Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar
The Last of Us: Part II

Jag hatar The Last of Us: Part II

Filmredaktören André spöar upp en död häst med en golfklubba i Gamereactors senaste artikelserie...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

"Hat" är ett starkt ord, men det är ofta facket man hamnar i när man klankar ner på ett älskat storspel och det är ofta det jag känner när kritikerälsklingen The Last Of Us 2 kommer på tal. "Antingen hatar man det eller så älskar man det" får man ofta höra men det är inte riktigt så enkelt med denna omstridda uppföljare. Det var ju sensmoralen både i The Last of Us 2 och sett till reaktionerna på nätet: hatet förblindar dig. Jag hatar därmed inte The Last of Us 2 i sig. Däremot hatar jag mycket med spelet av en enkel anledning: jag älskar The Last of Us med hela mitt hjärta och det är rentav tragiskt att se den klumpiga riktning som denna postapokalyptiska värld tog.

Jag känner fortfarande den bittra eftersmaken nästan två år senare, för att följa upp världens kanske mest emotionella spelupplevelse med en smärtsamt utdragen zombie-telenovela är direkt bisarrt - även om jag såklart inte kan klanka ner på spelets starka gameplay. Det vore galenskap att inte erkänna hur väl det spelas och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hade kul med en rad stämningsfulla actionsekvenser. Att jaga rätt på förövare genom Seattles grönskande ruiner eller att balansera över en skyskrapa gav exempelvis Uncharted-vibbar och en del actionsekvenser är riktigt välgjorda.

Druckmann ville dock mer än så: han ville dra undan mattan för spelaren, rycka ner oss i en evig våldscirkel, visa oss poänglösheten i hämnd och hur hatet förblindar oss - ett uttjatat budskap som hamrades i spelarens skalle så många gånger under spelets gång att jag som spelare tröttnade långt innan man nådde den töntiga finalen. Man tröttnade på hur Druckmann ville uppröra på helt fel premisser, man tröttnade på de slätstrukna huvudpersonernas hämndodyssé, man tröttnade på det extremt röriga narrativet, man tröttnade på hur tydliga klyschorna var och framför allt tröttnade man på hur forcerat det hela kändes.

The Last of Us: Part II
Vad tycker du om den omsusade tvåan signerat Naughty Dog, står du på Petter eller Andrés sida här?
Detta är en annons:

Där föregångaren hittade subtila sätt att väcka känslor, och här tänker jag i synnerhet på det underbart tvetydiga slutet, är tvåan lika raffinerat som att klä sig i kastruller i ett clicker-näste. Borta är den dramaturgiska finessen och den känslomässiga råheten från ettan - detta var en tonalt ojämn och extremt långdragen The Walking Dead-doftande actionfest som tog sig själv på alldeles för stort allvar och som helt slösade bort sina karaktärer i en hoppig historia som fick spelaren att glömma bort varför man ens satte sig ner med spelet. Historieberättandet är ryckigt som bäst, där Druckmann ofta sätter krokben på sig själv när de älskade karaktärerna förflyttar sig från en gråzon till en svartvit såpa.

Här finns förvånansvärt platta karaktärer som man aldrig hinner skapa en relation till för att Druckmann blev lite väl ambitiös med det röriga perspektivberättandet och man glömmer snabbt bort dessa i det ständiga dödandet. Jag minns fortfarande fantastiska karaktärer som Bill, Henry och Marlene, medan jag knappt kan minnas karaktärerna i tvåan då de var så obetydliga i huvudpersonernas liv. Folk dör som flugor i det här spelet och ofta faller de mindre karaktärerna offer för 134 standoff-scener. Skillnaden mellan första och andra spelet är att föregångaren lyfte zombieklyschorna till en oförglömligt vacker och intim berättelse som berörde djupt - i tvåan vältrar Druckmann sig snarare i de värsta konventionerna och tappar bort vad som gjorde karaktäriseringen i föregångaren så minnesvärd och unik.

