Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Racing Dreams: Bensindoftande minnen

I den första av tre artiklar om racingminnen berättar Petter om en del gamla klassiker vars racing skapat minnesbilder som inte kräver rosaskimrande nostalgibrillor för att vara odödligt suveräna...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Världens bästa arkadracing
Världens bästa partyracing
Världens bästa simracing
Världens största racingbesvikelser
Kommande racingspel

Racing Dreams: Bensindoftande minnen

Devil Car i Ridge Racer
Jag hade aldrig testat Namcos tidlösa arkadklassiker i en arkadhall innan det dundrades ut som en premiärtitel till Sonys förstfödda dunderkonsol. Jag visste väldigt lite om det, förutom små korta sekundsnuttar från spelet som visats upp som en lanseringsreklamsnutt inför Playstation-releasen. Det skulle dock visa sig vara en klanderfri arkadkonvertering, till att börja med. Klanderfri! Och ett makalöst underhållande racingspel som på de fattigaste av premisser (två bilar, en bana - inget mer) roade mig i över ett år. Jag spelade varje dag. Flera timmar varje dag, och jag minns hur förundrad jag var över det faktum att jag aldrig ledsnade. Jag lärde mig snabbt att sladda 360° mot färdriktningen för att dra nytta av extra-boosten som kom på köpet med den manövern och jag lärde mig snabbt att "drifta" genom i princip hela banan, för att i slutändan kliva in i bossfighten mot den där svarta bilen, som var oförskämt snabb. Första gången jag mötte den, satt jag som förstenad. "Vad är detta?". Sen slog jag den, och belönades med möjligheten att ratta den, vilket är ett racingminne som jag håller högt, i topp. Tänk om Namco kunde gjuta nytt liv i denna spelserie och få till en fullträff som det första spelet - igen. Vilken dröm...

Racing Dreams: Bensindoftande minnen
Detta är en annons:

Friheten i Out Run
Yu Suzukis odödliga 16-bitars-ikon står sig än idag som ett av arkadracinggenrens största triumfer och när jag tänker tillbaka på det, idag, är det framförallt den där svårbeskrivna känslan av frihet som dyker upp, och dröjer sig kvar. Jag minns fortfarande den där otroliga känslan när jag valde "Passing Breeze" (en av tidernas bästa spellåtar) och dunkade ut på landsvägarna genom Europa i Min Ferrari Testarossa. Out Run lyckades bygga atmosfär på ett sätt som inget annat racingspel hade närmat sig och mycket av det handlade ju om att producenten (och grafikern, och programmeraren) Yu Suzuki hade varit på biltripp genom Europa året innan och valde att försöka fånga den känslan i ett racingspel. Han lyckades, och mina minnen kommer för alltid att finnas kvar i bakhuvudet.

Racing Dreams: Bensindoftande minnen

Fjärde banan i Sega Rally
Första banan genom kullarna och ut längs ängarna var enkel. Andra banan genom skogen var lika enkel den, men sen blev det lite svårare där på bana tre där vi knixade vår Lancia genom bergspasset och in i den där lilla staden. Sen har vi bana fyra, som aldrig gick att välja utan enbart gick att nå genom att klara sig igenom bana 1-3, och där hade ju svårighetsgraden skruvats upp ordentligt. Rejält! Jag minns hur knivigt tight och svår den var, och hur viktigt det var att inte låta Lancians bakända kliva ut för mycket, eftersom den då slog i vallarna där i skogen. Den där banan gäckade mig i åratal och det var inte förrän jag säkert pulat ned 1500-2000 kronor i Sega Rally-arkadmaskinen på Östersunds-stället Video-Ett som jag lärde mig bemästra den helt och hållet, och det spelminnet är fantastiskt.

Racing Dreams: Bensindoftande minnen
Detta är en annons:

Japanskt Gran Turismo
Min barndomskompis Bosse skulle svänga förbi en av hans klasskompisar en bit utanför Östersund för att plocka upp en back med LP-skivor och jag minns att jag följde med, något motvilligt. När vi kom fram och klev ned i en källare som drällde av dyra stereoprylar och TV-spel satt en liten kille i glasögon i en enorm sackosäck och spelade ett racingspel som jag minns var snyggare än allt annat jag sett. "Vad är detta?". Gran Turismo. Importerat från Japan och så fantastiskt läckert att jag, som inbiten spelnörd, inte kunde sluta stirra. Killen i sackosäcken nötte runt på Autumn Ring i en toktrimmad Skyline GTR R32 och jag minns att väntan på den europeiska releasen var grisig. För jag hade ju redan sett det, jag hade ju redan sett en glimt av framtiden ett år innan det ens nådde våra breddgrader.

Racing Dreams: Bensindoftande minnen

Första varvet i GTR 2
Svenska Simbin satte ju tillsammans med Blimey Games (som sedan blev Slightly Mad Studios som sen skulle komma att skapa Project Cars samt Need for Speed: Shift-följetongerna) ihop GTR, som blev bra mycket tack vare bröderna Roos och deras "real world"-erfarenheter inom GT3-racingens underbara värld. Men det var först i GTR 2 som Simbin prickade helt, helt rätt. Och vilken genredefinierande, nyskapande, makalöst utmanande och underhållande racingsimulator det var. Jag kommer alltid att minnas mitt första varv tillsammans med en Logitech G25, där jag dunkade runt i Henrik Roos GT3-Viper på Spa, och var så gruvligt, gräsligt imponerad av framförallt bilfysiken, att jag bara satt och skrattade med maximalt vidgade näsborrar.

Racing Dreams: Bensindoftande minnen

Valparaiso i Wipeout 2097
Psygnosis magiska Playstation-tvåa står sig för egen del som ett av tidernas bästa racingspel, oavsett subgenre eller inriktning. Jag gillade Wipeout men älskade Wipeout 2097 och när jag tänker tillbaka på det idag stannar tankarna inte sällan vid racingteamet Feisar och den ikoniska banan Valparaiso (Chile) som låg ute i den djupaste av djungler, dränkt i grönska och med en ljusbrun färg på själva underlaget som gjorde att den verkligen stack ut. Jag minns farten, hur musiken passade racingen helt perfekt och jag minns hur ofantligt utmanande det var att sätta perfekta varv i Piranha-klassen. Måtte ryktet om att Sony just nu pysslar med en påkostad PS5-remake av detta spelet vara sant.

Racing Dreams: Bensindoftande minnen

Block Fort i Mario Kart 64
Battle-delen i Mario Kart 64 står sig som en av de skarpaste och mest välgjorda multiplayerkomponenterna i något spel, någonsin. Jag dyrkade det, och minns med glädje hur jag och tre kompisar tampades mot varandra för att smälla varandras ultrakulörta ballonger på den legendariska banan "Block Fort", som jag tycker är den bästa Battle-banan i denna spelseries mångåriga historia. I slutändan, efter att vi tragglat detta i över ett år, var vi så jämna och snabba i MK64 Battle Mode att det för det mesta handlade om att försöka hoppa ned från högre höjd och skjuta sitt röda skal från luften, för att kunna spräcka kompisarnas ballonger. Underbara minnen, underbara spel.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Världens bästa arkadracing
Världens bästa partyracing
Världens bästa simracing
Världens största racingbesvikelser
Kommande racingspel



Loading next content