Animal Crossing: Lets go to the City

Det är med en känsla av déjà vu jag stiger av bussen i den lilla staden Iacon, redo att återigen ta itu med ett nytt ljuvligt liv i en liten Nintendo-stad. Vem står där och möter mig om inte Tom Nook, och som vanligt är han redo att ge mig jobb och hjälpa till med att fixa en ny lya. Inte gratis såklart, utan man förväntas tjäna ihop lite stash (bells, som valutan heter i Animal Crossing-världen) så man kan betala tillbaka för det lilla kyffet.

Efter att ha slitit lite för Nook får jag min fritid och bekantar mig med mina ännu så länge ganska få grannar, letar snäckor på stranden och hittar fossil. Nu börjar Animal Crossing: Lets go to the City på riktigt. Nu gäller det att verkligen inreda sin lilla lya så trivsamt som det är mänskligt möjligt. Samla på sig lite föremål, bli kompisar med de milt sagt egensinniga grannarna och försöka bygga ut huset.

Något egentligt mål finns inte annat än att bara ha väldigt trevligt. Iacon växer så sakteliga utan min hjälp och när jag startar min Wii nästa dag möter jag plötsligt ett nytt ansikte. Under natten har jag fått en ny granne som flyttat in, vilket är trevligt. Tar och författar ett brev till vederbörande med en liten present, det är viktigt att göra sina grannar glada och vi ska ju trots allt spendera lång tid tillsammans.

Men har jag inte gjort det här förut? Jo, Animal Crossing: Lets go to the City känns som att det framför allt är gjort för dem som inte spelat Animal Crossing tidigare. Missförstå mig rätt, Animal Crossing: Lets go to the City är fortfarande ett fantastiskt spel och jag bara myser medan jag spelar, men avsaknaden av nyheter gör ändå att det inte blir riktigt lika spännande. Det är nästan så det rent av känns lite motigt att försöka fylla museet igen och hitta alla insekter. Dessutom saknar jag mitt gamla hem i mitt gamla Iacon till Gamecube.

Lyckligtvis kan man få lite starthjälp om man spelat Animal Crossing: Wild World till Nintendo DS och få de föremål man kunde handla där att bli tillgängliga hos Tom Nook, samtidigt som man behåller sitt gamla ansikte. Nu spelade jag själv inte det ens en bråkdel så mycket som Gamecube-versionen men det känns skönt att kunna få tillgång till lite mer prylar direkt, vilket är välkommet eftersom det som sagt i stora drag är precis samma spel igen och det är skönt att inte behöva göra om exakt allt.

Men trots alla likheter och trots den välmotiverade känslan av att ha gjort allt detta redan tidigare kan jag inte sluta spela Animal Crossing: Lets go to the City. Det är så kul att se hur Iacon sakta växer, gå till skräddaren och designa sina egna kläder, lära byborna lite kralliga svordomar och det faktum att det varenda dag händer något nytt som en följd av den inbyggda klockan.

Nu rullar jag ur sängen om morgonen och nästan längtar efter att få starta upp Animal Crossing: Lets go to the City bara för att få se vad som händer idag. Kanske kommer mattförsäljaren Sahara, kanske har det flyttat in någon ny person, kanske har det hänt något oväntat i byn eller varför inte bara lyssna till trubaduren Totakeke (K.K. Slider). Skillnaden gentemot exempelvis The Sims är hur levande allt känns i Nintendos värld. Här går det rykten, det tisslas och tasslas och alla låtsaspersoner känns märkligt verkliga.

Självfallet firas även helgdagar och årstider och precis som utanför fönstret här i Östersund (Jämtland för er som slarvat med geografin) snöar det stora snöflingor medan snödjupet fylls på. Denna gång har Nintendo även lagt till regionala helgdagar, men tyvärr inte tagit med någon svensk. Midsommar hade ju varit en höjdare, annars.

Precis som Animal Crossing: Wild World har Nintendo även denna gång satsat på känslan av att man springer på en rund vals som liksom roterar fram staden när man springer fram och tillbaka. En trevlig effekt som ger lite mer liv och rörelse åt spelet som i allt övrigt inte är något som direkt pressar Wii på något vis. Men för de som är lite extra uppmärksamma har Nintendo ändå fyllt på med flera roliga finesser som att man trampar upp marken när man springer på den så det blir stigar där man går ofta. Det växer tillbaka på ett dygn, men känns urcharmigt medan man spelar.

Online är den stora grejen denna gång. Med hjälp av en mikrofon kallad Wii Speak kan man nämligen prata med andra spelare, vilket kraftigt förhöjer trivselkänslan när man besöker andra städer. Wii Speak placerar du i rummet där du spelar och så sorterar den ut störande bakgrundsljud och skickar bara din röst. Vilket fungerar hyfsat. Ljudkvaliteten är helt klart bättre än i ett vanligt Xbox Live-headset, men det blir mer störningar och man måste tänka på ett annat sätt eftersom den plockar upp exakt allt ljud så man inte sitter och rapar eller pratar med någon annan vid sidan av.

Online används på flera sätt. Förutom det mest uppenbara att man kan ta bussen och hälsa på någon annan (och byta till sig frukt om dina bekanta visar sig ha träd i sin by som inte finns i din), finns även möjligheten att åka till storstaden. Där finns mer saker att handla, auktioner med andra spelare, titta på andras hem, fixa sina skor och även bli spådd samt mycket annat. Nintendos komplicerade system med 12-siffriga koder lägger dock sordin på en del äventyrslusta även denna gång och jag önskar att de kunde ta fram ett enklare system då Animal Crossing online är precis hur skönt som helst.

Det känns verkligen lite synd att Nintendo inte tagit chansen att verkligen göra något helt nytt. Nu känns det som att man tagit det gamla Nintendo 64-spelet (kom bara i Japan) som lätt modifierades till Gamecube som lätt modifierades till Nintendos DS och som nu lätt modifierats till Wii. Till och med The Sims utvecklas och jag är därför lite besviken på just denna punkt. Animal Crossing: Lets go to the City är absolut värt att spana in för alla som inte spelat serien förut. För alla er andra så vet ni redan exakt vad som väntar er, med brasklappen att det inte är riktigt lika kul en andra gång.