Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: Juni/Juli

Vi missade att lägga upp Filmer vi sett: Juni vilket innebär att detta är en sommar-kombinationsartikel proppad med filmerna vi kikade på under de gångna åtta veckorna...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: Juni/Juli

Måns Lindman:
Spiderhead (Netflix)
Att Joseph Kosinski som just nu drar in miljarder på kanonrullen Top Gun: Maverick även ligger bakom det här sömniga debaclet är en gåta. Premissen var ju intressant, med medicinska experiment på straffångar på en öde ö men utförandet lämnade tyvärr en hel del att önska. Snyggt? Absolut. Spännande? Nope. Inte det minsta. Att Chris Hemsworth var höjdpunkten i rollen som Dr. Abnesti säger väl egentligen det mesta om Spiderhead. På pappret, någonting som skulle platsa i Black Mirror, i verkligheten snarare något av en satir på nämnda serie.

The Man From Toronto (Netflix)
Tillsammans med Eldfödd, den sämsta rullen jag sett i år. En film som inte bara var usel rakt igenom utan dessutom enerverande. Med en Kevin Hart som mal på i evigheters evighet och en Woody Harrelson som aldrig har känts mer malplacerad. Trötta one-liners, sunkiga specialeffekter och en handling som enbart kan beskrivas som skrattretande. Allt till tonerna av Post Malone.

South Park: The Streaming Wars (Paramount+)
Jag är långt ifrån den första som säger det. Det är väl mer eller mindre unisont bekräftat vid det här laget men det börjar bli tjatigt nu. South Park, en gång en briljant, utmanande och rolig samhällskritik. Aktuella ämnen som skildrades på ett minst sagt originellt sätt. Ingenting var heligt i händerna på Matt Stone och Trey Parker men där är vi inte längre. Nu matas vi med gammal återanvänd skåpmat och där barnen en gång i tiden var i fokus är det nu de vuxna som syns och hörs mest och de är verkligen inte lika roliga. Sedan en tid tillbaka beslutade sig duon för att det är Randy Marsh och hans marijuanagård Tegrity som skall vara seriens grundpelare nu och det håller inte. Det är för tråkigt, för uttjatat och för slappt. The Streaming Wars är inget undantag. Inte det sämsta som har producerats i franchisen men långt ifrån det bästa.

Detta är en annons:

Elvis (Bio)
Jag såg Baz Luhrmanns film om tidernas största soloartist på bio och även om filmen, precis som alla Luhrmanns filmer var otroligt ytlig så var det samtidigt en jäkla show som gjorde sig utmärkt på bio. En tekniskt imponerande uppvisning full av liv och en perfekt sommarrulle som inte krävde särskilt mycket av sin publik. Även om jag kanske innerst inne gick dit för att få en djupare insyn i "Pelvis" komplicerade liv och leverne, showen var som sagt viktigare än livsödet så blev det inte så men underhållen blev jag och ibland räcker det så. Det är heller ingen ovanlighet i den här typen av filmer. Rocketman och Bohemian Rhapsody är andra aktuella och tydliga exempel på bombastiska biopics där det skrapas lite på ytan mellan de storslagna musiknumren. Men som sagt, det är svårt att klaga på när det svänger så förbannat.

The Bob's Burgers Movie (Disney+)
Jag har alltid gillat Bob's Burgers och har även förgäves försökt få andra till att också göra det men det har varit svårt. Precis som med Archer, BoJack Horseman och F is for Family så kräver den sin publik men när någon verkligen fastnar så gör de det för gott. Då är man fast. När man lät meddela att det skulle komma en film om familjen Belcher så var jag kluven då Less ofta is more i den här typen av komik. Det är perfekt med ett kort format. En halvtimma långa avsnitt som avslutas är idealiskt och jag kan räkna på ena handens fingrar antalet gånger det har varit bra att exploatera den här typen av humor. Men det höll. Storyn var tillräckligt intressant för att hålla vid liv under 100 minuters speltid och det kändes som att det inte blev för mycket av det goda. Kort sagt, det känns inte som om att Bob's Burgers har sålt ut sig och blivit mainstream. Inte än i alla fall.

