Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: Mars

Oscarsvinnare, gamla svenska klassiker, överhypade spandexstunder och allt där i mellan. Här är ett axplock av de filmer vi sett under den gångna månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: Mars

Petter Hegevall:
Svart krabba
Den började ju helt okej, tycker jag. Mörk, snygg, spännande... Särskilt för att vara svensk. Sen dog den, ordentligt. Lika abrupt som de urkorkade "ryska" specialsoldaterna som ute på den där udden i Stockholms skärgård anföll en stelfrusen Noomi Rapace. Den sista halvtimmen i denna snordyra Svennebanan-produktion är något av det sämsta jag sett hittills i år och med tanke på hur omtyckt boken är, känns detta naturligtvis tråkigt.

Spider-Man: No Way Home
Jag kan för mitt liv bara inte begriiiiiiipa hur man kan hylla denna film, eller ens gilla den. För mig var spindelns senaste holmgång rena rama farsen, med parodi-aktigt spattig ton inklusive hopplöst usla skämt, stapplig dialog, klen logik, kass klippning, massa geggiga datoreffekter som såg stressad ut rent postprocessing-mässigt samt en story som man inte kan göra annat än hånskratta åt. Hela grejen att Doktor Strange går med på att spola tillbaka tiden eftersom Peter Parker vill se till så att hans två kompisar kommer in på college, och på kuppen lamslår hela världen, är mest troligt den sämsta storyn i en film jag stött på i hela mitt liv.

Röd
Med tanke på hur lite jag gillade Luca, Soul samt Encanto, hade jag verkligen inga särskilt stora förväntningar på Pixars Turning Red. Snudd-på inga, faktiskt. Men mina barn var mycket taggade på en stor, röd, arg panda som hamnar i diverse pinsamma tonårssituationer och vi såg den samma dag som den släpptes på Disney Plus, och gillade. Finstämd, rolig, unik, snygg...

Detta är en annons:
Filmer vi sett: Mars

Henric Pettersson:
The Batman
Jag har längtat något kopiöst efter Matt Reeves version av läderlappen sedan jag såg den första trailern, och biobesöket som mars inleddes med var helt klart värt väntan. Något jag verkligen, verkligen gillade med The Batman var att vi för första gången fick se Batman i rollen som detektiv, vilket jag anser att samtliga filmer dessförinnan sjabblat bort fullständigt. Han kallas ju trots allt inte för ''world's greatest detective'' utan skäl. Skådespelarinsatserna var dessutom fenomenala och jag uppskattade verkligen Pattinsons insats. Däremot är den, som flera tidigare påpekat, aningen för lång. Jag hade gärna sett att man kapade av filmens längd med en halvtimme. Det hade funkat alldeles utmärkt.

Fresh
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av Fresh. Ärligt talat såg den oerhört lam ut, men i brist på annat kikade både jag och min sambo på den för några veckor sedan, vilket visade sig vara ett klokt val. För jag gillade verkligen Fresh. Rolig, sjuk, snygg. Sebastian Stan passade enligt mig perfekt i rollen som sexig läkare (läs seriemördare) och det faktum att filmen inte försöker göra kannibalism till något svinäckligt som ska få tittaren att spy, utan snarare få det att se gott ut, var fräscht för subgenren.

Breaking Surface
Jag minns att jag såg trailern för ett par år sedan innan någon biofilm och tyckte redan då att den såg rätt schyst ut. Bra katastroffilmer växer dock inte på träd, och de brukar minsann inte förknippas med Skandinavien. Breaking Surface var dock en trevlig och avskalad film som osökt fick mig att tänka på Buried och 127 Hours. Visserligen kommer jag snabbt att glömma den, men det var en smaklig popcornfilm, om du frågar mig.

Detta är en annons:
Filmer vi sett: Mars

Måns Lindman:
Deep Water
En erotisk thriller med Ben Affleck och Ana de Armas kändes på förhand som ren katastrof. Tack och lov var den inte fullt så usel som jag trott, snarare slätstruken. Men det är ju hans gebit det där, Adrian Lyne. Regissören som ligger bakom filmer som 9 1/2 vecka, Farlig Förbindelse och Unfaithful. Det skall liggas runt med höga insatser. Han skall dock ha cred för att alltid göra snygga filmer och Deep Water, baserad på Patricia Highsmiths roman är inget undantag med sin genomgående mörka, dystra stämning. En riktig film noir i färg. Tyvärr lider den av samma problematik som så många andra filmer gör nuförtiden, den är alldeles för lång, vilket gör att den tappar rejält i tempo till och från. Snigelspåret (pun intended) skall dock applåderas.

Nightmare Alley
En film som också var vansinnigt snygg, även den baserad på en bok men också på tok för lång. Guillermo del Toro adaption av William Lindsay Gresham roman om en kringresande freak show var visserligen intressant men inte särskilt bra. Den första timman var lysande men sedan dök det betänkligt och förvandlades snabbt till en snarkfest. En blytung ensemble med Bradley Cooper, Cate Blanchett och Willem Dafoe gjorde sitt bästa för att hålla liv i spektaklet men till slut blev det ohållbart och det enda som återstod var en film där yta kom före innehåll. Synd.

