Existerar det perfekta spelet?

Ibland går jag och funderar på livets viktiga frågor och detta råkar vara en sådan. Innan Majsan somnar varje kväll arbetar min hjärna på högtryck och tankarna är många och försöken att räkna de där förbannade fåren misslyckas ofta. Ett får, två får, låste jag ytterdörren?, tre får, Vad är meningen med livet? Och tre, två, ett pang så är ögonen vidöppna och jag har plötsligt sex timmars kvalitetstid att lösa frågor som i normala fall blir sopade under mattan utan en tanke på det vandrande vrak jag kommer vara när väckarklockan ringer klockan fyra och rycker upp mig. Det perfekta spelet började mala i min stackars skalle härom dagen och i ett sinne som befunnit sig i stadiet mellan vakenhet och sömn har jag kommit fram till ett svar. Och det svaret är nja. Ett väldigt svenskt svar kan tyckas men mitt nja har sina förklaringar så låt mig utveckla mina tankar. Visst finns det perfekta spelet för mig och dig, men jag kan sätta en slant på att det spelet som är perfekt i mina ögon inte är samma som det du nämnde eller hur? Så hur en spelutvecklare än gör kan han aldrig utveckla det perfekta spelet, för spelet kommer mottagas olika beroende vem det hamnar hos. Ett spel som är en fullpoängare hos mig har en annan spelare tusen negativa saker att bombardera mig med.

I slutändan är det ändå alltid det som det faller på, folks olika tycke och smak. Men det är även mer som spelar in, det är även folks förväntningar och ibland till och med humöret de råkar vara på när det sätter igång spelet för första gången. Alla har vi suttit där med beslutsångest en fredagskväll och velat mellan två spel. Du känner kanske inte riktigt för att spela men ingen film lockade heller så du tar upp ditt nya spel och låter konsolen sluka den hel medans du stirrar på installationsrutan som sakta fylls framför dina ögon. Du sätter dig till rätta, fattar kontrollen och slängs in i spelet. Femton minuter senare pausar du och tittar besviket mot TV-rutan och ytterligare två minuter senare har du stängt av och förpassat spelet till din hylla där det antingen kommer stanna och samla damm eller så förpassas det till en Facebookloppis till ett för lågt pris och hamnar hos en kille som heter Frank och bor i Lerum.

Eller så står du där en dag när du inget har att spela och plötsligt får du syn på det där spelet som du knappt gav en chans och tänker "Äh, va fan, låt mig ge det en ny chans" och du upptäcker att spelet inte alls var så dåligt som du först tänkte, det är rent av riktigt jäkla bra. Så det är verkligen mycket som ska klicka för att vi ska gilla ett spel riktigt mycket. Så vad är då ett perfekt spel egentligen? För mig är det ett spel som slukar mig, som får mig att inte vilja släppa taget av handkontrollen. Ett spel som har en historia som trollbinder, som får mig att spela vidare för att få veta hur det hela ska sluta. Den har karaktärer som jag bryr mig om, som är viktiga om de lever eller om de dör. Den har ett smidigt upplägg, en kontroll som flyter och är felfri och den har en grafik som tilltalar ögat. Den ska ha en svårighetsgrad som jag själv kan ställa in, är spelet för galet svårt finns risken att jag till slut i raseri stänger av och aldrig mer fortsätter på grund av mitt dåliga tålamod som gränsar till en treårings nivå ibland. Det ska vara kul att spela och inte frustrerande. Det ska vara välgjort och inte något hafsarbete som kräver två miljoner uppdateringar för att förgöra buggar som i mina ögon nog är en av de värsta avtändarna som finns. Inget förstör ett första intryck så som dåligt utfört arbete. Så vilka spel är perfekta i mina ögon då?

The Last of Us
Det första som jag kommer att tänka på är The Last of Us. I mina ögon hade det allt det jag listade ovan. En historia som var som gjord för att falla hejdlöst för, om en vänskap i en tid där döden lurar bakom varje vrå och verkligen sätter den ständigt på prov. Att ge ditt liv om det så behövs för att skydda en annan. Där samhället kollapsat av ett virus som slagit ut mycket av mänskligheten, och där det som finns kvar är en ny värld där de starkaste överlever, eller rättare sagt de med mest kulor och mest proviant blir segrare även om de förlorar sin mänsklighet på vägen. Älskade spelet från första stund och omspelat fler gånger än jag kan räkna. Detta är mitt perfekta spel, där jag faktiskt inte kan komma på något som jag vill ändra på.