Den lilla förtrollning som The Last of Us 2 lyckades få till bryts så fort man axlar rollen som torrbollen Abby. Jag älskar idén att sätta sig i antagonistens skor, men jag hatar utförandet ända in i benmärgen. Partiskheten till den biffiga karaktären är nämligen outhärdlig genom hela spelet och jag hatar hur manipulativt det hela känns när spelet kontrasterar Abbys forcerade rättfärdighet med Ellies enkelspåriga karaktärisering. Det är exempelvis menat att vi ska ogilla Ellie när hon dödar en gullig hund och en gravid kvinna, vilket är billiga sätt att väcka känslor och Abbys pappa framställs som Jesus själv när han räddar en stackars zebra i en av spelets många skrattretande paralleller till första spelet. Spelet är smockfylld med lata emotionella genvägar, men det är som sagt Abbys urtrista historia som störde mig allra mest - vilket dessvärre är halva spelet.

Det ska också klargöras att jag inte hatar karaktären och det har ingenting att göra med hur hon ser ut eller vad hon gjorde med Joel. Det har att göra med hur onaturligt Abbys mänsklighet lyfts fram och hur många sektungar hon än försöker rädda lyckas hon aldrig klicka med mig som spelare. Majoriteten av hennes färd är riktningslös fram tills det blåser upp i hennes ansikte igen och hela kapitlet där Abby infiltrerar sektmedlemmarna var renodlad utfyllnad. Det är synd att världsbygget fick det korta strået här, då utvecklarna hade kunnat bjuda in spelaren till så mycket mer. Allt jag ville dock var att hinna ifatt cliffhangern som spelaren lämnades med. Tanken är såklart att visa att Abby inte är ett monster och att hon också har mänskliga sidor, men när Abby sedan hittar sina döda vänner - karaktärer som varken hon eller spelaren kunde bry sig mindre om - kändes det mest som att jag har slösat alltför många dyrbara timmar på att nå ett budskap som blev tydligt för många speltimmar sedan. The Last of Us 2 slutade vara roligt 15 timmar in i äventyret och värre skulle det bli.

Detta är en annons:

Jag skulle nog inte säga att spelet är nihilistiskt, snarare onödigt sadistiskt i sitt sätt att skapa drama och sättet som slutet försöker förmedla ett budskap om förlåtelsens kraft är otroligt forcerat efter ha mördat halva USA:s befolkning. Gameplay och manus kolliderade särskilt när Ellie plötsligt bestämmer sig för att skona Abby i spelets sämsta scen. Efter att ha dödat 50 andra personer enbart för att nå sitt mål i Santa Barbara, och har fått fingrarna avbitna, ger Ellie bara upp allt och dissonansen högg till. Här var det tänkt att Ellie i samma ögonblick skulle förlåta Joel och att våldet aldrig skulle sluta, men när hon släppte taget om allt i spelets mest avgörande ögonblick var det antiklimaktiska nonsensslutet ett faktum. Ellie betalar ett dyrt pris utan någon som helst anledning, vilket rimmar illa med de hundratals döda kropparna hon lämnade bakom sig. Jag kände inte ens någon lättnad över att det äntligen tog slut, jag undrade mest hur det var möjligt att överhuvudtaget spotta på allt som gjorde The Last of Us-världen så tilltalande.

Ellie förtjänade bättre. Joel förtjänade bättre. Fansen förtjänade bättre än den arrogans som Neil Druckmanns uppblåsta ego utstrålade över majoriteten av spelet. Druckmann fes spelaren rakt i munnen à la The Last Jedi och förväntade sig dundrande applåder, men precis som i Uncharted 4 kändes det alltid som att någonting inte riktigt stod rätt till i The Last of Us 2. Trots de skyhöga ambitionerna bakom spelet spilldes mycket av den potentialen med Joels hjärnsubstans när Abby för alltid demolerade vad som kunde ha varit en minst lika mästerlig fortsättning.

Relaterade texter

The Last of Us: Part IIScore

The Last of Us: Part II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Sju år efter det första spelet är Ellie och Joel tillbaka för att göra chefredaktör Hegevall gråtmild och förstummad, igen. Detta är vår recension av tidernas mest vågade uppföljare...



Loading next content