The Batman (HBO Max)
Förväntningarna var stora. Kanske alldeles för stora för jag gillade inte alls The Batman. En film som har blivit oerhört hyllad ända sedan den kom. Nu var jag förstås toksist på bollen som såg filmen först nu men jag har ju också läst recensionerna och hört snacket. Jag förstod absolut varför många gillar den men för egen del föll den platt. Jag älskade visserligen de mörka miljöerna och överlag, det konstanta mörkret och ångesten som låg som en våt filt över hela berättelsen. Jag hade heller inget emot Pattinson i rollen som mörkrets hämnare men under den imponerande ytan gapade det tomt, i synnerhet för en speltid på tre timmar. Jag hade också väldigt svårt att se Batman så offentlig. Hur han gick omkring tillsammans med polisstyrkor, samtalade och utredde brottsplatser. Många gånger kändes den som en deckare snarare än en actionrulle och det är på intet sätt lika med dåligt men jag kände samtidigt att det blev en helt annan typ av film och med tanke på hur mycket Matt Reeves "lånat" av Fincher och i synnerhet Se7en, som fortfarande tillhör mina absoluta favoritfilmer så flög läderlappen inte riktigt för mig den här gången.

Filmer vi sett: Juni/Juli
Detta är en annons:

Marcus Persson:
American Pie (Blu-ray)
Klassiskt tonårsnostalgi som för mig är hårt samankopplat med mina syndiga, hormonfyllda år på gymnasiet. Ja humorn är föråldrad och karaktärerna är femtio nyanser av irritation men lik förbannat landar skämten med obönhörlig träffsäkerhet och får mig att vika mig dubbel av skratt. Det spelar liksom ingen roll att jag redan kan varje replik och och scen utantill, Steve Stiffler, Jim Levenstein, Oz, Paul Finch och Kevin Myers är för mig lika odödliga som gänget i The Goonies. På många sätt är American Pie den definitiva tonårsfilmen och fångar allt som hörde ens vilda ungdom till där på det tidiga 2000-talet. Det är tramsigt, pinsamt och helt bedårande underbart.

The Best Exotic Marigold Hotel (Blu-ray)
John Maddens bedårande filmatisering baserad på Deborah Moggachs bok These Foolish Things är lika träffsäker än idag som när den hade premiär för över tio år sedan. En förbisedd och aningen bortglömd pärla som celebrerar livet i dess mest enkla och okomplicerade av former uppbackad av en otrolig samling skådespelare. Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighty, Tom Wilkinson stjäl showen med sina nyanserade rolltolkningar och det är nära nog omöjligt att hålla tårarna tillbaka när eftertexterna rullar. För mig råder där ingen tvekan om att The Best Exotic Marigold Hotel är en av de mest kompetenta och fulländade feelgood-filmer som producerats genom åren. Hatten av till John Madden och de många fenomenala skådespelarna för denna undersköna film.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (Disney+)
Varför bemödar jag mig ens med dessa superhjälte-filmer längre? Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar en men alltsedan Infinity War hade premiär har Marvel-filmerna obönhörligen varit en serie av ständigt eskalerande olyckor, den ena värre än den andra. Film efter film sätter ribban allt lägre och inte ens Sam Raimi själv kunde rädda geggan som är Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Oengagerande och frånkopplad underhållning vars främsta syfte tycks vara att tillgodose de sedan länge frälsta och inte har minsta lilla intresse av att överraska eller utmana. Tungrodd, och sömnig dialog med actionscener som faller totalt platt i den absoluta frånvaron av känslomässigt deltagande från skådespelarna. Snälla Disney, bespara oss från detta lidande.

El Camino (Blu-ray)
Det har blivit lite av en tradition för mig att en gång varje år i samband med semestern titta igenom hela Breaking Bad och (så långt serien nu hunnit släppas) Better Call Saul. Men denna gången tog jag det hela steget längre och inkluderade även långfilmen El Camino. Trots Jesses berättelse fick ett tillfredsställande slut i episoden Felina så gör filmen ett strålande jobb med att fördjupa vår insikt i relationen mellan Pinkman och den rätt vidriga karaktären Todd. Skådespelet är så klart genomgående helt strålande och trots berättelsen aldrig tar ut svängarna allt för mycket så bidrar den med precis lagom mycket extra textur och nyans. Älskar man Breaking Bad-universumet så finns det helt enkelt inget att klaga på här och El Camino håller precis lika bra, om än bättre, vid en andra genomtittning. Helt enkelt fenomenalt hantverk.

