Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

LIVE
HQ
logo hd live | Halo Infinite
See in hd icon
Svenska
Gamereactor
artiklar

Massiva besvikelser (2)

Under gårdagen publicerade vi den första artikeln om våra personliga superbesvikelser inom spelvärlden och nu är det dags för resten av redaktionen att berätta om sina...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Massiva besvikelser (2)

Marie Liljegren:
Fallout 76
Jag är vad jag själv skulle kalla ett galet Fallout-fan. Sen 2008 när Fallout 3 kom ut har jag varit Bethesda troget trots att de belönat mig med diverse buggfester som i bland varit så illa att de crashat spelen. I mitt nördiga spelrum står inte mindre än två Pipboy, nio Bobbleheads och till och med en lunchlåda i metall så ja, galet Fallout-fan är bekräftat. Kan inte räkna hur många hundra timmar jag lagt på att utforska den strålningssmittade ödemarken men de är många. Jag har gjort shish-kebab av Supermutanter i V.A.T.S och jag har skrikande sprungit för mitt liv när Ghouls skrämt mig från vettet i någon mörk tågtunnel med bara sin gurglande väsning och blöta fotsteg. Jag har besökt alla skyddsbunkrar som finns i spelet och jag har lipat av frustration när någon av mina följeslagare försvunnit med alla mina bra vapen som jag lät dom släpa på som en andra klassens packåsna. Efter att ha fått njuta av både Fallout 3, New Vegas och Fallout 4 genom åren var förhoppningarna stora när de börjades ryktas om att ett nytt spel var på väg. Jag längtade nästan ihjäl mig och första trailern visades kom nådastöten i form av att det skulle bli ett fullständigt multiplayerspel.

Redan där kom den värsta besvikelsen, och helst för mig som är så anti multiplayer. Jag vill njuta av ett singelplayer där det finns möjlighet till multiplayer, jag vill inte tvingas leka med andra barn mot min vilja bara för att få uppleva spelet. Jag vet ju att det redan var kört för min del, besvikelsen var där för att stanna men jag tänkte väl ge det en chans att motbevisa min avighet så jag köpte spelet ändå under ett svagt tillfälle i mitt liv. Än idag önskar jag att jag skänkt pengarna till något mer vettigt, som sand till Sahara eller en Kawasaki till Hells Angels för det fanns inte mycket kvar av det som jag älskade med serien. Borta var mitt älskade V.A.T.S och spelet kändes öde, som tömt på datorstyrda invånare. Var som att gå in i en rysk livsmedelsbutik med förväntningen att det faktiskt skulle finnas matvaror men mötas av gapande tomma hyllor. Jag vet att de idag fixat till spelet till det bättre men vid det laget hade jag redan lagt spelet på hyllan och fem lager damm hade redan börjat samlas och av ren princip kommer jag aldrig mer plocka upp det. Jag borde väl ta en spade och gräva ett hål i trädgården och gräva ner mitt Fallout 76, för mig är det ju faktiskt dött och begravet.

Massiva besvikelser (2)
Detta är en annons:

Olof Westerberg:
Halo 2
Det krävdes mycket tankeverksamhet för att hitta fram till den spelupplevelse jag blivit mest besviken på, och när jag slutligen landade vid att det ändå måste vara Halo 2, så var det först mest en diffus känsla i minnet. Jag menar, Halo 2 var och är ett riktigt bra spel. Men det var så många faktorer - dels att Halo: Combat Evolved var mitt favoritspel på den tiden, vilket såklart skruvade upp förväntningarna i taket - som samverkade. Halo 2 var det första spelet jag förhandsbokade, och jag minns tydligt när jag kom hem med den lyxiga "steelboxen" och råkade tappa skivan i golvet. Som tolvåring fick jag därför för mig att texturerna, som ofta laddade in halvsekunder för sent, berodde på en defekt på skivan. Det hade visserligen mindre med spelet än med mig att göra, men efter en betryggande internetsökning kvarstod ändå faktumet att det första spelet kändes så mycket mer polerat. Såväl grafiskt som helhetsmässigt.

