Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Världens största racingbesvikelser

Efter att ha korat tidernas bästa partyracingspel, arkadracingspel samt simulatorer är det nu dags för Hegevall att lista hjulburna besvikelser...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Världens bästa arkadracing
Världens bästa partyracing
Världens bästa simracing

Världens största racingbesvikelser

Gran Turismo 6
Det var ju tänkt att Gran Turismo 6 till Playstation 3 skulle bli ett stort steg framåt för Sonys bästsäljande spelserie, men det slutade med att Yamauchis populära racingföljetong tog ett rejält kliv bakåt med GT6 som innehöll livlöst stel bilfysik baserad på en däckmodell som var så plågsamt daterad, begränsad och ofta urkorkad att det under långa stunder nästan kändes som ett långt, utdraget skämt. Bilkvaliteten var dessutom gruvligt ojämn, motorljuden horribla och karriärläget så sterilt och opersonligt att det kändes som om tiden stod stilla.

Världens största racingbesvikelser
Detta är en annons:

Forza Motorsport 7
Turn 10 sneglade lite väl mycket på sina Forza-grannar. Ja så är det ju. Playground Games som alltså ligger bakom Horizon-serien, kikade lite för mycket på mobilspelsvärlden och alla de lootkistor och forcerade mikroköp som där sabbat så gott som varenda storspel och klämde ur sig det överlägset svagaste Forza-spelet någonsin med sjuan. Bilfysiken var bedrövlig jämfört med det alldeles underbart fina Forza Motorsport 4 och på det sätt som man fokuserade på allting annat än själva racingen - fick mig att se rött. Förhoppningsvis är den kommande åttan betydligt, betydligt bättre än vad Forza 7 är, annars kan denna spelserie lika gärna vara rökt.

Världens största racingbesvikelser

Ridge Racer: Unbounded
När folket bakom Flat Out-serien slog sina kloka racingpåsar ihop med Namco för att blåsa i några hundra liter högoktanigt racerbränsle i Ridge Racer-serien, var det många av oss gammelrävar som applåderade våldsamt. Unbounded såg bra ut på förhand. Som en vildsint, explosiv av Ridge Racer, Burnout och Need for Speed, dränkt i tidsenligt stekhet "bloom" och kilometerlånga asfaltssladdar. Men ja... Spelet var i slutändan en monumental jättebesvikelse och den sämsta delen i Namcos långvariga racingserie, mycket på grund av intetsägande banor och hopplöst tråkig spelkontroll.

Världens största racingbesvikelser
Detta är en annons:

Mario Kart: Double Dash
Mario Kart 64 var mästerligt. Underbart. Strålande. Men hur följer man bäst upp ett av tidernas mest hyllade, bäst sålda och mest spelade partyracingspel som omdefinierat vad i synnerhet Mario Kart kan och kanske till och med bör vara? Inte med den gimmickdoftande axelryckningen Double Dash i alla fall. Spelet jag anser vara Mario Kart-följetongens svarta får och ett av de mest menlösa racingspel jag någonsin testat. Hela grejen med Mario Kart gick förlorad när man helt plötsligt skulle stå två personer på en motorcykel och med tanke på hur segt och kaotiskt det kändes, på en och samma gång, var det verkligen inget som jag fastnade för. När Nintendo pratar om att kommande Mario Kart 9 också ska baseras på en "twist" hoppas jag att de inte byggt ett helt spel på en bristfällig gimmick, som i Double Dash.

Världens största racingbesvikelser

Split / Sercond
Det såg superbt ut på förhand. Folket bakom Pure hade lassat på med allt vad arkadracinggenren för tillfället hade att erbjuda och mixen mellan Flat Out, Ridge Racer, Burnout och Need for Speed gjorde mig riktigt taggad. Split / Second skulle existera i gränslandet mellan racing och action och hela grejen med att banorna var en större del av racingen än i andra titlar i samma genre, gjorde att alla vi på Gamereactor räknade ned dagarna till premiären den 19:e november 2010. Men den färdiga produkten var inte bra, tyvärr. Racingen andades billiga gimmicks, spelkänslan var blek, steril och tävlingarna superlångtråkigt enformiga.

