Bäst Just Nu: Juni

Niclas Wallin har spelat massor av:
Fall Guys: Ultimate Knockout
Jag var extremt sen på bollen med Fall Guys, var inte alls intresserad till en början om jag ska vara helt ärlig. Men, så blev det ju som bekant gratis att spela nu i dagarna och jag fastnade per omgående. Jag startade upp helt utan förväntningar egentligen och jag har haft mycket roligare än vad jag kunnat tro. Det är beroendeframkallande som få andra spel och timmarna bara flög iväg, att varje match bara är ett par minuter på sin höjd är också helt perfekt då min koncentrationsförmåga ibland är nästintill icke existerande. Det kommer helt klart bli fler timmar med Fall Guys framöver, det är ett helt perfekt spel att köra igång när hjärnan inte riktigt är med på kvällarna. Jag har inte vunnit någon match än dock och som den dåliga förlorare jag är så retar det mig något, men snart så.

Måns Lindman:
The Quarry
Det har varit en svettig månad och då syftar jag inte enbart till värmeböljan som har förärat min pandemibleka lekamen med ett välkommet besök utan även arbetsmässigt med mycket resor och övertid för att hinna få klart allt innan det är dags att stämpla ut. Det har förstås påverkat mitt spelande, eller i alla fall mina timmar i en alternativ verklighet. Det är därför så att spelet jag recenserade i mitten av månaden, The Quarry också är det spel jag har tillbringat i särklass mest tid i. Å andra sidan är det ett spel med 186 olika slut så sämre kan man ha det. Nu har jag förstås inte kastat enerverande ungdomar till hundarna i nästan 200 olika scenarier men fem gånger har det trots allt blivit. Tre i recensionssyfte och två för mitt eget höga nöjes skull. Precis som övriga spel från Supermassive så är det ju en av styrkorna, att omspelningsvärdet är så högt och det är det onekligen även här, dock inte riktigt i samma utsträckning som Until Dawn. Men perfekt för sommarkvällar är det definitivt. Det är bara att kötta på. Det som inte dödar gör en starkare som vi säger på Hackett's Quarry.

Marcus Persson:
Lonely Mountains: Downhill
Sent ska syndaren vakna brukar man ju säga. Efter att ha krampaktigt klamrat mig fast vid min kära PC under många år bet jag i det sura äpplet och införskaffade mig en Xbox Series X och den ståtliga lilla mattsvarta tegelstenen var inte sen med att imponera. Med Gamepass Ultimate i högsta hugg har undertecknad dykt med näsan före ner i de rika, skimrande vattnet och njutit av det ena spelet efter det andra som på löpande band. Shredder's Revenge, Day of the Tentacle, Carrion, Townscaper och massa andra härliga småspel har fyllt min vardag. Men inget fångade mig lika hårt som Lonely Mountains: Downhill. En perfekt kompanjon så här i sommarvärmen som med sin meditativa design och beroendeframkallande gameplay högg sina klor i mig. Nu är jag fast besluten om att klara varje liten beståndsdel av spelets många utmaningar, allt för att på allvar kunna utropa mig själv som bergens okrönta konung. Aldrig förr har det varit så roligt att slänga sig ner för klippor och navigera smala passager längs djupa raviner till tonerna av naturens undersköna orkester. Lonely Mountains: Downhill är spelmagi i den renaste av former.

Patrik Severin:
Panzer Corps 2
Vid sidan av mängder med spel jag spelar just nu har jag återvänt till andra världskriget. Panzer Corps 2 är i min mening en serie som är en direkt uppföljare på Panzer General. Det här är fantastiska krigsspel av den gamla skolan. Du får en armé utspridda på hektagoner inte olikt Civilization 5. Du kan sedan beställa nya enheter eller placera runt dessa under operationerna startfas. Sedan använder du vad du har för att uppnå målen inom en given mängd omgångar. Du har alltid en tidsgräns och kämpar hela tiden mot klockan i scenarion från världskriget. Det som gör Panzer Corps lite unikt är att det fokuserar på tyskarnas sida. Viktigt att påpeka att alla idelogiska och andra hemskheter inte är närvarande. Du kommer inte hitta en djupsimulering av truppernas förmågor och svagheter här utan ett taktiskt strategispel med en viss nivå av speldjup. Det kan inte riktigt mäta sig med Gary Grigsby alster i komplexitet men landar någonstans i ett mellanting med det och Unity of Command-serien som är mycket simplare i utförande. Om du gillar omgångsbaserad strategi så är det här ett fantastiskt tidsfördriv då många av nivåerna mer liknar pussel än något annat. Blixkriget med mekaniserade trupper och samordning med flygvapnet är din vän i serien om man säger så.