Sen kom förväntningarna jag byggt upp efter 2003-års E3-trailer. Den färgsprakande gameplay-visningen med högoktanig action i 180 kilometer i timmen hade till min monumentala besvikelse resulterat i banan New Mombasa, med trögt smygande på brunbeiga bakgator. Jag upplevde heller aldrig de mäktiga stunder av storslagen action som återfunnits i Combat Evolved på banor som Assault on the Control Room, Halo, Two Betrayals och The Maw. Storyn var dessutom en massiv besvikelse sig. Bungie hade valt att expandera och bygga ut på bekostnad av den strömlinjeformning ettan briljerade med. Nya karaktärer som de religiösa ledarna Prophets och perspektivbytet till Arbiter förde mig bara längre och längre från vad jag ansåg vara Halo; Master Chief. Att flera multiplayerbanor - som Coagulation, uppföljaren till favoriten Blood Gulch, nu var mycket större och anpassade efter att spelas online med upp till 16 spelare, gjorde bara att jag och mina vänner återgick till att spela Halo: Combat Evolved lokalt.

Massiva besvikelser (2)

Adam Holmberg:
Grand Theft Auto The Trilogy - Definitive Edition
Jag är nog inte den enda som antagligen lagt över 1000 timmar på Rockstars klassiska trilogi av gangsterepos som kom till Playstation 2 under det tidiga 2000-talet. Jag har många minnen om biljakter, äventyr, fuskkoder och spektakel jag och min lillebror hittade på i GTA III, Vice City och San Andreas. Så efter ett år av trevliga nysläpp av spel från mina yngre år så var jag väldigt redo att kasta mig in i den "ultimata" samlingen av GTA-trilogin och spendera 1000 ytterligare timmar. Men som många säkert vet så gick det inte riktigt som det var tänkt.

Detta är en annons:

På premiärdagen märktes det direkt att dessa nu föråldrade spel som portats till Unreal Engine inte riktigt var så polerat som jag hade hoppats. HDR och kontrasten i alla tre spelen var trasigt så alla var på tok för mörka i bilden, GTA III hade så tjockt regn att det nästan var omöjligt att se något över huvud taget och mitt Xbox Series X har svårt att driva spelet vare sig det är på prestanda eller grafikläge. Det är absurt att spel som levde på Playstation 2 för mellan 15-20 år sedan släppts i ett skick som på många sätt är både en estetisk och teknisk katastrof. Tanken var god men det är väldigt märkbart att Take-Two, ägare och utgivare av Rockstars spel, inte brytt sig om seriens historia eller anseende och sparkat ut projektet på marknaden utan att bry sig om spelens skick. Samtidigt som de valde att plocka bort alla de äldre versionerna digitalt samt slunga advokater på trogna fans och moddare som arbetat själva på att modernisera de gamla titlarna. Fy bubblan säger jag.

Massiva besvikelser (2)

Jonas Mäki:
Halo: The Master Chief Collection
Första året med Xbox One var ett ganska hyggligt sådant och konsolens berömda spelbrist hade inte startat ännu, tvärtom. 2014 var det dessutom dags för Halo Infinite, ett slags våt dröm för Halo-fansen med extra allt. Vi hade samlats ett gäng som lirat Halo ihop sedan Combat Evolveds dagar, däribland min kusin, dåvarande redaktionsmedlemmen Daniel Steinholtz och goda vänner som jag ofta lirar med än idag. Några hade till och med precis köpt konsolen bara för detta spel, och vi hade rensat veckans schema, tagit semesterdagar och satt redo. Det gick... Sådär.

Om man ska vara snäll. Ska man vara faktamässigt ärlig så så fungerade det inte överhuvudtaget. Vi lyckades inte få igång mer än någon enstaka match som också fungerade hysteriskt dåligt och efter nästan två timmars idogt testande fick vi acceptera faktumet; detta var inte ett spel utan ett stycke slafsigt hopslängd kod som aldrig borde ha lanserats överhuvudtaget. Det var utan att överdriva begravningsstämning i chatten, tårarna var inte långt borta när vi tvingades inse att vi inte skulle få spela en enda vettig match i Master Chiefs Xbox One-debut den kvällen, och att allt hypande och förberedelser var förgäves i en besvikelse så svetig att det nästan värker i kroppen när jag tänker på det. Något år senare levde The Master Chief Collection visserligen upp till sitt löfte, men då var skadan redan gjord och än idag har jag ett lite avogt förhållande med den kanske enskilt bästa spelsamlingen genom alla tider.

