Arizona Sunshine 2

Jag vaknar i en nedgången trailer efter en kväll av alldeles för många öl. Nycklarna till ytterdörren ligger av någon anledning i kylskåpet och när jag öppnar den möts jag av den gassande Arizona-solen. På andra sidan ravinen står en zombie, eller Fred som min karaktär refererar till de odöda med, och efter att ha övat min träffsäkerhet med pistol ser jag en brinnande helikopter som kraschlandar bara en liten bit bort från mitt hem. Det är dags att lämna den lilla trygga platsen jag skapat för mig själv och ge mig ut på ett äventyr med vapen i högsta hugg, genom horder av zombier för att ta chansen att kanske komma ifrån den tröttsamma ensamhet jag upplevt sedan världen gick åt fanders.

Arizona Sunshine 2 är en zombie-slakt deluxe. Det är lika bra att utan omsvep nämna dess primära fokus såhär i inledningen. Man rör sig genom linjära nivåer och dödar fulingar i en rasande fart och lika mycket som det ibland blir ganska tjatigt så lyckas det samtidigt vara väldigt underhållande. Det är just den där simpla formen av underhållning som i mångt och mycket räddar ett äventyr som i grund är rätt ojämnt på flertalet områden. För när man ger sig iväg på den lilla road trip som erbjuds här så är det ganska mycket som skaver men man ser ofta förbi det för att man har just så förbannat roligt under färden.

Jag spelade föregångaren och tyckte att det var ett helt okej, men det kändes också väldigt repetitivt och det råder inte direkt denna uppföljare någon bot på. Man får helt enkelt vara beredd på att man får ungefär mer av samma men en av de stora nyheterna presenteras ganska fort. Det tar nämligen inte så lång tid innan man når helikoptern jag pratade om i inledningen och när några zombier är slaktade och dörren till helikopterns lastutrymme öppnas så möts man av denna uppföljarens största spelmässiga nyhet; en vovve!

Han döps till Buddy och blir din trogna följeslagare under äventyrets gång och även om denna lydiga krabat är ett högst välkommet inslag så är han också en av många saker som belyser några av spelets skavanker. För det är såhär Arizona Sunshine 2 känns i så många avseenden. Det är snyggt på sina håll och inte så värst på andra, det är otroligt underhållande men ganska oslipat och det är rätt enformigt men ändå med några ordentliga höjdpunkter. Man brukar använda ordet opolerat när det ändå finns något fint under ytan och det är ofta jag stannar upp och tänker att det inte riktigt känns som en produkt för och av nutiden, för att sekunden efteråt ändå tycka att den underhållning jag bjuds på är allt som behövs.

Det finns alltid den där debatten kring vad ett spel är och ämnar att vara. Att om det gör det som det ska, om det är det som man bör förvänta sig, så räcker det. Och visst gör Arizona Sunshine 2 sin zombie-slakt på ett bra sätt och därför har jag valt att framförallt lägga min kritik kring de områden detta faktiskt erbjuder snarare än vad jag kanske önskat. Jag kan samtidigt dock inte låta bli att lägga rätt mycket fokus kring den där enformiga känslan som detta ändå lider av under stora delar. Dock dyker det upp ett antal scenarion som känns lite cinematiska och storslagna och gör det hela roligare, men det är lite för långt mellan dem. Dessutom känns det som att många platser är alldeles för lika varandra och att miljöerna inte riktigt utnyttjas så väl som de skulle kunna göra. Det känns till största delen som att det faktiskt är en snitslad nivå mer än att faktiskt ge mig känslan av att vara en post-apokalyptisk värld som känns större än bara där man är. Detta känner jag är en missad möjlighet att göra upplevelsen till något mer.

Eftersom man skjuter sig genom så stora delar av detta så måste vi såklart belysa alla vapen och här bjuds det på en rejäl buffé av godbitar. Alltifrån olika typer av pistoler och revolvrar till automatvapen och eldkastare. Det saknas verkligen inte grejer man kan blåsa skallen av zombier med. Ammunition finns utspritt lite här och var, liksom material som plast och metall som kan användas för att tillverka föremål som bland annat handgranater och minor. Det finns en frustration i att skott inte alltid registreras i de odödas huvud och kroppar men överlag är det en fröjd att döda dem, på nytt. En del närstridsvapen går också att finna som alternativ nödlösning och sedan är det bara att slakta sig genom motståndet. Det finns mycket ammunition att hitta men det uppstår ändå situationer när det är bra att hushålla lite med det och hälsa återfår man genom att plocka upp rester av burgare, korvar och pizzaslice. Du stöter då och då på lådor där det finns ett väldigt simpelt system där du kan tillverka saker som smäller lite extra, men man kan enbart bära med sig en av dessa så det gäller att utnyttja den där det behövs som mest.

De närstridsvapen man kan svinga belyser också ett av spelets problem och att det är att spårningen är ganska svajig. Att öppna dörrar och ladda om känns ofta fladdrigt och när man ska klättra runt i omgivningen så sker det rätt ofta att skärmen blir svart för att man hamnar utanför det tänkta området. Det är inte helt lyckat i dessa avseenden och illusionen bryts lite för många gånger. Det är inte på något vis jätteirriterande men läggs till en hög av allt det som detta inte riktigt lyckas helt med.

