Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Januari

Dags för den samlade Gamereactor-redaktionen att skriva om vilka spel vi tillbringade mest tid tillsammans med under förra månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: Januari
Marie har återbesökt Vice City under januari.

Marie Liljegren:
Grand Theft Auto: Vice City
Januari månad var ingen bra spelmånad för mig. Inte nog med att jag åkte på Corona, och nu snackar vi inte en ljus öl och en näve jordnötter utan att jag blev sjuk och sängliggande en vecka. Där kan man tänka att man kunde fått lite go speltid men jag var för trött för att ens lyfta handkontrollen så det blev filmstreaming för hela slanten. Och när väl spelsuget slog till stod jag som apatiskt och stirrade på mina hundratals spel men inget riktigt kändes rätt. Så denna månad blev det istället lite spelflummeri i Grand Theft Auto Vice City. Med flummeri menar jag att inte många uppdrag gjorts utan jag har mest bara kört runt och skapat en massa oreda. Blivit svettigt jagad med fyra stjärnor och helt psykedeliska poliser i hälarna. Letat gömda paket på ställen som känns ologiska. Sprungit runt och boxat på folk i bikini på stranden, ett knytnävslag bara så jag haft ett helt lämmeltåg efter mig med arga bikinibrudar som alla vill ta mitt liv. Men det bästa av allt har ändå varit att bara åka dit näsan pekar i en riktigt fin bil så jag slapp titta på Tommy Vercettis fyrkantiga ansikte och bara lyssna på det fantastiska soundtracket som finns i spelet. Inte mycket slår 80-tals musik så man kan sitta och yla med i refrängerna samtidigt som man råkar köra över en blåhårig tant eller en hallick eller två. Detta är en liten skön avkoppling i väntan på ett av mina mest efterlängtade spel som kommer den 18 Februari. Jag vill liksom inte börja på något nytt innan det kommer så jag behöver avbryta det. För när Horizon: Forbidden West kommer så kommer jag släppa allt jag gör och stänga dörren. Kanske slänger jag även nyckeln, vem vet. Men till dess är det jag och Tony och en hel stad i neon som står till vårat förfogande.

Måns Lindman:
Puzzling Places
Under januari månad har jag lagt så vansinnigt mycket pussel att jag har drömt i pusselformat. Dagtid har jag suttit där timme ut och timme in och försökt hitta rätt bitar bland hundratals alternativ. Nej, jag har inte flyttat in på äldreboende utan jag har helt enkelt bara upptäckt magnifika Puzzling Places. Ett VR-spel som bokstavligen kan sluka en hel dag och eftersom jag skaffade det till PSVR så kan jag sitta hur länge som helst, för till skillnad från mitt Oculus Quest 2 som måste laddas emellanåt så finns det verkligen ingen övre gräns för hur länge jag har kunnat sitta där och lägga bitar till smäktande bakgrundmusik. Det är förstås inga vanliga pussel det här utan komplexa byggnadsverk från olika delar av världen som skall byggas i tredimensionellt format och det är inte enbart fasaden som skall snickras ihop, ofta är det även inredning som skall sitta ihop med exteriören vilket gör vissa pussel minst sagt utmanande, i synnerhet om jag väljer 400 bitar. Det är i princip riktiga 3D-scannade bilder som har brutits ner i delar. Men jag blir aldrig frustrerad. Det är en alldeles för trivsam upplevelse för vrede.

