Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

LIVE
HQ
logo hd live | Halo Infinite
See in hd icon
Svenska
Gamereactor
artiklar

Perfektion: Continuum

Som en del av nya artikelserien Perfektion har Petter skrivit ned sina allra innersta tankar om John Mayer-skivan som han anser vara helt perfekt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Att följa upp en riktig dräparsuccé till debutalbum, för en gitarrtokigt ung spoling på knappa 22 år, kan inte vara lätt. Men efter miljonsäljaren Room For Squares var det precis det som John Mayer lyckades med, på Heavier Things. Han expanderade sitt FM-rock-sound och bjöd på odödliga hits som "Something's Missing" och framförallt "Daughters". Men sen började John Mayer tvivla på sitt eget sound. Han ville gräva djupare, komma närmare bluesen och soul-musiken som till en början fick honom att plocka upp gitarren, under hans tidiga high school-år. Och det var i kontakten med Eric Claptons gamla trumslagare, legendariska producenten och musikern Steve Jordan, som det föddes en idé om en annan typ av John Mayer-skiva. Med ett annat sound. Och andra musiker.

Titeln hade han innan han ens skrivit en endaste ton. Continuum. För att vara tydlig med det faktum att detta var en fortsättning och framförallt en vidareutveckling av John som artist, sångare, gitarrist och låtskrivare och det var efter att han skrivit "Waiting on the World to Change" som en reaktion på var USA och världspolitiken då befann sig, som Mayer insåg att han var på väg mot ett soniskt landskap som han tidigare inte beträtt. Han var på väg mot Continuum, en av tidernas bästa skivor - alla kategorier.

Perfektion: ContinuumPerfektion: Continuum
Att detta är en av de bästa skivorna från de senaste 20 åren råder det för egen del ingen som helst tvekan om.

Jag minns väldigt väl hur mycket jag längtade efter Continuum, men jag minns likväl hur skeptisk jag var till bytet av musiker, sound, producent. Heavier Things var i mångt och mycket skivan som jag tillbringade hela 2003 tillsammans med. Skulle allting förändras nu? John Mayer gästade ett par veckor innan releasen för Continuum radiokanalen Star FM 98,7 där han spelade upp hela albumet och mellan varje låt pratade om hur han skrev den, hur processen såg ut, vilka som spelar vad på vilka låtar och vad hans egna känslor för varje enskilt spår var. Den radioshowen spreds likt en löpeld via Napster, och övertänd som jag var - Passade jag på att lyssna igenom den säkert 400 gånger innan det var dags för min Continuum CD att dimpa ned i brevlådan.

Detta är en annons:

Som inledande spår är singeln "Waiting on the World to Change" helt perfekt. Den sätter tonen på ett par takter, berättar det du behöver veta om Mayers nya musikaliska inriktning och gör tidigt klart för mig som lyssnare att FM-rock-soundet är som bortblåst. Steve Jordans fantastiska pocketplay på trummorna där han varannan gång flyttar sitt backbeat en halv takt (likt Stewart Copeland alltid gjorde i The Police, fast åt andra hållet) medan mästarbasisten Pino Palladino jobbade med en basgång som alltid känts perfekt. Spår två, "I Don't Trust Myself (With Loving You)" är dränkt i bluesiga toner och återigen är det för mig Mayers röst, tonarten och Pinos basspel där han en gång per takt liksom vänder runt med en liten knorr på A-strängen, som gör denna låt till vad den är, tillsammans med Jordans grusigt köttiga trumtakt, som aldrig blir något annat än "perfekt" underskattad, för vad den är. Inga fills. Inga utsvävningar. En hårt nedstämd virvel, ett enkelt men smakfullt mönster på kaggen och superstabil åttondelstakt på hi-hat går som en puls genom en alldeles lysande låt fylld med känsla.

"Belief" är ju skivans tredje låt och en av Mayers bästa, någonsin. Förutom att han rent textmässigt ger en känsla av uppgivenhet med tanke på hur världen då (och nu) låter religiös övertygelse styra världskonflikter och hur man i delar av världen mördar hundratusentals för att de inte delar ens egen tro.

"Belief is a beautiful armor
But makes for the heaviest sword
Like punching underwater
You never can hit who you're trying for
Some need the exhibition
And some have to know they tried
It's the chemical weapon
For the war that's raging on inside"

Gravity, låt nummer fyra, är sedan premiären av denna skiva ansedd som en av Johns starkaste spår någonsin, och det skriver jag i allra högsta grad under på. Mayer ifrågasätter sin roll i världen, om att vilja ha för mycket, krävs för mycket och allt görs i ett bluesigt, soul-aktigt lugn med tidernas bästa Steve Jordan bakom trummorna med virveln uppstämd och distinkt och ett sväng på framförallt hi-haten som verkligen inte många trumslagare i världen skulle kunna upprepa. Det är svårt att spela såhär långsamt, betydligt svårare än att spela trummor riktigt snabbt. Senare på skivan, i låten "Stop This Train" utvecklar han sen dessa tankar med en text om hur hans dåvarande 30-årskris gjorde honom osäkert sentimental, om hur han vill stanna tåget och lukta på blommorna snarare än att rusa förbi, om hur han inte kan tänka sig den dagen då tåget går för hans föräldrar, och om hur det finns ett värde i att leva i nuet. Det låter kanske pretentiöst och klyschigt beskriver av mig, men det är lyrik som är kroniskt underskattat, mycket på grund av att Mayers med sitt vildsinta kändisdejtande och tvålfagra framtoning blivit avskriven i omgångar som någon slags pojkbands-radiohit-historia. Inget kan vara mer fel, särskilt inte på Continuum.

Detta är en annons:
Perfektion: Continuum
John Mayer släppte tidigare i år 80-talsflirten Sob Rock, som var okej. Jag hoppas dock att han snart hittar tillbaka till blues-soundet från Continuum.

Det är sen på balladen "Slow Dancing in a Burning Room" som skivan liksom toppas av, når sin kulmen - för mig. Gitarrslingan här är enastående. Och hur han kliver upp en tonart och dubbar sin egen slinga i introt medan Pino och Jordan koncentrerar sig på ett långsamt, svängigt gung som alltid gör att jag måste dansa. Alltid. Även om det ser både obekvämt och oroväckande märkligt ut. Här skriver Mayer om ett kraschat förhållande och symboliken i hur man sakta dansar innerlig tryckare medan rummet man befinner i sig brinner, är lika lysande som allt annat på detta mästerverk till skiva.

Det finns många bra skivor. Mayer har gjort ett helt gäng, men det finns bara en av alla hans omgångar som är perfekt och jag skulle utan tvekan vilja gå så långt som att kalla Continuum för en av tidernas bästa skivor, alla kategorier. Den har något att säga utan att bli övertydlig eller töntig, den skiftar växlar och visar ett djup hos Mayer som vi tidigare inte hade sett och den är balanserat jämn, ombytlig men samtidigt homogen och otroligt genomarbetad. Produktionen och mixningen är strålande och rent musikaliskt har Mayer aldrig haft ett band som presterat på denna nivån. Magisk, är den.

Detta är en annons:


Loading next content