Archetype

Det första som slår mig när jag spelar Archetype är styrningen. Jag spelar en förstapersonsskjutare, på min Iphone, och det funkar. Bättre upp, det funkar riktigt bra. Det känns naturligt och spännande när utvecklarna har tagit konsolernas klassiska L och R-spakar och transformerat dem till små rörelsekänsliga sfärer lagda till skärmens nedre hörnen.

Med mikroskopiska rörelser rattar jag min soldat genom Quake-tonade industrimiljöer och leker krig med resten av hela världen. Jag skjuter, kastar granater och T-bagar utan minsta tanke på att jag faktiskt håller i en telefon. Det är nästan värt att tappa hakan åt, om så bara för en stund.

Visst är kontrollen lite bångstyrig till en början men aldrig särskilt orättvis eller dåligt genomförd. Den är bara främmande. En vänlig utomjording som pysslar om dig och ständigt inbjuder dig att bli bättre. Och bättre blir du. Efter ett tag spelar du klassiska dödsmatcher med touchskärmen som om du aldrig gjort annat.

Spelet är helt och hållet online och matchmaking-systemet fungerar riktigt skapligt. Huruvida matcherna kommer fyllas upp lika snabbt i fortsättningen kan dock bara tiden avgöra. Redan nu är en del väntetider något som man får stå ut med. Vilket i sig inte är någon större fara. Då är det betydligt värre när det kommer till de allt för frekventa connection-problemen som äter upp många matcher. Detta gäller förstås även när telefonen har full täckning. Att banorna är ganska fattiga på innehåll smolkar också bägaren.

Presentationsmässigt är det annars inte mycket att klaga på. Det flyter på helt okej och den kromade supersoldat-chica looken vare sig tillför eller förstör nämnvärt. Detsamma gäller för de dussinsamplade vapenljuden. Allt som allt är det en imponerande och gedigen förstapersonsskjutare i fickformat som tyvärr riskerar knäckas av onlineproblem. Vi får gnugga händerna inför uppdateringar som kan fixa detta. För hamnar Archetype i rätt publiks händer så kan det med tiden bli något riktigt stort.