Lukas Wallander:
Star Wars Battlefront II
Jag har haft en riktigt trevlig spelmånad i Januari där Halo ett, två och halva tre har betats av i Halo: The Master Chief Collection. Det var första gången jag spelade spelen och jag förvånades över hur kul det var trotts åren grunddesignen i spelen har på nacken. Det kändes först rätt givet att denna fantastiska spelsamling skulle få huvudrollen i den här texten. Januari är dock en kall och rätt sketen månad. Då är det skönt att gräva fram en skön och varm gammal snuttefilt. Ni vet den där lite trött filten som har ett gäng hål i sig efter år av slitage. För ni har väl en sån filt? Det har åtminstone jag. Den kom faktiskt rätt trasig från början år 2017 och har snarare mindre hål nu än då efter att ha lappats och lagats ett gäng gånger. Vissa hål kommer dock tyvärr aldrig försvinna. Filten heter Star Wars Battlefront II och gud vad kul vi har igen efter att inte setts på ett tag. Storslagna strider funkar perfekt med en Star Wars-inramning. Det är den Star Wars är verkligen som gjort för lättsam och rolig multiplayerskjutande. Vackert som en vårdag är det än, med sina fem år sedan släpp till trotts. Första banan som spelades var Kamino och jag kände mig hemma direkt även om jag nu börjat spela det på mitt Playstation 5 istället för PC som tidigare. Jag som klon lyckades skicka ett helt gäng otrevliga "Clankers" till skroten nästan direkt. Ännu bättre blev det senare på Tatooine. 4000 poäng man får genom att döda och ta baser hade tjänats in och nu fick jag äntligen spendera dem för att spela som Darth Maul. Kanske det bästa jag vet i något spel. Att ratta runt den vildsint runtflygande och väldigt arga Sithen med sitt dubbelbladade lasersvärd medans rebeller faller överallt runt mig är en känsla olikt något annat som får mig att skrika rakt ut varje gång. Har jag Skrivit tillräckligt nu? Bra för nu ska jag resa tillbaka till en galax långt, långt bort för att skjuta mer, väldigt mycket mer!

Detta är en annons:

Petter Hegevall:
Poppy Playtime
Min snart sjuårige son är beslutsam, enträgen, envis, obeveklig, tjurig och motiverad. Detta utan att för den skull bli sådär orimligt jobbig med sitt tjat, ändå. Han smyger in det, och bearbetar mig gradvis. Han masserar min gamla gubbhjärna till att i slutändan ge honom det han efterfrågar. Den här gången var det Poppy Playtime det gällde, indie-skräckspelet till PC. "Poppy Playtime, pappa?". Nej. Poppy? Nej. Poppy Playtime? Nej. Snälla? Nej. Det pågick i en dryg vecka, sen gav jag till slut med mig. Som den svaga människan jag någonstans är. Okej då, för fan. Vi köper och laddar hem det där spelet och ser vad det är för nåt. Det visade sig vara lika läskigt som Mario Kart 8, ungefär, men däremot ganska roligt sett till pussellösande i förstapersonsperspektiv. Jag och Frank har pusslat, utforskat, letat runt, jagat den enorma ludna blå skräckgubben och tagit oss igenom den ödelagda leksaksfabriken med skinnet i behåll.

Bäst Just Nu: Januari
Mackan röjer vidare i helsvenska indiesuccén Valheim.

Patrik Severin:
God of War (PC)
Att se en titel som God of War på PC är minst sagt annorlunda, med tanke på dess status som en exklusivitet på Playstation. Sagt och gjort så har jag spenderat mycket tid med portningen den senaste månaden. Några få tekniska bekymmer gömmer inte att detta är ett sant mästerverk. Oavsett om jag nämner den storslagna världen, fantastiska tolkningen på nordisk mytologi eller relationerna mellan karaktärerna, är det sanslöst svårslagen underhållning. Stridssystemet bjuder också på ett ganska komplext och mångfacetterat djup vilket förhindrar det från att bli repetitivt. Det fanns inget på PC under januari som kunde matcha denna gudasaga. Om du inte testat God of War finns det föga ursäkter nu när det nått fler format och jag hoppas att uppföljaren Ragnarök kommer att erbjuda en ännu vassare upplevelse. Även om jag får vänta ett eller flera år längre än mina kollegor som har en Playstation är jag beredd att göra det.

Marcus Persson:
Valheim
Det är en smula bisarrt att man återigen står där med skägget i brevlådan, fast i samma gamla spel man redan nött femtio-elva gånger det senaste tolv månaderna. Efter en kortare paus bestämde sig undertecknad och några bekanta att ännu en gång ge oss i kast med skogens vidunder i Irongates magiskt beroendeframkallande vikinga-simulator. Ny värld, nya äventyr och nya galenskaper. Med 450 timmar under bältet börjar det stadigt närma sig toppen av mina mest spelade Pc-spel de senaste tio åren, och känner jag mig själv rätt finns det en god chans att det även kommer trumfa Diablo III i total nedlagd tid. Speciellt med tanke på att det ännu finns mycket nytt innehåll att vänta under 2022 till Valheim. Tre stora expansioner, minst. Nya världsdelar att erövra, monster att klubba och vapen att tillverka. Ren galenskap är vad det är och det bara går inte att få nog. Magiskt, strålande, magnifikt bra.

