Anthem

Utanför murarna lurar den stora stygga vargen. Och innanför är de få som håller sargen. Biowares Anthem får vid första kontakt mig att tänka på Maze Runner-filmerna; Utanför områden skyddade av enorma murar lurar gigantiska moster och ett fåtal så kallade frilansare (freelancers) ger sig ut i sagda okända för att, som enda motståndsrörelsen, hålla frontlinjen, skaffa resurser och hämta hem fallna kamrater. Allt för att en dag kanske helt återta världen såsom vi kände den.

Under ett tillsynes rutinuppdrag (som är ditt första och som också tjänar som spelets introduktion) hamnar din grupp i klorna på en titan (lagom stort och lagom otrevligt husdjur med temperamentsproblem), majoriteten dör och trots att du förskräckt manas till att retirera, sätter gruppens ledare emot. Men i sista stund lyckas en något grinig huvudperson dra bort en något irriterad och rosenrasande chef från en säker död.

Denna förlust leder till att förtroendet för dessa frilansare sjunker som en sten och endast en handfull blir kvar, fast beslutna att återställa befolkningens forna uppfattning om dem. Vi snackar klassisk upprättelse och tillsammans med en, enligt mig, hysteriskt rolig sidekick, blir det upp till oss att ensamma eller i grupp ge oss ut på expeditioner identiska med den i introduktionen för att kämpa mot det onda. Och ungefär där slutade jag bry mig om historien som detta spel ämnar berätta.

Fokuset är knappast historien, utan själva spelandet. Och precis som med andra onlinerollspel så finns det olika klasser att grotta ned sig i, mycket att samla, många att tigga uppdrag av och sist men inte minst; mycket att smycka din Iron-Man-kostym med. Ett av Anthems försäljningsargument har just varit din Javelin-dräkt.

Det finns det fyra olika sorters dräkter (att se som klasser); Ranger, Storm, Interceptor och Colossus. Medan Storm passar bäst för de som fördrar att hålla avstånd från sina fiender, är Interceptor smidigare, snabbare och kan hoppa mycket högre. Men tål inte särskilt mycket. Det gör däremot Colossus (som namnet antyder) och spelare som identifierar sig som stridsvagnar och som gillar att sprida säker död omkring sig, kan känna sig som hemma. Jag personligen valde Ranger, en lagom mix av offensivt och defensivt. Smidighet och styrka. Spelar du tillsammans med en grupp där ni alla har olika klasser tror jag ni kan få en rätt lyckad match.

Skrytrubrik två har varit hur du kan personifiera denna rejält för att reflektera just din spelstil. Jag måste medge att urvalet kosmetik här är imponerande. Du kan välja olika material, färger, emblem, vapen och annat gott att skruva på den och är något som jag misstänker kan norpa många designentusiasters fulla uppmärksamhet. Trots det spenderade jag merparten av tiden ute i vildmarken. Förutom uppdrag kan du även springa fritt. Detta läge är låst till allmänna lobbys och perfekt för att samla in skrot som personer i den hembas vill ha i utbyte mot att låsa upp nya funktioner och delar).

När du väl är ute på säkra-den-punkten-eller-rädda-utsatt-nisse efter uppdragsmall 1A, det är då Anthem skiner som starkast. Striderna är riktigt underhållande. Snabba, intensiva, till och från kaotiska. Utbudet fiender är väl godkänt och alla bjuder på olika mängd motstånd (mycket beroende på vilken svårighetsgrad man valt) och utmaning.

Tack vare oändligt antal granater och kanonskott (ungefär som C4 i Just Cause 3), kommer du aldrig stå utan försvar. Men då dessa tar lite tid att ladda om, samt att din dräkts flygfunktion också måste laddas upp mellan varven, krävs det även planering. Majoriteten av de fallna fienderna släpper också såväl påfyllning av livmätare som ammunition till dina vapen, vilket ger ett härligt drag i matcherna och det märks att Bioware velat ge oss en lättillgänglig men ändå underhållande upplevelse.

Som jag sa tidigare så tror jag ett tätt sammansvetsat gäng nog kommer ha väldigt roligt stundvis, men spelar du på solokvist och inte hittar en passande match, kan det lätt bli långtråkigt. För utöver matcherna känns Anthem ganska tunt sparsmakat. Karaktärerna saknar det där djupet som Biowares tidigare ofta haft, det tar evigheter att samla in valuta för att uppgradera din Javelin och övriga rollspelselement inte är något att hänga i granen.
Plus igen - både det grafiska och det tekniska. Även om optimeringen inte är den bästa och jag var tvungen att vrida ned till medium för att bibehålla någorlunda stabila 60 bilder (yes, det är att eftersträva i detta spel) så har jag inga större klagomål på den. Men som alltid när det kommer till spel online kan prestandan variera kraftigt beroende på anslutning och andra aspekter. Det gäller även här, (hände stundvis att bilderna hoppade upp och ned) men överlag höll det. Sen finns ju alltid möjligheten att vrida ned inställningarna.

Men gör du det så förvänta dig inte det snyggaste resultatet bildmässigt. Spelet utspelar sig i mångt och mycket i färggranna djungler eller i kraftig vegetation och därför får vi fyrtio nyanser av grönt, brunt och blått. Men också rött och gult smiter in på ett hörn och detta ger en väldigt inbjudande värld. Det finns även spirande orber som påminner mig om Ori & the Blind Forest och små krabater vars fjäderliknande utsida nästan är för lockande för att man inte ska ana onöd. Kort sagt - spelet är snyggt på de högre inställningarna, men så fort man sänker så blir det snabbt lite pixligare och grumligare. Så där får du själv göra avvägningen; flyt eller skärpa.

Anthem är, tyvärr, på många sätt väldigt tråkigt. Väldigt platt och där mycket potential har gått förlorad. Ska jag vara ärlig så ligger den tyngsta delen till betyget i att det mer känns som en ruskigt polerad beta för något som kommer biffas upp ytterligare, än ett färdigt fullprisspel. Samtidigt underhåller det också, missförstå mig rätt - matcher där fienderna står tätt och där man kan få upp ett hyfsat tempo och möjlighet att skräddarsy din Javelin (hela upplägget för oavkortat tankarna till Avatar) är trevligt och spelkontroller som reagerar i samma stund som du trycker på knappen - borgar för ett fint tidsfördriv. Förutsatt att du har ett gäng polare att köra med eller hittar en passande server.

Men samtidigt känns rollspelselementen, storyn och samlandet av diverse prylar och pinaler bara utdragen och... standard. Spelet är nödvändigtvis inte dåligt, men jag hade förväntat mig mer. Speciellt ifrån Bioware som en gång i tiden var en av de få okrönta kungarna på rollspelstronen. Något jag är tveksam dag 1-patchen kan rätta till... Och vad gäller potentiell utmanare till Destiny? Nja, Inte riktigt.