Detta är en annons:
Massiva besvikelser (2)

André Lamartine:
Mass Effect 3
Av alla sår som inte har läkt är nog Mass Effect 3 den som fortfarande svider mest. De två första Mass Effect-spelen hör fortfarande till några av mina bästa spelminnen någonsin, så ni kan ju tänka er vilken käftsmäll Biowares svultsiga final visade sig vara. Nej, det var inte bara på grund av den huvudvärksframkallande insikten att dina val inte spelade någon roll. Nej, det var inte bara på grund av den utskällda deus ex machina-karaktären som i mångt och mycket pajade spelseriens mytologi. Nej, det var inte bara på grund av ABC-slutet som lämnade en bitter eftersmak. Eller jo, det idiotiska slutet spelade ju såklart en central roll i mitt missnöje, men besvikelsen började långt innan det kontroversiella slutet och jag vill påstå att majoriteten av spelets riktning är att klandra.

När trean lyste till kunde det bjuda på en av spelseriens mäktigaste stunder, men redan från spelets första minuter kändes actionfilms-tonen helt fel och tutorial-delen kändes andefattigt. Jag hatade blöjninjan Kai Leng från första sekund, Cerberus förvandlades till regelrätta ondingar efter tvåans gråzon, DLC-hanteringen var bedrövlig, Mass Effect 2-karaktärerna fick det korta strået och avslutningen på flera sidohistorier föll mig bara inte i smaken. Framförallt kändes Shepard inte som min Shepard längre, där karaktären rycktes ifrån mig från början för att passa in i Biowares actionhjältemall och att exempelvis slopa neutrala dialogval skadade rollspelsaspekten något. Är Mass Effect 3 ett dåligt spel för det? Absolut inte. Som jag tidigare nämnde finns det en rad faktorer som gör det till ett spelvärt rymdepos och The Citadel-tillägget plåstrade om upplevelsen något, men i det stora hela föll mig Mass Effect 3 inte mig i smaken då mycket av spelseriens styrkor och detaljer föll bort i dess påskyndade undergångsaction. Vågar man ens hoppas på att det fjärde spelet fångar spelseriens tidigare glansdagar?

Massiva besvikelser (2)
Detta är en annons:

Patrik Severin:
Heroes of Might and Magic IV
Det är omöjligt att glädja alla med uppföljare. När 3DO styrde och ställde över Might and Magic så var Heroes serien helt enastående. De utvecklades av New World Computing och titlarna gick från klarhet till klarhet. Det första imponerade på sin tid och uppföljaren satte allt på plats. Förvisso bråkar en del idag om tvåan eller trean är bäst men i mitt tycke är de båda enastående. För min egna del var det spel nummer tre som bjöd på flest speltimmar. Jag vidhåller än idag att det är ett av de bästa industrin spottat ur sig. Det är ett omgångsbaserat strategispel med stadsbygge, rollspelsutforskande och taktiska strider i en inbjudande fantasy- miljö. Det spelade ingen roll om du spelade själv, med vänner lokalt eller över internet. Det var lika bra oavsett hur du tog del av innehållet. Samla resurser, erövra gruvor, bygga upp sin stad, leta artefakter och levla upp. Det lyckades ta tillvara på sina genrehybrid-inslag och underhålla på ett sätt som är svårslaget. Då har jag inte nämnt musiken eller den artistiska designen som är fenomenal än idag. Sen kom det fjärde spelet. Det är svårt att sätta ord på hur mycket jag såg fram emot det spelet.

Det börjar bra med fin konst, seriens bästa musik och för seriens mått mätta bra narrativ i kampanjerna. Jag uppskattade även lite rörliga fiender men själva spelet var groteskt fult. 3D spelen var fortfarande unga och det märktes. I denna utgåva strömlinjeformades även stadsbyggandet. Istället för att uppgradera soldaterna kunde du nu istället välja en av två typer för varje monsternivå. Valde du en låstes den andra bort från dig och du kunde inte uppgradera dessa monster. Jag förstod såklart att serien behövde testa nya saker men detta var inte bra. Lägg till att monstren inte såg så bra ut i 3D. Spelmässigt var hjälten nu en del av striderna. Det finns för och nackdelar med detta koncept. I mitt tycke blev de för mäktiga och kunde döda armeer utan monstren. Jag upplevde också att de saknade samma taktiskta djup. Striderna flöt på lite sämre och det fanns mindre underhållning att hämta. Lägg till att enheterna rörde sig komiskt och animationerna var bedrövliga vilket bidrog till ett sämre intryck. Vi vet såhär i efterhand att pengarna inte riktigt fanns att göra det som utvecklaren ville med konceptet. Spelet släpptes 2002 och utvecklarna gick i konkurs med utgivaren 2003.