Detta är en annons:

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
Både julen och nyår har varit på besök i det mest skräckikoniska spelet under januari månad. Detta har därför inneburit en hel del nytt innehåll som jag naturligtvis inte kunnat stå emot att spana in. I vanlig ordning har jag därför spelat ohälsosamma mängder Dead by Daylight där jag utöver dessa saker försökt att öka nivån på andra överlevare för att bygga upp ett ordentligt galleri med färdigheter till Mikaela (som jag spelar allra mest som). Nu väntar jag innerligt på att nästa kapitel släpps till spelet som låter oss spela som Sadako från Ringu (vem vill inte göra det liksom?!). Men, till dess får jag helt enkelt bara fortsätta fly från mördare och slakta varenda en av överlevarna. I nuvarande stund är jag bara en rank ifrån den absolut högsta ranken som överlevare, vilket säger en hel del om mitt ohälsosamma beroende. Troligtvis kommer jag inte kunna sluta i februari heller.

Bäst Just Nu: Januari
Petter och Frank Hegevall har pusslat sig igenom leksaksskräcken i Poppy Playtime.

Johan Mackegård:
Outer Wilds: Echoes of the Eye
Det finns få spel som verkligen har trollbundit mig så mycket som Outer Wilds gjorde när jag först lade vantarna på det härom året. Minnena av hur jag och mitt lilla skepp flög mellan himlakropparna i jakt på sanningen, ligger fortfarande som en varm filt runt mitt hjärta och jag kan än idag höra tonerna av musiken som vittnade om sagor från ett mystiskt outforskat universum, berättade över en grillad marshmallow runt lägerelden. Under de senaste veckorna har jag varit lika hänförd av en ny intergalaktisk gåta, nämligen expansionen Echoes of the Eye, som har utmanat mig och mitt intellekt på helt nya sätt. För Echoes of the Eye är inte riktigt som basspelet utan introducerar en hel del nytt som inte bara kastar om berättelsen, utan även sättet att gameplaymässigt tackla äventyret på. Jag har varit både lyrisk och skräckslagen på samma gång under vissa delar av min resa och även fast jag fortfarande har en och annan gåta kvar att nysta ut så är jag redan nu både glad och tacksam över att jag fick en sista resa tillsammans med min blåa vän från Outer Wilds Ventures.

Johan Vahlström:
Evil Genius 2: World Domination
Jag spelade det första Evil Genius när det begav sig en gång i tiden. En lång, lång stund senare är uppföljaren här och den är precis lika galen som originalet. Att kunna vara superskurk och bygga min egen bas medan jag försöker hålla superagenter borta är beroendeframkallande. Spelet slänger ständigt nya mål i ansiktet på mig och det blir då en känsla av "bara en till. Okej, bara en till. Nä, en till, sen är det slut"... Och så är plötsligt klockan 02:00. Det är i princip ett Theme Hospital, men där jag får leka bov istället för sjukhuschef. Det är kul att planera att stjäla kända saker som ett känt timglas från ett visst spel med en prins från Persien eller världens största spargris. Beroendeframkallande som sagt.

Joakim Sjögren:
Hollow Knight
Häromdagen skrev jag en text om det kommande indiespelet Hollow Knight: Silksong i en artikelserie vi här på Gamereactor brukar kalla "5 Snabba". Efter att artikeln var klar och jag var färdig med att drömma mig bort om vad framtiden har att erbjuda från Team Cherrys efterlängtade uppföljare var jag tvungen att återbesöka originalet för ännu en gång vältra mig i den magiska Metroidvania-magin som den australienska utvecklaren svarvat fram. För Hollow Knight är än idag, så här fem år efter sin ursprungliga release, ett underbart spel som har åldrats med en otrolig värdighet, och det finns fortfarande mängder med komponenter som man kan hylla till skyarna. Grafiken är tidlöst magnifik, svårighetsgraden är utmanande på precis rätt sätt och världen är fylld av mängder med liv samtidigt som den översvämmas av mörker och elände. Om Silksong sedan lyckas matcha sin storebrors briljans så kan vi såklart vänta oss ett ypperligt spel med otroligt mycket djup och passion, men om man däremot lyckas överprestera så är frågan om det absoluta toppbetyget inte måste dammas av. Väntan är, hursomhelst, olidlig i detta nu.