Världens största racingbesvikelser

Grid (2019)
Race Driver: Grid (2008) tycker jag står sig som ett av tidernas mest kompletta och mest underhållande arkadracingspel. Codemasters lyckades verkligen med allt i den titeln och förväntningarna på den "soft reboot" som skulle ske under hösten 2019 var därmed stora. Eller kanske snarare astronomiska. Tyvärr kändes Grid (2019) lite som en billig kopia på originalet utan samma klockrena körkänsla, atmosfär, variation och fartkänsla. Det här spelet står sig därmed som en av de fetaste racingbesvikelserna genom alla tider och kommande uppföljaren Grid: Legends känns inte särskilt mycket hetare än en normalstor istapp.

Världens största racingbesvikelser

Project Cars 3
Project Cars var knappast perfekt men det var väldigt bra. En racingsimulator utvecklad med konstant input från fansen, som också finansierade utvecklingen efter det att Slightly Mad Studios nästan körts i botten av utgivaren EA under utvecklingen av Need for Speed: Shift-spelen. Project Cars 2 var väl i mångt och mycket spelet som ettan egentligen borde ha blivit och även om det fanns vissa inbyggda bekymmer med den egenkonstruerade Madness Engine, var det ju ett riktigt fint racingspel som utan problem kunde tävla med genregiganter såsom Gran Turismo samt Forza Motorsport. Men någonstans på vägen mot en färdigställd trea, tappade Ian Bells farttokiga grupp bort sig. Project Cars 3 marknadsfördes bland annat av Bell själv samt producent Andy Tudor som "världens mest realistiska racingspel" när det i själva verket var ett blaskigt tröttsamt arkadracingspel utan någon som helst inbakad realism, förklätt som något annat. Fysiken var fnösketorrt supertrist, fartkänslan så pass överdriven att det inte sällan kändes som F-Zero och upplägget hämtat från ett gratisspel till Android.

Världens största racingbesvikelser

Driveclub
Motorstorm-folkets haussade PS4-spel Driveclub var inte dåligt. Inte alls. Men det var heller aldrig särskilt bra och för egen del en av de mest massiva racingbesvikelserna jag stött på, någonsin. Tanken var ju att spelets inbyggda klubbar skulle revolutionera racingformatet och inkludera miljoner spelare, som skulle tävla tillsammans, bygga gemenskap och racingdoftande atmosfär men det mesta inklusive själva racingen föll platt. Driveclub var och är fortfarande brutalt vackert att titta på, men det var också ganska precis allt.

Världens största racingbesvikelser

Dirt 5
Colin McRae: Dirt, Colin McRae: Dirt 2 samt Dirt 3 var alla lysande arkadracers baserade på ett kompromisslöst fokus på underhållande körkänsla, urtjusig grafik och brutalt fin variation. Dirt 4 försökte låtsas vara Dirt Rally vilket gjorde att det led av viss schizofreni men det var aldrig dåligt på det sätt som Dirt 5 var, och är. För det enskilt sämsta racingspelet som anrika Codemasters någonsin satt ihop, var och är Dirt 5 som med sin usla bilfysik och knastrigt hemska grafik/estetik tråkar ut som absolut ingenting annat som släppts i genren under de senaste tio åren.

Världens största racingbesvikelser

Need for Speed (2015)
Att Göteborgs-studion Ghost Games inte gjorde några egentliga underverk med de fem spel ur Need for Speed-serien som de under en tioårsperiod släppte lös är ingen hemlighet direkt. Många av dem var regelrätta axelryckningar och inget av dem levde upp till kvaliteten vi bjöds på i titlar så som Most Wanted, Underground eller Hot Pursuit, och det som gjorde mig allra mest besviken var re-booten Need for Speed från 2015. Tanken var ju att baka in rådande trender inom bilbyggarkulturen i USA, med allt vad Hoonigan, Singer och Magnus Walker hette och racingen var ju tänkt att vara dränkt i atmosfär och karaktär men ingenting fungerade i det här spelet. Absolut ingenting. Buggarna var många, racingen kändes fadd, platt och den krystade storyn fick oss att skämmas.



Loading next content