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
Nytt kapitel med ny mördare och ny överlevare (plus ny karta denna gång) innebar såklart en hel del Dead by Daylight den här månaden. Lägg därtill att spelet firar sex år och under den gångna veckan och denna pågår därför ett särskilt event och jag har därför lirat kopiösa mängder. Det är bara ett spel man inte kan få nog av, helt enkelt. Snart har jag dessutom låst upp den sista trofén som kräver att jag ska ta en hit för en kamrat 250 gånger efter att de blivit avkrokade. Ja, det tar sin tid hör ni ju. Efter det har jag samlat på mig alla 196 troféer och fler lär det bli allt eftersom att fler kapitel släpps. Sluta spela allt annat trams nu och hoppa på Dead by Daylight-tåget. Det är en magisk resa.

Johan Mackegård:
Enter the Gungeon
Under juni månad har jag äntligen lyckats hitta det där spelet som enkelt går att hoppa in i, spela en timme, för att sedan vara färdig för stunden. Ett in och ut-spel helt enkelt. Under en årstid då jobbet tar upp nästan all min vakna tid har Enter the Gungeon varit ett perfekt sätt att kunna koppla av och lägga tankarna på annat. Det går undan och är inte alltid en dans på rosor men jag blir stadigt bättre och lyckas ofta ta mig snäppet djupare ner i the Gungeon än under mina föregående försök. Det finns ett djup i enkelheten som jag verkligen uppskattar och även fast mina nerver ofta får mig att misslyckas under de mest kritiska momenten så känner jag mig i regel en upplevelse rikare efter ett avslutat spel. Som någon som aldrig riktigt intresserats av roguelike-genren tidigare kan jag nu bara lyfta på hatten och säga att jag hade fel. Enter the Gungeon är underbart.

André Lamartine:
Fall Guys: Ultimate Knockout
Precis som Niclas har jag mest vinglat omkring som färgglada blobbor nu när spelet hamnat på tapeten igen och jag har glömt hur kul det kan vara. Jag lämnade hinderbanorna det slutade vara roligt att ramla från banorna 534 gånger, vilket var under samma tidpunkt som populariteten för spelet började dala. Att vinna är dock inte allt, mer än halva nöjet är ju att fumla omkring och bara göra bättre ifrån sig för att roffa åt sig den där fördöma kronan. Bara att klanta sig runt är en liten spelglädje jag har kunnat återupptäcka de senaste dagarna när de där 30 graderna blivit för mycket för mig. Fall Guys känns som en liten semester från min övriga backlog, där jag inte direkt behöver känna pressen från att spela klart storspel jag aldrig avslutade.

Jonas Mäki:
Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge
Som Petter har skrivit i sin bloggen, tycker han och jag sällan lika om någonting. Vi har varit goda vänner ändå i 30 år och haft intressanta diskussioner, men en sak som förbrödrat har alltid varit beat 'em up. Vi är rörande överens som att detta är bland det roligaste man kan ha med en handkontroll i famnen, allra helst spelandes klassiker som Burning Fight, Double Dragon, Final Fight, Kung-Fu, Streets of Rage, Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time och mycket annat. De senaste åren har vi dock varit oense igen, även om beat 'em up. För medan jag verkligen älskar Street of Rage 4 och ny Battletoads, har han varit mer skeptiskt. Så varför berättar jag detta? Jo, för att Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge lyckats bli undantaget som bekräftar regeln om att alltid tycka olika. Det är nämligen så otroligt bra att ingen av oss riktigt kan motstå det och jag lirar glatt varv efter varv för att hitta alla hemligheter, utmana mig på högre svårighetsgrader och för att få slå folk på käften. Jag gissar att det här är ett lir som kommer avnjutas under åtskilliga år framöver för min egen del, i synnerhet vid större sammankomster tack vare co-op för upp till sex pers. Skaffa! Spela!

Marie Liljegren:
Grand Theft Auto V
Denna månad har varit rätt trög på spelfronten. Jag har betett mig som en lösaktig spelare som hoppat emellan spel på ett allt annat än troget sätt, trots jag lovat mig själv att ta tag i min backlogg. Men ska sanningen fram så har jag knappt sneglat på den utan haft fullt upp att spela gamla kärlekar så som Resident Evil 2 Remake och Resident Evil 3 Remake. Var allt skrivande på topplistan som väckte suget efter en gammal kärleksaffär. Och nu sitter jag här och spelar Grand Theft Auto V för om jag räknar rätt åttonde gången. Och ibland måste vi faktiskt erkänna att det är hundra gånger roligare att besöka ett spel vi verkligen älskar än att dra igång ett nytt som bara känns sådär.

