Året var 1995 som den första delen av SCEI:s rollspelsserie Arc the Lad släpptes. Sedan dess har företaget gjort sig ett namn som rollspelsskapare med bland annat Dark Cloud, Alundra och utmärkta Legend of Dragoon bakom sig. Dessutom har de gjort två uppföljare till Arc the Lad samt en avstickare i Arc Arena. Trots att inte någon av dessa delar har släppts i Europa tog Sony det något oväntade beslutet att ge ut seriens senaste tillskott i Europa.
Det finns flera saker som har varit kännetecknande för Arc-serien, som fram till nu endast har släppts till PSOne. Alla tre titlarna har varit taktiska rollspel i stil med Vandal Hearts. Tyngdpunkten i titlarna har legat på mastodontlika intriger och spelen har sträckt sig upp till och över 100 timmars spelande. Grafiken har å andra sidan varit ganska risig, rent tekniskt sett. Men med seriens första del till Playstation 2 berättade Sony att deras mål var att göra den första titeln till konsolen som verkligen visade vilken kapacitet den egentligen satt inne med. Vi kan ganska snabbt konstatera att de misslyckats med detta. För även om grafiken ser snygg ut och spelet är vackert designat så är det ändå inte något vi inte sett flera gånger tidigare till Playstation 2.
Istället är det även den här gången storyn som är i fokus. Sedan världen räddades i Arc the Lad 3 har det gått några tusen år och oroligheter börjar åter pyra. Spelet kretsar kring två centrala teman. Dels är det som vanligt spelarens uppgift att i rollen som Kharg eller Darc rädda världen, men det finns även ett mer verklighetsrelaterat tema som kretsar kring rasism. De två raserna människor och deimos hatar varandra intensivt, och det är ovanligt att de båda lever vid varandras sida. Kharg är en människa, som levt en relativt enkel tillvaro i en rik familj. Han ger sig ut på ett äventyr för att söka reda på själastenarna som ska rädda mänskligheten. Längs sin väg möter han Darc av rasen deimos, och därmed hans svurna fiende. Även Darc är ute efter själastenarna för sitt folks räkning, och under spelets gång växlar handlingen mellan de båda karaktärerna. Men båda de unga männens tillvaro ställs på ända när de får veta att de är bröder?
Utöver storyn så har SCEI också satsat hårt på ljudet. Några röstskådespelare är desamma som i del tre av serien, övriga är idel rutinerade röstskådespelare med sammanlagt flera hundra kända tecknade filmer och tv-spel bakom sig. Bland annat återfinns Quinton Flynn som gjorde ett bra jobb som Raiden från Metal Gear Solid 2 samt att några mindre roller från Final Fantasy X finns med. Även musiken är välkomponerad.
Liksom föregångarna är Twilight of the Spirits ett strategirollspel, men den här gången har för första gången det rutnät som är så vanliga i japanska strategi-rollspel slopats, och karaktärerna kan röra sig fritt över en tredimensionell spelplan. Detta ger helt nya möjligheter för bland annat positionering av karaktärer och taktiska element, även om antal steg och vapens räckvidd fortfarande är begränsade. Sony har även satsat på ett relativt enkelt spelsystem som gör spelet lättillgängligt och därmed ett attraktivt val för oerfarna strategi-rollspelare.
Häromåret gavs hela Arc-samlingen ut i en samlarutgåva i USA av Working Designs, som förutom de fyra första spelen innehöll en hel del annat smått och gott ? som sig bör i en samlarutgåva. Denna har inte släppts i Europa och därför är det inte särskilt många européer som kunnat ta del av serien tidigare. Därför känns det extra spännande att få ta del av denna välrenommerade spelserie för första gången, och jag är en av dem som kryssar i sista januari i min kalender och räknar dagarna.