Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar
Star Wars: Knights of the Old Republic

Min favoritkaraktär: Bastila Shan

Olof berättar om sin hjärtskärande relation Bastila Shan från Star Wars: Knights of the Old Republic...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag elva år gammal satte mig ner med Star Wars: Knights of the Old Republic för första gången var det helt utan någon förkunskap kring vad spelet rörde sig om. Genren rollspel var, bortsett från ett idogt Diablo 2-spelande, helt ny för mig. Men jag hade läst Gamereactors och övrig spelpress lovord över 2003 års bästa spel, och var nu olidligt sugen på att utforska galaxen på egen hand.

Det börjar med att jag vaknar upp på en brits på skeppet Endar Spire, hela skärmen gungar till av imperiets skotteld. Dörren går upp och en kadett skyndar in till min hytt, och just som jag försöker smälta faktumet att jag nu ska välja mina egna dialogval, tilldelas jag uppgiften att den för mig okända Bastila Shan måste bort från skeppet med livet i behåll. Jag får veta att hon är en slags övermäktig krigare, och tydligen har jag svurit en ed för att underordna mig och säkerställa hennes överlevnad. Tillsammans med alla nya rollspelssystem jag ska sätta mig in i känns ansvarstagandet svindlande. Räcker det inte att jag knappt kan orientera och ta hand om mig själv? Jag väljer därför repliken att jag struntar i henne. "Var man för sig själv!" ropar jag. I gengäld kallar kadetten mig för idiot.

Endar Spire skjuts ner men jag lyckas fly till planeten Taris tillsammans med piloten Carth Onasi. Där blir vår uppgift likväl att spåra upp den tillfångatagna Bastila och frita henne. På de labyrintlika gatorna och i de mörka tunnlarna - spelets odiskutabelt svagaste parti - börjar jag tappa bort mig. När ska det svingas ljussablar? frågar jag mig. Är det här verkligen allt? När ska jag få skjuta blixtar ur händerna? Tempot är lågintensivt, striderna sega och jag får aldrig riktigt grepp om dem. Jag är helt enkelt på väg att ge upp.

Sedan sker vändpunkten - vi finner fram till Bastila. Jag vinner två podracer-lopp för att frita henne, men anklagas för att fuska. I en för tiden mäktig scen fritar Bastila dock sig själv. Med kraften spränger hon upp buren hon är inlåst i, och deltar i striden mot Vulkan-folket. Hennes karaktärsegenskaper överstiger vida allt vad mina egna och övriga karaktärer besitter, och den plötsliga trygghet jag erfar i hennes samvaro kan liknas vid hur jag känner knappt ett år senare när jag spelar Half Life 2 för första gången och träffar Alyx Vance. Efter Gordons första stapplande steg i City 17 och den vettlösa flykten från Combine genom lägenhetskomplexen och över hustaken, ger Alyx plötsligt uppdykande gestalt samma känsla av trygghet - och hopp.

Detta är en annons:
Star Wars: Knights of the Old Republic

Jag ångrar därför mina första ord till kadetten på Endar Spire om att jag klarade mig själv, och tyr mig till Bastila under det fortsatta äventyret. Jag utbildar mig till Jedi på planeten Dantooine och ingår ett slags master-padawan-förhållande till Bastila. I ett senare möte med spelets bad guy, Darth Malak, offrar sig dock Bastila för min överlevnad, vilket liknar det effektiva grepp som Naughty Dog använde när hela Ellies värld raserades i början på Last of Us 2. Nu ska jag axla Bastilas ledarroll, jag som en gång varit hennes underordnade, och precis som för Ellie och Joel blir min och Bastilas relation drivande för hela berättelsen. Det är omöjligt att inte drabbas av Biowares lek med spelarens hopp och förtvivlan, vilken så småningom leder fram till ett av de största momenten jag någonsin varit med om i spelväg.

På planeten Lehon återförenas jag äntligen med Bastila, men redan på avstånd ser jag att hon inte längre bär på sin vanliga, gula ljussabel. Den som lyser vid hennes sida är istället skarpt röd, och jag ryser. Malak har torterat henne till att svära sin trohet till den mörka sidan, och de villkor vi nu möts på är inte desamma som förr. Jag sväljer hårt och den strid som följer är inte spelets svåraste på grund av sin komplexitet, utan på grund av de svårhanterliga känslorna inför att slåss mot den som tagit hand om en och varit ens stöttepelare under äventyrets gång. Ett av de tre valen jag sedan gör; om jag vill följa Bastila till den mörka sidan, om jag vill konvertera henne till den ljusa sidan eller ha ihjäl henne, lyckas fånga precis vad jag Star Wars är för mig och vad jag älskar hos rollspel än idag. Är min tilltro till Bastila så stark att jag följer henne i vått och torrt, även på den mörka sidan? Anser jag mig så säker på min sak att jag vågar ta på mig ansvaret att konvertera tillbaka henne? Eller är jag bara så rasande besviken att jag har ihjäl henne i vredesmod? Det finns inga "rätta" svar, samtidigt som ett av dem var fullständigt uteslutet för mig.

Jag spelade igenom Star Wars: Knights of the Old Republic två gånger när det begav sig, både som ond och god, och var det något jag alltid var säker på så var det att Bastila Shan inte fick dö där på Rakatan Prime. För mig var det det riktiga valet, precis som att hon en gång hade offrat sig för mig så vägrade jag låta det enbart handla om den ljusa- och mörka sidan. Och är det inte det Star Wars handlar om? Att även om spektret mellan ond och god, rebellalliansen eller imperiet, på ytan är svart-vit, så är de bakomliggande motiven och dragningskrafterna enormt komplexa och flerfärgade. Allt detta ryms i min relation till Bastila Shan.

Detta är en annons:

Relaterade texter



Loading next content