Licorice Pizza
Som synes var det ingen vidare filmmånad för egen del, tur då att Paul Thomas Anderson dök upp som en räddare i nöden. I form av den fullständigt fenomenala Licorice Pizza. En film som på pappret lät oerhört pretentiös och trist men är det något jag vet gällande PT efter alla dessa år så är det att han alltid levererar. Denna gång en surrealistisk romantisk komedi, fylld med lycka, briljant skådespeleri och magnifika dialoger. En coming of age-rulle som utspelar sig i sjuttiotalets Kalifornien, med vattensängar och rikligt med cigg och kröken. Pizzarullen liknar ingenting annat och sticker ut i den generiska gegga som ofta utgör filmutbudet i dessa dagar och till skillnad från tidigare nämnda filmer så utnyttjar den sin långa speltid på ett ypperligt sätt.

Filmer vi sett: Mars

André Lamartine:
Röd
Pixar är inte vad det än gång var, då många av genierna som gjorde studion till vad det blev inte är kvar. Detta har inneburit att facklan förs vidare till en ny, mindre erfaren generation som inte har lyckats leva upp till studions magi. Pandapendamin Röd däremot var fantastisk. Personlig, kvick, rolig och framförallt oemotståndligt charmig. Att Disney däremot bestämde sig för att dumpa filmen till sin streamingtjänst säger kanske en hel del om hur lite förtroende man hade på denna tonårsäventyr, som enligt mig slår platta verk som Encanto på fingrarna och som helt klart hade förtjänat att visas på biodukarna. Detta är med andra ord Pixars bästa sedan Coco.

The Batman
Mina kollegor blev stormförtjusta av Matt Reeves nya Batman-tolkning, medan filmens längd och grumliga budskap sabbade lite av serietidningsupplevelsen för min del. Jag kan tycka att Reeves har fått till helt rätt dyster ton och berättelsen är intelligent i sin grund, som här utforskar hur mycket mer Läderlappen kan betyda för Gothams invånare än att bara vara ett våldsbenäget maskeradfreak. Tyvärr behöll regissören också mycket av sina "darlings" som han borde ha tagit kål på, direkt. Detta leder till att Pattinson-rullen blir alldeles för utdragen för sitt eget bästa, då gåtorna tappar sin tyngd ju längre historien pågår och sista akten - hur snygg den än må vara - kunde ha ägt rum minst 40 minuter tidigare.

Coda
Självklart passade man på att spana in alla Oscarsfilmer denna månad. Eller ja, de som åtminstone är tillgängliga (längtar något djävulskt efter det japanska undret Drive My Car) och halvvägs in i kritikerfavoriten Coda var det tydligt att detta skulle vinna Oscarn för Bästa Film. Inte nödvändigtvis för att den var bäst, utan för att det är den här typen av sentimental snyftare som alltid går hem hos Akademin. Det var en bra film, dock. Helt klart. Den var välspelad och manuset var hyfsat starkt. Det är dock en film som jag lär glömma bort om någon vecka eller så, då den mest kändes kalkylerad än genuint gripande. Definitivt sevärt, men räkna inte med att minnas den om något år eller så.

Filmer vi sett: Mars

Marcus Persson:
Blacklight
Mark Williams och Liam Neesons senaste samarbete är precis lika hopplöst uselt och tröttsamt som alla de andra senaste femtio-elva identiska actionfilmerna den gamla gubbtjyven medverkat i. Det är nu fjorton år sedan vi fick Taken, världen har gått vidare men uppenbarligen inte Liam Neeson som enträget fortsätter spela samma karaktär om och om igen. Tillrättalagd, rentvättad action, identitetslösa skurkar ofräscht manus tillsammans med en sedvanligt trött Liam gör detta till etthundratio minuter ren och skär tortyr.

Spider-Man: No Way Home
Mot mitt bättre vetande fick jag ändå för mig att titta igenom den senaste i ordningen av Marvels upphaussade spindeläventyr med snorvalpen Tom Holland. Vilket också gick ungefär som förväntat, och visst, jag är inte blind. Jag förstår varför en generation uppväxt på Tiktok och Instagram uppskattar filmen. Snabb klippning, massvis av karaktärer och lättsmält action som knyts samman med en löst och enkelt manus som varken utmanar eller överraskar. Fenomenalt om man är tolv bast och inte vet bättre men för undertecknad var No Way Home bara ännu en plågsam påminnelse om hur rysligt innehållslöst, slätstruket och platt superhjältegenren gått och blivit de senaste åren.

Snowroller: Sällskapsresan II
Tillsammans med Sunes Sommar och Jönssonligan på Mallorca är Snowroller så nära en fulländad, svensk komedi som man kan komma. Karaktärerna från det föregående äventyret på Gran Canaria har fått tid att mogna och humorn är slipad till perfektion. Ole och Stigs galna upptåg i de snöklädda alperna är en skrattfest från första till sista stund och packad till bristningsgränsen med färgstarka, levande karaktärer. Björn Granath som den hetlevrade Göte, Jan Waldekranz som livsnjutaren och tillika stekaren Nalle men kanske framförallt Staffan Ling i sin livs roll som Hedlund. En man vars främsta intressen i livet är snus, hemkört och lingondricka.

Avatar
Jag gillade den inte så mycket förut men har tvingats omvärdera. Jim Camerons datoranimerade matinéäventyr om de blå jättesmurfarna och deras sexbenta superhästar har faktiskt åldrats väl och jag får helt enkelt revidera min tidigare rätt bittra inställning mot detta mästerverk.

Vilka filmer såg du under mars månad?



Loading next content