Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Perfektion: Nevermind

Artikelserien Perfektion går vidare och turen har nu kommit till Niclas som här skriver om varför han anser att Nevermind är ett helt perfekt album...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Varje gång jag lyssnar på Nevermind slungas jag tillbaka till första gången jag hörde "Smells Like Teen Spirit" på MTV som en liten snorig elvaåring. De allra flesta låtarna jag hört hittills i mitt 31-åriga liv minns jag inte första gången jag hörde, men den är annorlunda. Antagligen är den för att just den låten vände upp och ner på min värld mer än någon annan låt någonsin gjort. Jag minns inte exakt datum, men jag minns att det var höst och jag satt och kollade på MTV på vår gamla tjocka Philips TV. Jag kände till Nirvana men hade aldrig hört något av deras musik tidigare, musik var som bekant inte lika lättillgängligt på den tiden, jag fick önska mig skivor i julklapp i första hand och emellanåt lyckades jag även spara ihop till någon med min veckopeng. Hursomhelst, riffet dundrade igång, jag hann uppfatta att det var Nirvana det rörde sig om och sen kom Dave Grohl in i bilden med sina bombastiska trummor och därefter var jag praktiskt taget som i trans i de dryga fem minuter som låten pågår.

Jag kunde inte ta ögonen från TV:n och när Kurt skriker ut refrängen på det sätt som bara han kunde så var jag i absolut extas. Det var den absolut bästa låten jag någonsin hade hört i hela mitt elvaåriga liv. Där och då förändrades mitt liv föralltid. Jag lade förstås låtnamnet på minnet och satt efter det framför MTV varje dag efter skolan och hoppades att den skulle spelas igen, fattar ni som växt upp med Spotify hur bra ni har haft det? Hör man en bra låt nu är det bara att leta upp den på valfri streaming-tjänst och köra. Jag fick tålmodigt vänta dag in och dag ut till dess att jag fick skivan i julklapp samma år och därefter var det ju förstås bara att ösa på på min lilla cd-spelare från ÖB av märket United och jag älskade exakt varenda sekund av Nevermind från första stund och det gör jag än idag.

Den stora frågan för mig inför den här artikeln var om min kärlek till Nevermind nu till största delen beror på nostalgi eller om albumet faktiskt fortfarande håller världsklass trettio år efter att den släpptes och tjugo år efter att jag först hörde den. Så jag fick helt enkelt försöka ta av mig nostalgi-brillorna och lyssna på albumet mer som en producent än som ett fan, vilket är lättare sagt än gjort efter alla dessa år. Men svaret är ändå någonstans ganska uppenbart - Nevermind låter utan tvekan minst lika bra idag som den gjorde då. En stor del av det är ju att det är en otroligt välproducerad skiva, Butch Vig tog Nirvanas råa, skramliga, punkiga yta och polerade den så snyggt att Nirvana blev en sensation över en natt praktiskt taget men samtidigt utan att ta bort det som gjorde Nirvana unikt. Kurt Cobain var en ganska komplex man som slets mellan att vara en arg punkrockare utan intresse för kommersiell framgång och att skriva poppiga melodier som tilltalade den breda massan som ju Nevermind är fylld av.

För likväl som det är en väldigt välproducerad platta så hade den förstås inte nått samma höjder utan det råmaterial som man hade att arbeta med. Cobain tog enorma kliv i sitt låtskrivande efter släppet av Bleach 1989 och när Nirvana kom till studion i Van Nuys och började arbeta med Vig så var det med låtar som Lithium, In Bloom, Come As You Are och inte minst då Smells Like Teen Spirit för att bara nämna några. Nirvana var avsevärt poppigare än många av de andra banden som kom från Seattle under den perioden och det berodde till stor del på Kurts stora kärlek till The Beatles och det märks på sina ställen. Det är fullt av ackordföljder som inte är traditionellt poppiga men som ändå funkar orimligt bra ihop och det var ju även Beatles mästare på, särskilt på deras senare verk.

Detta är en annons:
Perfektion: Nevermind

Nevermind rivstartar förstås med "Smells Like Teen Spirit" och det går väl knappast att börja ösigare än så, det är en låt som inte behöver någon närmare förklaring - enbart den låten i sig är ett stycke rockhistoria som kommer så stå sig lika bra om ytterligare trettio år och vidare. Jag är inte den som headbangar i första taget men så fort jag hör det inledande riffet så är det kört, då luftrummar jag och slänger med huvudet som aldrig förr och gör sannolikt av med mer energi än ett genomsnittligt kärnkraftverk i fem minuter. Jag kan liksom inte hjälpa det. Man kan ju lätt tro att albumet når sin topp redan här men mer fel kan man inte ha, In Bloom som följer är minst lika bra, lyssnar man noga så hör man Dave Grohls tighta stämmor i refrängen och deras röster gick väldigt väl ihop. I samtliga refränger var sången dessutom överdubbad vilket var något Kurt inte gjort förut och egentligen inte ville göra, men Butch Vig påpekade alltid att Lennon överdubbade alla sina sångspår och då gick han med på det eftersom han ju avgudade Lennon.

Det är högt tempo nästan hela vägen från start till mål men på albumets sjätte spår blir det ett litet break från de distade gitarrerna och Polly är i stället ett helt akustiskt nummer. Det är bara Kurt, en väldigt billig akustisk gitarr, en diskret basgång från Krist Novoselic och resultatet blev magiskt. Låten är inspirerad av en verklig händelse där en ung kvinna blev kidnappad och torterad, Kurt valde då att skriva texten från förövarens perspektiv och det gör någonstans att man känner ett visst obehag, samtidigt som det är oerhört vackert.

Många av Neverminds texter var inspirerade av Cobains relation med Bikini Kill-trummisen Tobi Vail och i min personliga favorit på albumet "Lounge Act" är det lite extra tydligt. Det var av allt att döma ett ganska intensivt och komplicerat förhållande och det riktigt osar svartsjuka och hjärtesorg över det hela, alltsammans inlindat i en av Nirvanas absolut bästa melodier plus ett magiskt basriff till intro signerat Novoselic. När Kurt sen skriker ut hela sista versen och refrängen så står vartenda hår upp på min kropp. Står gör det för övrigt också under hela sista låten "Something in the Way", återigen är det Kurt med en akustisk gitarr som sjunger versen så lågt att mikrofonen satt praktiskt taget rätt under näsan på honom. I refrängen lade man sedan på cello, trummor, bas och förstås överdubbad sång samt stämmor. Oerhört vackert blev det och det är fantastiskt att en låt som i grund och botten bara egentligen består av två ackord och en mycket kort men gripande text i slutändan blir så otroligt mäktig.

Detta är en annons:

Nirvana har betytt mer för mig än något annat band och utan Nevermind är det oklart vart jag hade varit idag eller vilken typ av musik jag gillat. Enligt mig är det ett av tidernas absolut bästa och även ett av de viktigaste album som någonsin gjorts. Nevermind är tidlös perfektion.



Loading next content