Årets bästa filmer

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Epost *

Namn *

5. Weapons

Zach Cregger gjorde succé med Barbarian, och hade därmed oddsen emot sig när han gav sig i kast med ännu en skräckfilm. Förväntningarna var så klart skyhöga och risken fanns alltid att det bara skulle bli ännu en i raden av många filmer som försökte för mycket. Men Weapons levererade, och träffade hårt. Den kräver din uppmärksamhet, tålamod och ja, din totala närvaro - om du på riktigt ska uppskatta den. Upplägget är till synes enkelt: ett litet samhälle, ett oförklarligt försvinnande och ett gnisslande obehag som ligger och pyr precis under ytan. Cregger åstadkommer återigen mycket med få medel och vägrar komma med tydliga svar. Weapons har därmed inga problem med att lämna dig famlande i mörkret. Den är ofta obekväm, bitvis förvirrande men också helt omöjlig att titta bort från. Det är långt ifrån någon traditionell skräckfilm och förlitar sig helt på stämning snarare än jumpscares. Istället är det skuldkänslor, paranoia och rädsla som står på menyn, samt den där långsamt krypande känslan av att något är fundamentalt trasigt. Weapons är en vattendelare men det är definitivt en film som det kollektivt kommer att pratas om länge - i varje fall tills nästa Cregger-projekt.

4. Sinners

Detta är Ryan Coogler i sitt esse. Fullständigt kompromisslös och obehagligt trovärdig med något som till ytan är en vampyrfilm men som i all ärlighet använder genren mer som ett verktyg till att förmedla något större. Coogler har skapat en visuellt mäktig 1930-talsvärld där de klassiska mönstren användas mer som en obehaglig metafor för strukturellt förtryck snarare än ett traditionellt hot. Cooglers lågmälda regi och det genomgående starka skådespeleriet, särskilt Michael B. Jordan i sin dubbla roll som tvillingarna Smokestack, gör att varje scen känns som en glödande krutdunk. Där kopplingen mellan vampyrmyten och bluesmusikens historiska rötter som djävulsmusik får ses som ett osedvanligt briljant drag. Filmens slutliga klimax är därtill lika blodigt som det är oundvikligt. Sinners vet vad den vill ha sagt och gör så utan att varken skämmas eller blinka. Det är smutsigt, stressigt och djupt mänskligt, med precis rätt mängd av mörker.

3. Nuremberg

Historiska dramer är alltid en balansgång mellan pedagogik och ren predikan, än mer så när det handlar om något så känsligt som en av Nazi-Tysklands värsta förbrytare. Med Nuremberg lyckas James Vanderbilt inte bara balansera detta perfekt, utan dessutom bygga något sällsamt unikt. Här fokuserar man mindre på de stora, välkända citaten och mer på processerna - hur rättvisa konstrueras, ifrågasätts och ibland även måste kompromissas. Det är en kylig, metodisk och djupt fängslande berättelse om psykologisk maktkamp, ideologisk friktion och moraliskt obehag. Vad innebär ansvar i ett systematiskt ondskefullt maskineri? Är lydnat ett brodd och är rättvisa ens möjligt i skuggan av en sådan fasa? Detta är bara några av de många frågor som Nuremberg vågar ställa när Russell Crowe i en av sin karriärs mäktigaste roller tar sig an att porträttera Hermann Göring. Det är återhållsamt och intensivt, med den historiska skulden hängande över allt som en tung, våt filt. Nuremberg är stram och nästan klinisk, vilket bara förstärker dess olidligt mörka tema och det är på intet sätt någon film som man njuter av. Istället engagerar den på ett djupt intellektuellt plan och är definitionen av vuxen filmkonst. För den historieintresserade så blir det knappast mycket bättre än så här.

2. No Other Choice

Park Chan-wook var sen till festen men med No Other Choice bjussar den sydkoreanska auteuren inte bara på ännu ett fenomenalt verk. En film lika mänsklig som den är lekfullt obehaglig, där press - ekonomisk, social och existentiell - står i rampljuset. No Other Choice dömer aldrig utan låter våld, likväl som svek spela ut - gärna med en kamera som olustigt dröjer kvar och ger dig som åskådare tid att begrunda vansinnet som utspelar sig framför våra ögon. Filmen är iskall i sin människosyn, fylld av obekväma sanningar och paralleller till vårt verkliga samhälle. Som väntat är skådespelet på absolut toppnivå, där allt handlar om beräknad precision, återhållsamhet. Yoo Man-sus resa ner i mörkret, och den långsamma utarmning av hans medmänsklighet är lika kvävande som trollbindande. Det är en film som stannar kvar med en länge, gnager och vägrar släppa taget. Skoningslös toppklass.

1. One Battle After Another

Paul Thomas Andersons One Battle After Another är årets självklara etta - en film som känns lika monumental som intim på en och samma gång. Den rör sig mellan generationer, konflikter och ideologier, ett yrvaket epos fylld av små berättelser projicerade genom Andersons unika lins. En berättelse om föräldrar och barn, om arv, ansvar och vad det faktiskt innebär att föra en kamp vidare när världen tycks gå baklänges. Filmen lånar löst från Thomas Pynchons Vineland, men är långt ifrån en rak adaption. Snarare använder Anderson materialet som språngbräda för något större och mer tidlöst. Ett nära på revolutionärt manifest som paradoxalt nog landar i något så mjukt som kärlek. Rollistan är sanslöst stark. Leonardo DiCaprio och Sean Penn är stabila ankare, men det är Teyana Taylor som stjäl filmen fullständigt, som en karismatisk ledare med lika mycket raseri som ömhet. One Battle After Another destillerar tio år av ångest, ilska och absurditet till en enkel men kraftfull insikt. För hur hopplös situationen än må vara så är kärleken och framtiden alltid värd att kämpa vidare för.