Mitt namn är "E-mail"

På redaktionen går jag under namnet "Email". Varje gång jag hör det känner jag mig lite som den där asiatiske killen Data i The Goonies, men tyvärr besitter vi inte samma kunskapsnivå inom teknikens under. Jag har alltid varit teknisk lagd, så missförstå mig inte men jämfört med grabbarna här på redaktionen är jag nog i deras ögon lika bortkommen som Stig Helmer Ohlsson AKA Giraffen är i filmen Sällskapsresan. Själva fick de säkert sitt tekniska kunnande i modersmjölken och jag har mjölk i kylen som är äldre än några av dom så de fick antagligen sin första mobiltelefon på BB innan de ens hittat till tutten. Själv känner jag att på sistone har det kommit så mycket nytt som jag är totalt ointresserad av och jag har liksom kommit efter. Jag är hela fyrtiotre år gammal och under mitt liv har tekniken verkligen varit med om en hel del. När jag var liten hade vi en telefon med snurrskiva. Tänk dig tålamodet man hade när man skulle ringa någon, och plötsligt så slog man en siffra fel och fick börja om från början. Undrar hur många som hann dö medans man slog nödnumret 90 000 som var numret på den tiden istället för 112?

Hur många som hann dra sitt sista andetag till ljudet av snurrplattan som sakta men säkert snurrade i sin egen takt och vägrade låta sig stressas på? Fördelen med dessa telefoner var dock att man kunde tjuvlyssna på familjens privata samtal som det samvetslösa barn man var. Man kommer inte undan med sådant längre, likaså tjuvringningar. Dagens stackars barn kommer aldrig att få känna på den där ljuvliga pirriga känslan när man ringde till Hälsokostbutiken Solrosen och frågade om de hade tulpaner eller bara ringde till Ann Ahl för att gapskratta när hon svarade med sitt stackars namn som hon antagligen fått för att hennes föräldrar i smyg hatade henne. Nummerpresentatören förstörde för en hel generation. När telefonen ringde var det ju spännande för man hade ingen aning vem som var på andra sidan luren när vi tävlade om vem som kunde komma först för att svara vilket ibland även slutade med blodvite. Nu för tiden när det ringer stirrar jag på min mobil som om den vore en huggorm som kan bita mig om jag närmar mig den för snabbt. Jag absolut vägrar svara på nummer jag inte känner igen utan låter telefonen ringa ut för att sedan googla och se vem som har den dåliga smaken att vilja tala med mig. Tänk hemska tanke på att behöva prata med en främling eller bara nån man egentligen inte vill tala med? Familjens första TV saknade fjärrkontroll, kan du fatta att man var tvungen att vara aktiv för att byta kanal eller bara höja eller sänka volymen? Och inte nog med det, TV:n var tjock och klumpig och kom ofta på ben med hjul i någon hemsk träfanér. Nu ska de minsann helst vara tunna som papper och kunna praktisera som tavla med konstmotiv när vi inte använder den, jo jag tackar.

Familjens första dator kom i mitten av 90-talet och nu snackar vi inte en smäcker laptop utan en stationär med en krämfärgad skärm som var större än TV:n och som vägde mer än min mormor Evy även innan hon ätit ett wienerbröd eller två. På den tiden kunde man ta ett datorkörkort och det var verkligen en fjäder i hatten på ditt CV, och detta får mig ju att undra om någon blivit stoppad någon gång och uppmanad att visa upp sitt körkort? Jag vet i alla fall att det där symaskinskörkortet som vår syslöjdslärare Bodil tvingade på oss aldrig blivit avkrävt trots att hon predikade om vikten av att ta det. Men nej, jag har aldrig blivit krävd att köra åt sidan och visa mitt symaskinskörkort för att bevisa att jag vet hur man kör en raksöm. Jag var med under tiden när en freestyle var ens mest älskade ägodel, nu snackar vi kassettband. En bergsprängare kånkades med på varje solsemester och tömde stranden på ljudkänsliga åldringar på under fyra minuter. VHS-spelare, eller som dagens ungdomar säger, Tjock-DVD var där vi stoppade i våra filmer. Vår familj var till och med medlemmar i en filmklubb där du fick random filmer varje månad, lite som ett lotteri med B-filmer. För oj vad skitfilmer som ibland dök upp. Varje pappa såg ut som en amatörporrfilmare på alla kalas, resor och skolavslutningar när de hade världens mest klumpigaste videokamera på axeln. Kameran kostade sjukt nog flera månadslöner och i slutänden satt man där med en hemmavideo där ingen sa något för alla fick scenskräck eller som den gången när pappa Jörgen glömde stänga av kameran när han besökte kinesiska muren så allt vi fick se när pappa kopplade upp kameran var två timmar av ett par tubsockor i sandaler som vandrade men som slutade med ljudet av att prostatabesvärmannen pinkade ljudligt i vad som kändes som en evighet. Extra trevligt var det för att han bjudit in grannarna för att se hans Kina-upplevelser med resten av familjen. Det slutade i skam och röda kinder.

Och tänk idag har vi alla en videokamera i bakfickan i form av våra slimmade mobiltelefoner så vi slipper missa alla pinsamheter och har något att lägga ut på Facebook för att genera vår familj med. Vi får väl skänka en tanke av tacksamhet att Facebook åtminstone inte fanns under ens barndom så man slapp se sig själv när man rymde utan blöja och bajsade på grannen Ivarssons uppfart utlagt för alla att beskåda. Min storasyster ser det ändå som sin uppgift att påminna mig om det några gånger om året hur äcklig jag var och hur jag skämde ut henne inför hennes kompisar med min handling men jag tror fortfarande på fullt allvar att jag trots min ringa ålder försökte skapa revir och rangstatus på min gata bland de äldre barnen. Min första kamera hade en filmrulle i sig och man kunde bara ta tjugofyra eller trettiosex bilder innan man fick lämna in rullen för framkallning och när man väl fick tillbaka sina framkallade foton såg man att 80% var ur fokus eller som när jag kom tillbaka från Grekland och såg att hela rullen förstörts av solljus när jag smart bytte rullen på en strand i Mytilini.