André Lamartine:
Demon's Souls
Jag fick äntligen tag på en PS5, strax innan jul, men hittade inte riktigt tiden att smeka den svårhittade skönheten förrän denna månad. Det har jag såklart firat med Bluepoint Games svinläckra remake av Demon's Souls och det var nästan så att man tappade hakan när man spelade igenom introduktionen, som var så löjligt snyggt utformad och ljussatt att jag ibland stannade upp bara för att granska alla detaljer. Jag har längtat efter spelet som startade Dark Souls-hytserin och även om många av bossarna och designvalen känns förlegade nu när From Software har lyckats finputsa sitt framgångsrecept de senaste åren har det varit underbart att besöka Boletarias demoninfesterade slottskammare i denna upphottade version, där striden mot Storm King kan vara något av det mest storslagna jag har upplevt i spelväg på ett bra tag. Jag avslutade det nyligen, men jag ser fram emot att återbesöka det igen.

Bäst Just Nu: Januari
Valle har låtit Evil Genious 2 svälja mycket av hans tid den gångna månaden.

Olof Westerberg:
Metroid Dread
På grund av att fläkten på min drygt fyra år gamla Switch havererade i höstas hade jag ännu inte fått tillfälle att sätta tänderna i Samus senaste äventyr. Men efter en lagning (och en betydligt tystare konsol) har jag äntligen påbörjat min resa i ZDR:s underjord, och jag kan bara applådera. Med en ursnygg design som oftast lyckas dölja vilken klen hårdvara som surrar (tyst) där bakom, en både uppdaterad och välbekant spelbarhet och en osviklig känsla för nivådesign - lyckas Nintendo och Mercurysteam återigen befästa sin plats på Metroidvania-tronen, trots stenhård konkurrens. Visst, Emmi är inte lika intressant att spela mot som att titta på, men det är ett smärre irritationsmoment på det stora hela. Jag hoppas verkligen att denna rigorösa kvalitetskontroll är representativ även för Metroid Prime 4.

Adam Holmberg:
Mach Rider
Jag hade lovat mig själv att inte starta det. Att aldrig starta det, igen. Någonsin. Men spelfodralet låg ju där på vardagsrumsbordet och såg så olidligt inbjudande ut vilket ledde till att jag under nyårsdagen drog igång det gamla 8-bitarsmästerverket, igen. Nu har jag lagt 80 timmar till i Mach Rider enbart under januari 2022, och ser framför mig hur jag lägger minst 80 till under den hår månaden.

Niclas Wallin:
The Witcher 3: Wild Hunt
Med en nyfödd son som sover lite hur som helst och har åsikter om det mesta så har det blivit en del vakna nätter senaste månaden. Då har jag passat på att återuppta kontakten med Geralt och Ciri och det har varit ett väldigt kärt återseende minst sagt. The Witcher 3 är lika magiskt idag som det var när det släpptes, CD Project Red gjorde det mesta rätt här och den här gången har jag tagit mig mycket mer tid till att utforska den fantastiska världen samt göra lite mer sidouppdrag än jag gjorde första genomspelningen. Det ger verkligen spelet lite av en ny dimension och ett nytt liv för mig, andra genomspelningen är nu uppe i över 100 timmar och jag är långt ifrån klar, så räkna med fler vakna nätter med Geralt, Ciri och min son den närmsta tiden. CD Project Red kan ju onekligen göra spel och jag hoppas verkligen de revanscherar sig rejält med det som blir deras nästa släpp. Ett nytt Witcher hade ju inte suttit helt fel.

Jonas Mäki:
Halo Infinite
Efter att ha recenserat Halo Infinite och spelat igenom äventyret på normal svårighetsgrad, bestämde jag mig för att skruva upputmaningen och börja rota igenom Zeta Halo efter påskägg och andra hemligheter. Sådana finns det gott om, och inkluderar allt från Craig the Brute-hyllningar till jättelika varma mackor, Arbiter-mjukisar och rent av en gammal klassisk Xbox. Tack vare fiendens välgjorda artificiella intelligens kändes det fortsatt både nytt och fräscht när jag tvingades ta mig an utmaningar på andra sätt än att bara rusa in med puffrorna vrålandes. Allra mest tid har dock spenderats i multiplayer, vilket bara senaste månaden lett till flera nya bekantskaper med folk runt om i främst Sverige. Jag vill dock inflika att jag inte alls var säker på att Halo Infinite skulle vinna denna månad, då jag nyligen lurades in i Among Us-träsket. Det var nästan jämnt skägg mellan de båda spelet och det var på målfoto att Master Chiefs senaste mästerverk rodde hem segern.

Vad har du spelat under januari 2022?



Loading next content