Det finns ju kanske en orsak att vi inte spelat ut det från början och det står där på hyllan som en annan dammsamlare. Men jag gnäller inte, GTA V har så satans mycket kvar att ge mig. Det letas brev och rymdskrot och jag pimpar bilar för fullt när jag inte är upptagen att dra in stålar och följa storyn. Michael är mycket söt i sin rosa Barbiebil jag fixat till honom. Trots att jag kört dessa uppdrag så många gånger kan jag inte låta bli att njuta hur jäkla bra de är. Varenda "heist" eller när man skjuter ner ett privatplan och sedan jagar det med en motorcross eller jagar runt och lönnmördar vittnen. Nu är det dags att råna banken på vischan med pansarkläder och big fucking guns, så jag har inte tid att skriva mer. Trevor och Michael behöver mig.

Johan Vahlström:
MLB The Show 22
Jag vet, jag vet. Tre månader i rad. Skittråkigt. Men jag kan ju inte ljuga för er. Men det är den sista månaden, jag lovar. Det har blivit allt mindre sug nu i slutet av månaden efter att svinga mitt trä, mest på grund utav att innehållet börjar bli lite tråkigt. Jag vet dock att så snart det kommer ut en ny säsong med nytt innehåll kommer jag likförbannat att vara där och kämpa för att låsa upp alla godsaker. Det är verkligen svårt att slita sig. Men det finns många spel som verkligen lockar nu, speciellt ligger det några spel på Game Pass och bara ber mig om att bli spelade. Det ska jag göra under juli månad, när jag inte är på semester vill säga.

Olof Westerberg:
Elden Ring
Så var det äntligen min tur att som sist i världen att ge mig ut i the Lands Between. Precis som alla ni som redan hunnit varva From Softwares fullpoängare ett par gånger har jag gjort samtliga nybörjarfel. Jag utmanade den yxbärande riddaren i startområdet, jag har gått på hur många "try jumping"-meddelande som helst, jag har väntat med att plocka kartbitarna allra sist i varje område och helt glömt bort att spendera mina runor. Varför? För att jag blir konstant distraherad, hela tiden. Trots att Elden Ring knappast är ett grafiskt mästerverk - det lider av rätt markanta pop-ins och bilduppdateringsproblem - så är världen den kanske mest intressanta och fascinerande jag någonsin varit med om i spelväg. Det går inte att få nog av att utforska den. Jag kan jämföra med Breath of the Wild, men det håller inte. Det är snarare som en återgång till barndomens upptäckande, när man ännu inte förstod vad spel kunde vara för nåt och varje hörn kunde innebära något helt nytt och fullständigt ofattbart. Så känns det. Min käre kollega Joakim gjorde absolut rätt i att dela ut en tia i betyg. Jag hade visserligen dristat mig till en elva.

Petter Hegevall:
Automobilista 2
Jag är som en gammal tjatkärring, jag vet. Samma spel - varje månad. Om och om och om igen. Men det är vad det är, såklart - Och även om jag hade önskat att jag hade spelat mycket mer Quake Remake eller Shredder's Revenge den gångna månaden, har 90% av all min speltid ägnats åt Automobilista 2, igen. Det är ett magiskt racingspel som fungerar så oförskämt, olidligt väl i vår 6DOF-full motion-rigg och som kompisgäng har vi hittat en tävlingsform som fungerar så otroligt väl, för vår del. Vi kör alla GT1-Porschen med en världmästar-set-up från Spa, som vi laddat hem. Vi väljer varsin bana (eller två var, beroende på hur lång kvällen är tänkt att bli) och kör med fem motståndarbilar på AI-nivå 83 för att man som förare ska kunna välja om man vill rycka ifrån klungan och gå hårt, på egen hand - eller lägga sig bakom ledarbilen och tappa kanske en sekund per varv, på det, men slippa missa kurvor om man inte känner igen banan, och riskera att smälla sönder bilen. Väldigt tight, är det. Ofta avgörs varje bana med en tiondel mellan oss fem som kör och detta har helt och hållet tagit över våra simkvällar som brukade regeras av Dirt Rally 2.0.