Tänk dig då storheten för mig när digitalkameran kom. Man kunde knappt tro det var sant, att man kunde ta hundratals bilder, titta på dom och radera de som inte blev bra utan att bli helt ruinerad av nån girig fotoframkallare. Min första mobiltelefon kom i min ägo när jag var tjugo och den saknade både internet och kamera. Den var en telefon, ni vet det den egentligen var gjord för. Idag är ringa det jag gör minst med min mobil sorgligt nog. Och alla dessa prylar som kommit och passerat i mitt liv, som utvecklats och blivit mer och mer avancerade har tillfört en massa. Men de har även blivit lite av en boja i livet för många. Mobilen tar mer och mer tid bort från det som egentligen betyder något, och sociala medier ska vi inte ens tala om. Vi har en helt ny generation av barn som knappt kan slita sin blick från den värmande färgglada skärmen som ständigt ger snabba belöningar. Som likt en sån där djuphavsfisk med en lysande antenn på skallen lockar till sig de mindre fiskarna som förtrollas av ljuset innan de intet ont anande blir slukade hela. Det är lite det jag känner med mycket av den nya teknologin och prylarna som dyker upp titt som tätt som ska ge oss ett behov som egentligen inte finns där.

Som till exempel Google Home. Har vi blivit så kopiöst lata att vi måste ge röstkommandon för att spela vår musik? För att googla något? För att tända och släcka en lampa? 3D Bio och 3D brillor. Alltså vem vill sitta och se ut som en förtappad CIA agent med en skål popcorn i knät och ett löjligt leende på läpparna? Totalt överskattat i mina ögon. VR? Gör mig äckligt sjösjuk. Ge mig min handkontroll i stället. Selfie-mode på mobilen? Varför skulle någon vilja ha 3593 bilder på sig själv i olika trånande poseringar? Ja, om man nu inte råkar vara en sociopat då förstås. Det värsta jag och typ alla ungar visste när man var i tonåren var när en av ens föräldrar på någon resa bad en posera framför kameran ute bland folk. Allt vi skrek var att de skulle ta bilden snabbt för vi tyckte det var pinsamt. Idag har pinsamheten försvunnit helt då man runt omkring sig ser folk tråna över sin egen spegelbild som tittar tillbaka på dom i mobilen i deras jakt på den perfekta selfien. De sitter och ler korkat mot mobilen samtidigt som de försöker hitta sin bästa vinkel. Man kan tyvärr bara se dummare ut om man tuggar tuggummi med öppen mun och twistar sitt hår runt fingret sötnos. Bekräftelsebehovet blir så desperat på något sätt. Själv använder jag min kamera för att fånga minnen, som ack kan vara så flyktiga. Att fånga mitt egna korkade ansikte i alla dess vinklar är totalt ointressant. Det är inte mitt ansikte jag vill komma ihåg när mitt minne sviker mig, de är dom jag håller av och de platser jag besökt. Helt digitala konsoler som saknar skivstöd. Jag rent av hatar det. Den ständiga jakten på mer och mer minne gör mig galen. Nej, tacka vet jag riktiga spel med fodral och skivor. Känns inte som om jag gör annat än radera spel på min Xbox Series S nu för tiden. Finns liksom aldrig tillräckligt utrymme och det frustrerar mig något kolossalt.

Känns som om våra hem översvämmas av onödiga prylar som vi egentligen inte behöver. Vem kan glömma popcornmaskinen, äggkokaren och pizzamakern som står och samlar damm i någon stackares köksskåp? Två saker som funkar lika bra med en kastrull och en sak som en ugn klarar lika bra. Man undrar vilka de är som köper dessa prylar? Antagligen dom som köper pannkaksmix på flaska och färdighackad lök till sina tacos. Väldigt upptagna människor som antagligen försöker vinna tid så de kan sträck-titta på 637 avsnitt av en doktorserie på Netflix utan att behöva trycka på paus. Så ja, jag börjar kanske bli gammal som inte hänger med helt i svängarna men det är inte för att jag inte fattar. Jag bryr mig bara inte om vissa saker som känns helt oviktiga för mig. Jag har ju trots allt bytt snurrplattan och en kobra mot en smartphone. Jag har bytt telefonkatalogen mot Hitta.se. Jag har bytt Scart-sladden emot HDMI-kabeln. Jag har bytt Tjock-TV:n emot Platt-TV:n. Jag har gått från 2D till 3D-grafik i spel. Jag har gått från kassettband till CD-skivor till MP3-filer till Spotify. Jag har gått från SVT och testbild till 1000 kanaler till streaming. Jag har gått från VHS-film till DVD-film till Blu-ray-disc. Jag har gått från att spela Pong till att få uppleva Uncharted 4. Jag har gått från att ringa upp ett modem till mobilt bredband till fiber. Så kalla mig gärna Email för all del, men ha i åtanke att Majsan kan laga ett kassettband med en bit tejp och en blyertspenna likt MacGyver. Majsan kan blåsa rent en NES-kassett som en panflöjtsspelare på två sekunder. Majsan vet också att Ctrl/Alt/Delete löser alla problem och att det inte finns något som en bit silvertejp inte kan laga. Så kalla mig Email.

Har du fått vara med och uppleva teknikens under eller fick du din första mobil på BB du med?