Despicable Me (4K Ultra HD)
I förberedelse inför den nya Minions-filmen fick jag för mig att återvända till platsen där allt började. Illuminations genombrottsfilm Despicable Me. Eller Dumma Mej som den lite skojfriskt blivit översatt till på svenska. Att originalet fortfarande är den bästa i serien råder där ingen som helst tvekan om och de kunde verkligen inte hittat en mer passande skådespelare än Steve Carell att spela den skojfriske busen Gru. Skandalöst underhållande från första till sista scen och fylld av smarta skämt som fungerar för både stora och små, likväl som otroligt mycket hjärta och ett manus som maler på i rasande tempo. Despicable Me har inte en enda tråkig sekund och står fortfarande stark mot även det bästa genren har att erbjuda. Det är verkligen inte speciellt konstigt att filmen blev en sån strålande succé och jag längtar riktigt mycket efter den fjärde i ordningen som kommer nästa år.

Sunes Sommar (Apple TV)
Ingen semester är komplett utan den traditionsenliga campingresan med familjen Andersson. En tvättäkta sommarklassiker. Det går helt enkelt inte att få nog av Peter Haber som pappa Rudolf och man kan inte annat än konstatera att mannen är ett komiskt geni. Att filmen sen även bjuder på en av Robert Gustafssons bästa karaktärer i den lortiga raggarn Leffe och en storspelande Pär Ericson som syskonen Rune och Torsten Jonsson. Ja det är bara som grädde på moset. Få andra filmer gör mig så genuint glad som denna och Sune med sin dysfunktionella men charmerande familj och deras galna vardags-eskapader är helt enkelt något som hör sommaren till.

Filmer vi sett: Juni/Juli

Henric Pettersson:
The Last Castle (Netflix)
Trots att den numera är över tjugo år gammal har jag aldrig tagit mig tid att se The Last Castle med Robert Redford i huvudrollen och med James Gandolfini och Mark Ruffalo som biroller. Det var faktiskt min bror som hade sett den för första gången och varmt rekommenderade mig att se filmen. Sagt och gjort beställde jag en kväll pizza och bestämde mig för att kika och jag var väl ärligt talat inte lika imponerad. En medioker film som stressade sig genom berättandet där det aldrig riktigt byggdes upp en grund för fängelserevolten. Helt plötsligt stod de bara där tillsammans och revolterade mot deras hemska överordnade. En platt film som jag snabbt lär glömma.

Scooby-Doo on Zombie Island (HBO Max)
Alla minns vi väl de där filmerna vi såg som barn som vi fascinerades av, samtidigt som de skrämde livet ur en. För egen del handlar det om Scooby-Doo on Zombie Island som jag såg om och om igen på VHS som liten. Jag minns särskilt hur skrämd jag var av zombierna som väcktes till liv och när den lilla befolkningen på ön förvandlades till kattvarelser. Varför såg jag den nu då? Tja, jag var uttråkad en kväll och ville kolla på något lättsmält, gärna nostalgiskt. Efter att ha bläddrat runt föll lotten på Scooby-Doo och jag måste säga att det än idag är riktigt, riktigt bra och jag kan verkligen förstå hur jag som sexåring var så rädd för filmen. En utsökt skräckfilm för en yngre publik, helt enkelt.

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore (HBO Max)
Harry Potter ligger mig varmt om hjärtat men Fantastic Beasts-serien har inte underhållit mig särskilt mycket. Den första filmen var extremt medioker men uppföljaren var okej åtminstone. Med andra ord inte tillräckligt för att göra mig intresserad av den tredje filmen. Likväl ville jag se den och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det tveklöst är den sämsta filmen hittills. Den är hoppig, saknar tempo och har för många sidospår. Den är helt enkelt bara fruktansvärt ointressant och om det nu stämmer att Warner Bros överväger att lägga ned serien, har jag ingenting emot det. Newt Scamander kan mycket möjligt vara en av filmhistoriens mest tråkigaste protagonister och när inget annat heller underhåller, finns det inte mycket hopp kvar för filmserien.

Dirty Dancing (Netflix)
När jag träffade min fästmö för ett par år sedan var det uppenbart att hon inte hade sett flera filmer som man, enligt mig, borde ha sett. Därför har jag under årens gång fått introducera henne för Fight Club, Jagten, Spirited Away och många, många andra filmer. I juli slog det dock tillbaka då det framkom att jag aldrig hade sett Dirty Dancing. Kort därefter fann jag mig sittandes i soffan och tittade på när Patrick Swayze slängde med höfterna och förförde damer hit och dit. Och visst, det är ju faktiskt en ganska underhållande och romantisk film som man genast blir på gott humör av. Sannolikheten att jag kommer se om den är däremot ganska låg.