Resident Evil 2 Remake
Fulländat. Tänkte sluta skriva där för tycker inte mer ord behövs men får väl utbrodera vad jag menar. En blandning av skräck, spänning och action i ett helt underbart tempo. Jag älskar verkligen att det inte är full gas hela tiden som det gärna är i läskiga spel utan Capcom ger oss tid att utforska och hämta andan lite då och då. De låter oss använda våra hjärnor för att komma vidare i spelet och de ligger på precis den där nivån där vi ständigt sitter längst ut på stolen när vi spelar. Man vet att det ska komma något som kommer skrämma en till kolasås men man vet inte när. Fienderna är smart designade och inte alltid går de att sänka med bara en kula, ibland får man prova sig fram. Behövs eld eller kanske granater? Som ni märker listade jag remaken av spelet och det är för att de förbättrat så många saker på spelet som alltid varit mitt skötebarn när det gäller favoritspel. Vi slipper den stelbenta styrningen av Leon som i föregångaren var lite som att bära runt på ett kylskåp. Och den hemska kameravinkeln som fanns ska vi inte ens gå in på. Sen måste jag ju säga att slippa leta efter inkribbons är en fröjd. Hur många gånger blev man inte dödad när man dräpt en stor boss och linkade där ifrån med en mikromillimeter av livlina kvar bara för att bli petad på av en hungrig zombie utanför den knarrande dörren och då vackert fick börja om en hel timme tillbaka i spelet. Remaken har tagit bort alla saker som skavde och gjort det till ett helt perfekt spel att skrämma slag på en med.

Grand Theft Auto V
Jag imponeras varje gång jag spelar om Rockstars gigantiska spel och förundras varje gång att trots spelets storlek har jag personligen aldrig sprungit på en endaste liten bugg. Aldrig har jag trillat genom kulisserna och aldrig har spelet fryst eller hackat. Varje gång jag fattar handkontrollen upplever jag något nytt, hör nya dialoger eller springer på nya karaktärer. Staden Los Santos är pulserande levande och den är som gjord för att göra jävelskap i. En sandlåda som bara väntar på att jag ska vända upp och ner på den. Underbara röstskådespelare, karaktärer som man inte glömmer i första taget och uppdrag som varierar. Man har liksom aldrig tråkigt och det är verkligen få spel som jag skrattat så i bara genom att lyssna på konversationerna som i detta spel. I mina ögon blir det inte mycket bättre än det här.

Red Dead Redemption 2
Första gången man svingar sitt ben upp i sadeln och sätter sig till rätta på hästryggen i spelet väcks minnena om när man var liten och lekte indianer och cowboys med gatans alla ungar. Spelet andas vilda västern ut i fingerspetsarna och de har lyckats med konststycket att få prärien att ha ett helt eget liv. Ständigt överraskas man av nya sidouppdrag eller karaktärer som man missat vid tidigare omspelningar. Huvudkaraktären Arthur känns så äkta med hur han ständigt slits mellan att vara en outlaw och ändå göra det rätta och man bryr sig vad som händer med honom. Jag tycker verkligen detta också är givet som ett perfekt spel för jag saknar faktiskt inget när jag spelar det om och om igen. Historien griper tag i en och om man mot förmodan tröttnar på uppdragen finns det hundratals andra saker att göra för att hålla sig road. Spelet fyllde verkligen alla mina behov av allt från att samla och utforska till att råna diligenser och banker till att rädda en fager mö från banditer. Grafiken gör att jag längtar till de öppna vidderna och de röda solnedgångarna över bergen och ljudet av hästhovar får mig att ångra att jag aldrig gick till stallet i min tonår som alla andra tjejer i klassen istället för att sitta som förtrollad framför min Nintendo NES och bli en framtida nörd. Ett riktigt bra spel har alltid den där förmågan att få en att önska man var där på riktigt och det får detta spelet mig att göra. Nu sitter säkert du redan och skakar på huvudet och håller inte med ett uns med spelen jag räknar upp och det är ju lite det jag vill komma fram till. En spelutvecklare har ett rent helvete med att skapa något som ska tilltala alla, den breda massan. En helt omöjlig uppgift. Räcker bara att man ser vad som händer när någon sätter ett lågt betyg på en spelrecension. Löpmeter av arga spelare som inte håller med slår ner på varje ord i ett försök att överbevisa hur fel recensenten har i sin kritik.

När jag slängde ut frågan till mina kollegor här på redaktionen blev svaren också en härlig blandning. Om allas vår chefredaktör Petter får välja är Half-Life ett helt perfekt spel. Han nämnde även The Last of Us och Zelda Ocarina of Time. Marcus listar Super Mario World som sitt perfekta spel och Niclas The Last of Us. Känns ändå skönt att The Last of Us är en återkommande titel för många, är lite av ett kvitto att man inte har sån kass smak på spel som jag tydligen har på film. Kommer få äta upp att jag gillar Alien 4 för resten av mitt liv misstänker jag. Det finns en massa riktigt bra spel där ute, och det finns otroligt mycket skräp. Och så finns det de där perfekta spelen som vi ibland har lyckan att råka snubbla över. Spelen där vi inte kan lista en endaste dålig sak, spelet vi inte vill ändra på. De vi alltid går tillbaka till med jämna mellanrum, som håller måttet även när tiden passerat. De vi minns med ett leende och som vi ständigt pratar om och ibland får oss att låta som en papegoja som ständigt upprepar sig när vi försöker sälja in dom till andra spelare som haft den dåliga smaken att missa dom. Spelen vi aldrig vill ska ta slut. De vi använder som mall för alla kommande spel vi spelar, vår förstfödde. En ständig jämförelse, där sattes ribban.

Vilket är ditt perfekta spel? Och framför allt varför?