Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar
Halo: The Master Chief Collection

Jag har spelat Halo för första gången!

Lukas har som ny på redaktionen fått skämmas då han inte spelat Halo. Nu har han tagit tag i den bildningsluckan och vill berätta hur det var att börja spela Halo med PS5-kontroll år 2021...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Halo Infinite och ett par stapplande första steg
I december 2021 rullade första eftertexten någonsin i ett Halo-spel upp framför mina ögon. Jag hade precis grapplat mig igenom Halo Infinite och var en riktigt nöjd ung man. Äntligen fick jag lära känna Master Chief mer intimt än under de kanske 10-tal timmarna multiplayer som spelades hos en klasskamrat när jag gick i mellanstadiet samtidigt som Halo 2 kom. Jag har bara ägt Xbox 360 drygt två veckor och efter två Red ring of death och borttappat kvitto var Xboxsagan slut. Halo hanns därför aldrig med. Nu när det var dags för Halo Infinite hängde jag därför inte med helt i berättelsen. Ett gäng utomjordiska fraktioner som var tjenis ibland och hatade varandra ibland verkade åtminstone alltid ha något otalt med mänskligheten. Dödstjärnan kom nu i en ringvariant och jag hajade åtminstone så mycket som att det är dåligt om aliens som är putt på oss människor har ett vapen som förstör en planet i en nysning. Men även om jag inte hade förstått så där jättemycket så tändes en mersmak. Nu var det dags att våga ge sig på Halo: The Master Chief Collection. Än mer angeläget blev det av att redaktionskamraterna mumlade hårda ord om mitt och mina katters blod då jag sakna en så viktig pusselbit av spelhistorisk bildning. Värt att nämna är också att jag idag bara avnjutit Halo Infinite av de titlar jag skrivit om här i multiplayer och det är något jag fallit fullkomligt pladask för! Det är en upplevelse utan dess like sen Perfect Dark, Golden Eye 007 och Unreal Tournament bjöd på flerspelardöd med vapen utspridda över banorna (säg inte till någon att jag knappt spelat Quake).

Halo: The Master Chief Collection
En vacker vy över en av de där ringarna som kom att bli något så ikoniskt för mig.

Halo: Combat Evolved Anniversary och byggandet av ett Halo-fundament
Jag började med Halo: Combat Evolved Anniversary, om syndaren ska vakna sent kan han väl åtminstone börja från början. Det såg onekligen lite mossigt ut trotts att ha blivit putsat från originalet. Men med tanke på att Halo: Combat Evolved släpptes 2001, för dryga 20 år (!?) sedan, så blev jag otroligt imponerad av bandesignen, vapnen och hur spännande fiendefloran (förutom Floods jag inte kan bedöma vuxet utan bara hatar för att jag blev rädd) kändes redan här. När jag gav mig på Mass Effect: Legendary Edition och första spelet i serien blev det en allt för rostig upplevelse enligt mig och jag gav upp efter ett par timmar. Med första Halo var det en annan femma. Spelbarheten kändes rätt fräsch nästan två decennier senare. Jag trodde det skulle kännas lite klaustrofobiskt att gå från Infinites öppna värld till Combat Evolveds mer isolerade banor. Icke sa Nicke. Banorna var både stora och erbjöd bra mycket större frihet än vad jag hade förväntat mig, särskilt för att vara ett i grunden cirka 20 år gammalt spel. Fordonen kändes också väldigt väl anpassade till spelet. Deras intåg kändes naturliga och givande för spelbarheten och inte bara som gimmickar för att få lite variation. Lite kommer jag väl svära i kyrkan nu men just Warthogens kontrollschema är jag inte superimponerad av och den fanns ju (tyvärr) kvar även i Infinite. Dock föll jag verkligen för Ghosten nu. Där tycker jag kontrollschemat kom att kännas mer naturligt och passande för ett underligt fordon från yttre rymden. Mina kunskaper om Halo har äntligen byggts på lite tack vare de olika terminalerna som är spridda över ringvärlden och som bjuder på trevliga mellansekvenser. Det är en bedrift i sig att få mig att spela ett helt spel med så många år på nacken, hatten av! Jag är också sjukt nöjd med 10 timmars speltid. Gud vad det kändes lagom och fick upplevelsen att kännas tight men inte rumphuggen. Jag slogs också av en sån detalj som att fiendernas blod som prydde banorna gav en allvarligare ton än i Infinite. Något som kom att vara en återkommande faktor i de resterande två spelen i oridinaltrilogin (Infinte känns inte för sakens skull mjäkig får jag tillägga).