Jag anser inte i att denna titel är katastrofdålig, utan det var ett väldigt märkbart kliv neråt i kvalitet spelmässigt, designmässigt och visuellt att jag blev otroligt besviken. Jag har svårt än idag att spela fyran på grund av hur bra både tvåan och trean var. Jag misstänker att om de fått större budget och utvecklat fyran runt 2010 så hade det blivit ett bättre spel. Även under Ubisoft har Might and Magic haft det kämpigt. Oavsett om spelserien återupplivas eller inte så står sig fyran trots sina positiva inslag som musik och narrativ som en av mina största besvikelser.

Massiva besvikelser (2)
Detta är en annons:

Johan Mackegård:
Kingdom Hearts III
Det finns ingen serie som har varit med och format mig som spel-entusiast så mycket som just Kingdom Hearts har gjort. Mina äventyr med Sora, Kalle och Långben har sträckt sig över många år och efter det helt briljanta Kingdom Hearts II så var förväntningarna på del tre bortom denna värld. Det är ju givetvis dumt att hoppas på för mycket av en mediaprodukt av det slaget men när man såg tillbaka på hur Square Enix tidigare hade tagit det underbart mysiga, ändå mystiskt kittlande konceptet från Kingdom Hearts (1) och inför tvåan gjort det större, bättre och mer storslaget på exakt alla punkter så kändes mina förhoppningar ändå fullt rimliga. De hade ju gjort det förut? Så kom till slut dagen, över ett decennium senare. Jag hade sett till att plöja igenom alla nyutgåvor och samlingar för att vara helt uppdaterad om den vid det här laget märkligt invecklade handlingen och förväntningarna var skyhöga när spelet jag väntat på sedan mellanstadiet till slut signalerade att det var installerat och äntligen redo att avnjutas.

Ordet besvikelse träffar här mitt i prick. Jag blev sviken. Ett svek. Kingdom Hearts III är förvisso ett underbart vackert spel på ytan men det är också allt gott jag har att säga om det. På något sätt lyckades utvecklarna borta på Square Enix glömma bort precis allt som gjorde originalen så magiska för att istället servera en ytlig blandning bedrövliga beslut som får mig att häpna över att sörjan faktiskt har plockat hem toppbetyg av flertalet stora recensenter (däribland en av våra egna Gamereactor-danskar). Slutprodukten av min oändligt långa väntan landade således i ett ihåligt lapptäcke där utvecklarna gång på gång misslyckades med att sy ihop ett helt nystan av lösa trådar, samtidigt som jag lidande fick bevittna hur huvudkaraktärerna istället för att kämpa i händelsernas centrum, skamset fick stå och titta på när handlingarna från några av Disneys senaste animerade inkomstbringare utspelades. Borta var klassiska världar som Halloween Town, Disney Castle, och Hollow Bastion, och istället för att en sista gång få slåss sida vid sida med gamla vänner som Aladdin eller Jack Skellington så fick jag spela fördummade versioner av "Trassel" och "Big Hero 6", för att inte tala om när jag gapande fick lida mig igenom en lågupplöst version av "Let it Go"-videon från Frozen. Värre blev det av att utvecklarna helt omotiverat tvingade på mig den fullkomligt idiotiska förmågan att trolla fram stora Disneyland-attraktioner utan att ens försöka förklara varför jag plötsligt åkte berg och dalbana mitt i under en storslagen boss-fight.

Jag skulle kunna fortsätta lista problem i en evighet och det kommer jag garanterat också att göra i framtiden men just nu ska jag trösta mig med att spela Kingdom Hearts (1) för femtioelfte gången och drömma mig tillbaka till en bättre tid då del tre fortfarande var en avlägsen dröm och ingenting ännu var förstört.

Massiva besvikelser (2)

Petter Hegevall:
Cyberpunk 2077
Det gick inte att inte förvänta sig stordåd. Det gick inte. Efter det alldeles underbart bra The Witcher 3 och alla löften som den polska spelstudion slungade ur sig, kändes det på förhand som om Cyberpunk 20+77 skulle bli ett av tidernas bästa spel. En mix mellan ett mörkare, framtidspräglat GTA med rollspelsmoment och utforskande från The Witcher 3 och spelmässiga möjligheter som skulle få oss att kapitulera, fullständigt. Produkten som släpptes var dock inget mer än en slags buggigt tunn, platt, enformig parodi på det som hade utlovats och 60% av allt som CD projekt Red hade lovat fansen, saknades. För mig står sig Cyberpunk 2077 som tidernas största spelbesvikelse och jag har svårt att se vilket kommande spel som ska kunna toppa det, i detta avseendet.



Loading next content