Thor: Love and Thunder (Bio)
Jag har aldrig varit ett fan av Thors fristående filmer. Inför Ragnarok var jag oerhört taggad enbart på grund av att Taika Waititi skulle regisera. Det visade sig däremot vara ett stort misstag då jag anser att Waititi saboterade mycket av filmens viktiga delar med humor. Orosmolnen var av denna anledning stora inför hans återkomst som regissör i den fjärde filmen om Thor och även om skämten fortfarande stod i fokus, anser jag att han lyckades bättre denna gång. För här sabbade han inte känslosamma stunder med ett skämt bara sekunder efteråt utan lyckades hitta passande tillfällen att slänga in skämt. Filmen i sig var väl hyfsad, skulle jag säga. Christian Bale var lysande som Gorr och jag gillade verkligen Jane Fosters historia och hennes version av Thor. I övrigt var väl filmen inget särskilt, utan underhöll mig för stunden.

Kärlek & Skilsmässa (SVT Play)
Jag bloggade tidigare i somras om den här dokumentärfilmen som berörde mig något enormt. Till skillnad från många andra dokumentärer fokuserar Maud Nycander här på det lilla. Hur är det egentligen att gå igenom en skilsmässa med någon man levt med i så många år och har skaffat barn med? Tack vare filmmaterialet som Nycander fångade med paret för cirka 20 år sedan blir detta en oerhört intressant dokumentär när det effektivt skiftas mellan nu- och dåtid och får se hur personerna förändrats, och inte minst hur deras liv har förändrats. Jag råder dig verkligen att spana in dokumentären så fort du har chansen.

Filmer vi sett: Juni/Juli

André Lamartine:
Morbius (Viaplay Hyr)
Jag vet inte vad det var för mörk kraft som fick mig att slå på Sonys megaflopp, men här sitter jag, två timmar senare, och känner att alldeles för mycket dyrbar tid gick åt att få kläm på Sonys tankeverksamhet när den här megakalkonen släpptes. Hur tänkte de egentligen? Förmodligen inte alls, då Morbius känns som utspottad av en artificiell intelligens som bara kokat ihop allt som out-of-touch-producenter tror att biopubliken älskar idag - för att inte tala om det hysteriskt roliga beslutet att släppa filmen på bio igen i tron om att memes skulle leda till någon slags nyrenässans av filmskräpet. Nej, detta var hopplöst uselt från början till slut och jag hoppas för allt i världen att det aldrig blir Morbin' Time igen...

Everything, Everywhere All At Once (Bio)
Ibland stöter man på en film som inte bara talar till en ända in i benmärgen, ibland påminner just denna film om varför man älskar filmmediet överhuvudtaget och just EEAAO är ett sådant praktexemplar som fyller tittaren med hopp, värme och inspiration. Det är imponerande att se ett litet indiefilm-team använda multiverse-konceptet på ett kreativt sätt som skulle få Kevin Feige att skrika av avund och specialeffekterna är mer minnesvärda än något som Marvel Studios har släppt de senaste åren. Det är dock berättelsen och huvudrollsinnehavarna som gör EEAAO till en sådan filmtriumf, som med sin absurditet och enorma hjärta har fått till en av de senaste årens mest märkvärdiga och känslosamma filmupplevelser. Har du inte spanat in denna indietripp måste du göra det med detsamma!

Lightyear (Bio)
Att göra en film som redan utspelar sig i ett annat filmuniversum, som ska stå på egna ben och som dessutom var lite för vuxen för den yngre publiken, var kanske inte den mest lockande idén för sommarens biobesökare. För min del var dock detta något av en drömfilm, då jag sedan barnsben har önskat mig att se en renodlad Buzz Lightyear-film och det finns så många vändningar och sci-fi-mums runt varje hörn att det blev lite en av årets varmaste överraskningar. Tillsammans med Turning Red utgör detta något av en uppsving för Pixar, som på sistone har kämpat med att nå upp till den briljans som studion en gång stod för och även om Lightyear är något av en bagatell i jämförelse med Pixars monumentala mästerverk tycker jag att detta är ett steg åt rätt håll.

Thor: Love and Thunder (Bio)
Taika Waititis andra Thor-rulle är det mest Waititiska Marvel-äventyret hittills, som här inte riktigt lyckas styra skutan helt i hamn tack vare den tama humorn. Det hade inte gjort så mycket om åtminstone kärlekshistorien höll måttet, men den bristande kemin mellan Natalie Portman och Chris Hemsworth gör att själva romansen i filmen inte lyckas övertyga hela vägen. Det finns många roliga idéer i Love and Thunder och jag gillar Christian Bales campiga skurkinsats, men i slutändan är den fjärde Thor-filmen en i raden av svaga Fas 4-bidrag.