Halo: The Master Chief Collection
Att möta fiender som Hunters måste känts väldigt fräscht 2001 och gör det än idag.
Detta är en annons:

Halo 2: Anniversary och total förälskelse
Halo 2 sattes på ganska exakt en promenad till kylen efter att ettan var klar. Något hade hänt. Hade jag sovit under en sten? Det som nu syntes på skärmen var något helt annat. Det var riktigt snyggt. Framför allt ljuset från de olika plasmavapnen som avfyrades i lite mörkare inomhusmiljöer såg otroligt ut. Det var som att uppleva Star Wars för första gången igen. Visst Demons Soul's är en snyggare men Halo 2: Anniversary är kanske ett av de starkaste argumentet för remasters plats i spelbranschen. Att få ett spel med grundstommen från år 2004 att kännas så här färscht är en bedrift i min bok. Ljuden från vapnen känns också riktigt mysiga mot mina trumhinnor. Framför allt den nya k-pisten ur den mänskliga arsenalen låter otroligt, man känner verkligen krutlukten när man hör den avfyras. I Halo 2 kom nog min favoritmekanik i något av de Halo-spel jag spelat. Ett vapen i varje hand. Jag minns att jag tyckte det var svinballt när jag läste om Halo 2 och spelade lite multiplayer och jag blev lite förvånad över hur coolt det kändes än idag. Särskilt med ovan nämnda ljuseffekter. Bungie är onekligen mästare på att göra vapen som ser, låter och känns fantastiska. Fiendefloran fick nu ett nytillskott, Brutes gjorde bombastisk debut. De kändes faktiskt mycket ballare och mer aggressiva här än i Infinite och erbjöd Master Chief ett riktigt värdigt motstånd. De är stora och starka men också ilsnabba och rätt kvicka i huvudet tillskillnad mot hur stora starka fiender brukar vara i spel. Storyn lyfter för mig rejält med tvåan också. Mellansekvenserna som är omgjorda för Anniversary-utgåvan är otroligt vackra (originalvarianterna också) och förmedlar tydligt en fantastisk berättelse som nu blir lite komplex och helt underbar. Här blev jag milt sagt ett fan av loren i Halo. En historia som kretsar runt religiösa rymdfundamentalister kan aldrig slå fel i min bok. Det kommer nog nördas en hel del på Youtube nu. Sen har vi bandesignen. Det är en otrolig variation vi bjuds på. Jorden, en ny ring och Covenants hemplanet får vi bekanta oss med. Särskilt designen och de mäktiga vyerna på Covenants hemplanet blåste mig av stolen. Saker man känner igen och saker man aldrig kunnat drömma om visas upp framför ens ögon på spelets olika banor men känns alltid så otroligt grundat verklig tillskillnad från mycket Sci-Fi. Det pratas aldrig på det där larviga prylsättet som så ofta görs i Sci-Fi och tankarna för mig mer mot Dune från 2021 än exempelvis Star Trek. Med eftertexten klar så kan jag nu med handen på hjärtat säga att jag har blivit ett riktigt och stort Halo-fan. Lika lätt som Master Chief hoppar runt på ringvärlden så skuttade Halo 2: Anniversary in på min topp 5-lista över mina favoritspel, någonsin. Återigen klocka äventyret in på ca 10 behagliga timmar. Det enda negativa jag måste få ur mig är att ett par riktigt lökiga el-gitarrer som förpestar ljudbilden ibland men det är inte allt för ofta det händer samt återigen Warthogens kontrollschema som inte lirar med mig (inte att förväxla med den underbara fysiken som jag fallit pladask för).

Halo: The Master Chief Collection
The Arbiter som syns där i mitten är en bekantskap jag värdesätter högt inom Halo-sfären.

Första stegen Halo 3 och sammanfattning
Nu är de två första banorna i Halo 3 avklarade och fler kommer det bli idag. Det har tyvärr inte fått en fräsch remaster men står rätt stadigt på egna ben än idag. Det känns dock lite sorgset att den sista biten av Bungies trilogi inte kunde få vara lika snygg som Halo 2: Anniversary. Det är ingen fara på taket trotts allt och jag njuter i fulla drag. Jag är egentligen rätt trött på remasters och vill se nya spel men här är det svårt att inte kläcka ur sig ett litet "snälla?" till 343 Industries. Klart står åtminstone en sak i och med min påbörjade resa i Halos fantastiska värld. Om du som jag av någon anledning inte hoppat på Halo-tåget så är det inte för sent. Jag är den typen av spelare som har svårt att njuta av äldre spel generellt men här var det inga problem och framför allt remastern av Chiefens andra äventyr kändes otroligt fräscht. Var inte rädd, välj glädjen, välj Halo idag! Nu ska jag plöja mer Halo 3 och sen alla andra Halo-spel jag inte spelat än.

Halo: The Master Chief Collection
Min resa genom Halo 3 fortsätter...
Detta är en annons:

Relaterade texter



Loading next content