrig blir vare sig spännande eller utmanande har man trevligt och roligt hela tiden.

Nästan varje vecka är det stor happening. Den 23-24 september är det Höstsportmässan. Då stannar staden av nästan helt. Själv siktar jag på att vara med på dragkampen som startar klockan 15, tror det är min grej. Annars ska jag såklart vara med som publik på de andra grenarna och heja på mina vänner. Dessutom är det skördefest i slutet av månaden, då ska jag minsann glänsa med min trädgård som faktiskt krossar de andras. Speciellt stolt är jag över den allé av körsbärsträd jag planterat, som ger en lummig gång fram till mitt numer ganska stora hus.

Anblicken av Animal Crossing lär knappast locka till köp. Spelet ser i bästa fall ut som ett snyggt Nintendo 64-spel, vilket dock har sin förklaring. Faktumet är att det först släpptes till Nintendo 64, men sedan portades en något uppdaterad version över till Gamecube och släpptes i Japan senhösten 2001. Att det kommer hit först nu är naturligtvis helt obegripligt och den tekniska utvecklingen får inte precis spelet att se fräschare ut.

Jag har börjat fundera på att bygga ut igen. Många av mina grannar har redan skaffat en jättevilla, själv skulle jag hellre ha en källare, vilket verkar vara okej för Tom Nook. Ska även måla om taket och byta tema. Hittills har jag haft futuristiskt grått, men nu vill jag hellre ha trä på väggar och golv. Har även skaffat en brunn att ha inomhus, en guldfisk samt en majsplanta. Dörren har jag designat som svenska flaggan och min kläder ser numera ut som Tre kronors matchtröjor. Livet i Iacon är verkligen härligt, jag tror inte att jag någonsin kommer att vilja flytta härifrån.

Vet du med dig att tålamodet tryter eller att du inte klarar av tekniskt undermålig grafik så skall du givetvis välja ett annat spel. Känner du däremot att du behöver lite avkoppling med ett avslappnat och roligt spel så är Animal Crossing något för dig. Men akta dig, så snart man kommit igång med det nya digitala hemmet kan man bara inte slita sig från sin kära lilla stad med dess trevliga grannar och kulörta landskap.