Jurassic World: Dominion (Bio)
Precis när man trodde att det inte kunde bli värre så blir det ju det: Dominion är ett nytt lågvattenmärke i en filmserie som uppenbarligen har pågått alldeles för länge. Där första Jurassic World åtminstone överraskade är Dominion en trött, spänningslös och alldeles för lång fossiluppvisning som var betydligt tråkigare än ett långsamt museumbesök. Återträffen mellan filmseriens ursprungliga stjärnor var oinspirerat och manuset var så korkat att man storknade flera gånger under biobesöket.

Downton Abbey: En ny era (Bio)
Mitt bästa biobesök denna månad hade i själva verket varit lika bra på hemmaplan, men det hindrade inte den senaste (och troligen sista) Downton Abbey-berättelsen från att vara ännu ett mysigt kapitel i godsägarfamiljens händelserika historia. Det är sentimentalt och går ibland lite på tomgång nyskapande, men det är tillräckligt underhållande för att mätta fansen och känns som en trevlig sista hyllning till TV-fenomenet.

Filmer vi sett: Juni/Juli

Petter Hegevall:
Havsmonstret (Netflix)
När det vankas storslagen hemmabiopremiär av efterlängtad familjefilm hemma hos Hegevallz, då brukar Frank (7 år) rita egna biobiljetter medan Vega (5) hjälper sin far att poppa popcorn och slå upp dem i särskilda skålar där det sen ska kryddas med väldigt specifika kryddmixar inköpta hos Junis Kryddor. Sen ska vardagsrumsbordet flyttas och alla filtar och kuddar i hela huset ska placeras på vardagsrummets matta där vi sen allihopa ska ligga och kika på film, tillsammans. Som tygrullade burritos. En av de senaste två månadernas filmer där dessa förberedelser ägt rum innan själva filmen startades var Netflix påkostade "The Sea Beast" och den gillade vi alla tre. Den var för lång, dock. Två timmar för en animerad barnfilm är på tok för mycket men i övrigt var det verkligen inget fel på Netflix havsmonster.

Minions: Rise of Gru (Bio)
Bedriften i att skapa fem animerade barnrullar baserade på samma universum, samma figurer och mytologi utan att tappa fart eller tumma på kvaliteten, är inget som hör till vanligheterna inom filmvärlden inte. Disney har definitivt aldrig lyckats med det, men det har franska animationshuset Illumination vars senaste film uppskattades av hela familjen Hegevall. Kul story, roliga röster, perfekt tempo, lagom längd och supersnygga animationer.

The Gray Man (Netflix)
Netflix dyraste film är också en av de sämsta "Originals" som de någonsin satt ihop. The Gray Man lovade gott på förhand med en produktionsbudget på närmare tre miljarder kronor (!) och en skäggigt tystlåtet stenhård Ryan Gosling i huvudrollen som superspion men det som skulle kunna bli en vildsint mix mellan 007, Mission Impossible och Jason Bourne, blev snarare bara en uppvisning i slapp regi, usel dialog och hoppig struktur. Det börjar verkligen märkas att bröderna Russo (Avengers: Infinity War / Avengers: Endgame) inte kan göra bra film om inte Kevin Feige står 16 centimeter bakom dem båda och pekar strängt med hela högerhanden.

Thor: Love and Thunder (Bio)
Farsaktig komik som osar fränt av Stefan & Kristers nyårsrevy plus tafatta, fåniga actionsekvenser och dialog som saknade mening och poäng, gjorde Marvels senaste storfilm till en av deras sämsta, enligt mig. Och det kunde inte ens Hemsworths smått bisarrt stora överarmar rädda upp.

Black Phone (Bio)
Jag gillar verkligen Sinister, Scott Derricksons olustigt läbbiga rysare med Ethan Hawke i huvudrollen. I och med detta såg jag väldigt mycket fram emot Black Phone, där Derrickson stoppat in Hawke i rollen som psykotisk barnamördare och även om den absolut inte var dålig, var det heller ingen film jag kommer att minnas - eller vilja se om. Den blev liksom aldrig riktigt spännande och framförallt aldrig särskilt läbbig. Snygg dock, 70-tals-looken var utsökt.

Vilka filmer har du sett under sommaren?



Loading next content