Ens trogna kompanjon går givetvis att använda på olika vis för trots att ni nyss träffats är han en rackare på att lyda kommandon. Man kan skicka honom på fiender, be honom krypa genom öppningar för att finna föremål eller dra bort något som blockerar en dörr. Och så kan man såklart klappa och kasta boll till pälsklingen, liksom att förvara två extra vapen på hans väst. Att ha en skällande attackhund med sig lyfter resan mycket även om huvudpersonens ständiga "who's a good boy?"-uppmuntran blir otroligt tröttsamt när den framförs för gång nummer hundra i ordningen. Då gillar jag mycket mer de sparsmakade monologerna som då och då dyker upp och även om vovven givetvis ska få höra att den är duktig så blir det som sagt rätt tröttsamt med alla upprepande repliker. Det blir dock mer naturligt att huvudpersonen pratar till en hund än det här med karaktärer som mumlar saker för sig själv. Det känns mer organiskt och det ger en extra dimension till själva resan att någon följer med dig på den.

Upplevelsen gör sig absolut bäst ovanför jord än de tillfällen man spenderar i tråkiga kloaker eller mörkare platser som man ibland hamnar på. Jag har tidigare nämnt det där i recensionen att spelet är rätt opolerat och även det visuella känns väldigt varierande. Alla zombier ser skrämmande och bra ut och jag uppskattar också mängden blod och otäckheter då det känns som att detta ska vara over-the-top på så många vis det bara kan. En annan sak jag alltid uppskattat med VR är att man liksom inte kan fuska gällande modeller, således går det att kika in i fordon, ner genom gränder och bortom låsta områden även om man inte kan ta sig förbi barriärerna. Detta skänker en stor del realism när allting är modellerat vart man än kikar. Men vi bjuds tyvärr också på en del ryckiga animationer och överlag känns också det visuella lite väl grynigt bortom ens omedelbara närhet. Fantastiska partikeleffekter från en lampa eller en ljuskälla varvas med att miljöerna en bit bort känns betydligt mer lågupplöst och sämre rent visuellt. På nära håll är många detaljer väldigt fina medan det som är en bit bort känns diffust. Då är tacksamt nog det ljudmässiga mer polerat med suggestiv musik och bra tryck i vapen och ljudeffekter. Man är hela tiden på helspänn när dreglande ljud ekar från lite varstans och den stämningsfulla musiken omsluter en.

Att rensa upp ett område med zombier och se de söndertrasade blodiga kropparna ligga och drälla i solskenet är en fröjd. Nu låter detta kanske bisarrt men precis som man spelar Dead Island, Dead Rising eller något annat spel där just denna typ av slakt ligger i fokus så skulle jag vilja påstå att det samtidigt fyller en funktion i just att addera till det jag vill ha ut från en sådan här upplevelse. Med välriktade headshots faller de odöda som furor och att skicka Buddy på dem och se hur han sliter halsen av sitt offer känns lika delar tillfredsställande som makabert. Just VR-formatet gör ett bra jobb med att få alla zombier att kännas som ett ordentligt hot när de hasar sig nära i hopp om att kunna tugga lite. Jämförelsen kan absolut främst göras med ett spel som Dead Island gällande utformningen av upplevelsen också, även om Arizona Sunshine 2 framförallt handlar om att ha död på zombier på håll snarare än med tillhyggen.

Förutom kampanjen finns här också ett Hord-läge som går att spela tillsammans med en annan spelare, något som också gäller själva kampanjen. Man försvarar sig här mot svårare och svårare svärmar av zombies och står i ett begränsat område snarare än att springa runt över ett större. Här handlar det mest om att döda de som är närmast och vara pricksäker för att inte bli påhoppad och se till att man plockar på sig ordentligt med ammunition. Efter ett par rundor med detta kunde jag konstatera att det inte var särskilt roligt för egen del men när man klarat av själva huvudspelet och kanske känner att man vill ha liten extra dos av zombie-slakt, så är det givetvis ingen nackdel att detta finns som en bonus.

När det kommer till att skräddarsy inställningarna för VR-formatet så ska det utdelas lite extra beröm för trots att spårningen då inte är perfekt så finns här gott om möjligheter att anpassa alltifrån hur man rör sig, grad av vridning och även möjlighet att spela sittandes men att justera höjden på karaktären. Man kan också kalibrera var man vill ha sitt bälte för att ta fram vapen och ammunition vilket underlättar väldigt när vapen måste skiftas eller laddas in snabbt när någon fuling flåsar en i nacken. Om man har problem med att spela VR på grund av illamående så erbjuds åtminstone här en del möjligheter att råda bot på detta med förflyttning via teleportering och andra inställningar för att förhoppningsvis minska åksjuka. Kampanjen varade lite under tio timmar vilket är en behaglig längd men hade trots en ringa speltid då mått bra av att vara mer varierande.

Hade man bara gett Arizona Sunshine 2 en välbehövlig övergripande polering så hade detta absolut hamnat i övre skiktet av de VR-upplevelser jag spelat. Som helhet lyckas det dock absolut med att ta tillvara på de flesta av virtuella verklighetens styrkor och erbjuda en härlig hjärndöd stund av underhållning.