Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Fegisen testar nya gränser

Marie kåserar om att spela spel som utmanar din feghet till max. Spel som ger nervösa ögonryckningar, tarmdisco och får en att tända lampan mitt i natten för att kolla så inget otyg står vid sängkanten och tittar på dig...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ett paket dimper ner i min brevlåda. Majsan har fyndat på någon spelrea igen och är mucho nöjd över att ha sparat några hundralappar. Precis som alla kvinnor älskar jag rea och köper gärna en massa grejer billigt för att spara pengar, men tyvärr går inte alltid matten ihop när det blir prylar som inte används. Då spelar det ju ingen roll hur billigt det än må ha varit, du har ändå gjort en dålig affär. Min hylla är fylld av reaspel som inhandlas på sommarreor och blackfridaysdagar, spel som egentligen inte är i min smak men som jag handlat ändå för de var ju så satans billiga och en dag kanske jag vill spela dom. Men både du och jag vet att jag aldrig kommer spela dom. Men kanske? Förrförra året köpte jag Resident Evil 7 trots jag varit hemma hos en kompis och sett att detta Resident Evil-spelet inte är för mig, detta kommer nog bli det enda jag inte spelar i serien. Men ändå satt jag där på den där svarte fredagen och klickade hem skiten, med tanken att jag kanske en gång i livet skulle skaffa mig världens största pungkulor och lite mod i bröstet. Ungefär som alla kvinnor som köpt en snygg klänning på rea i en på tok för liten storlek för att de kanske en dag kommer bli smala nog att åla sig in i det där extra skinnet. En dag fick jag ändå för mig att jag skulle spela det där överläbbiga spelet och jag valde en dag när solen sken utanför och mitt spelrum lös som om jag hade en bygglampa igång.

Fegisen testar nya gränser
Vet inte varför men hon påminner lite om min gamla svenskalärare Ylva.

Jag skruvade upp ljusinställningen på spelet så även det skulle vara ljust som en vårdag, ingen jävel skulle smyga sig på mig i mörkret! Sen beordrade jag min trogne fyrfotade vän Tyzon att ligga jämte mig för att hålla morsan trygg och säker innan jag satte på spelet. Det tog dock inte lång tid innan jag stängde av, tryckte ut skivan och la tillbaka det i fodralet och satte tillbaka det i hyllan. Och det gjorde jag med rusande hjärta, ångest i bröstet, tokdarrande händer och den där nervösa ryckningen under höger öga som inte visat sig sedan 2008 då maken tvingade mig att spela Left 4 Dead med honom. Jag kunde liksom inte ta mig igenom det överhuvudtaget för spelet skrämde rent av skiten av mig. Jag har liksom alltid varit en fegis men alltid pushat mig själv att spela spel som ligger lite på gränsen vad mina nerver klarar av. Och eftersom jag blev så förälskad i de gamla Resident Evil-spelen när de kom ut på den första Playstation så har jag liksom bitit ihop genom de värsta bitarna. Men här gick det liksom inte, för borta var de saker som gjorde att en fegis kunde överleva, nämligen lite lugnare stunder då och då där tid för pussel och utforskning fanns. Och sen var ju faktiskt det jag gillat med spelen borta, den där skräcken man inte riktigt kunde sätta fingret på. Stämningen och känslan. Ni vet den där som inte ständigt är där, "in your face-skräcken" utan den som antyder om att något läskigt kanske kommer.

Fegisen testar nya gränser
Man ska inte springa med kniv. Då sker lätt en olycka
Detta är en annons:

En skräck som bygger upp genom storyn med ljud som knarrar och en zombies stönande från någonstans inte långt ifrån dig. Någonting som rör sig utanför fönstret, var det en gren som knackade mot rutan eller något annat? Här var det motorsågsmassakern rakt igenom för mig och det blev liksom för mycket för fegisens stackars arma hjärta. Jag gillar inte stress det minsta och detta fick mig att tänka på gången jag försökte spela Silent Hill själv. Nej, vissa spel ska upplevas bakom ryggen på en stor stark karl där lilla kycklingen kan sticka fram huvudet då och då när musiken lugnat sig och där man kan fråga om och om igen bakom kudden vad som händer och om det är klart att sticka fram nyllet igen. För fråga är ju varför man utsätter sig för detta? När man vid sovdags plötsligt är tvungen att tända lampan för att dubbelkolla så inget otyg står i mörkret och stirrar på en? Så nu när vi fått undan det fån bordet, att jag är en uberfegis så kanske vi ska gå tillbaka till spelet som anlände i brevlådan. Och snälla döm mig inte för mitt inköp är du snäll. Så vad låg i det vita vadderade kuvertet? Ja, ja, jag ska väl erkänna det då. Resident Evil Village. Jag vet att jag är ett stolpskott, men det var billigt. Väldigt billigt och nu är min Resident Evil-samling komplett.

Fegisen testar nya gränser
Skulle kunna vara en släktmiddag med släkten i Göteborg.

Det kunde slutat där, med ytterligare ett spel jag aldrig kommer spela i hyllan men nej, det finns mer. För plötsligt satt jag där med spelet i handen och tänkte att det kanske inte var så otäckt som sjuan och innan jag visste ordet om det så hade min Playstation 4 slukat disken och introfilmen satte igång. Det började nice med att jag kunde se en sammanfattning av RE7 och det var ju skönt så jag slapp genomlida den terrorn först nu när jag mästrat fram lite mod att spela detta. Sen försvann sammanfattningen och jag stirrade på skärmen och insåg att det var min tur att fatta handkontrollen. Kände med en gång att detta var ju inte så farligt när jag minuter senare luffsar runt med baby Rose i armarna och kollar runt i lägenheten. Snokar runt för fullt och inbillar att jag ska hitta nått samlarföremål men nej, inget napp. Efter husesynen började det kurra i Ethan Winters mage och vi begav oss bekymmerfritt ner till köket där hans fru Mia tar fram dagens middag och det är då det händer. Min lugna mamma-pappa-barnupplevelse gick käpprätt åt helvete när Chris Redfield sparkade in dörren och gick apshit som om han förvandlats till Albert Wesker eller nått. Där och då var Majsans sista lugna minut i spelet och mina tarmrörelser började dansa disco för fullt. Kändes plötsligt som jag blivit utbajsad i den där förbannade spanska byn från fjärde spelet och allt jag väntar på är att han den där Dr. Salvador ska dyka upp med en nyvässad motorsåg och såga skallen av stackars Ethan. Små nedgångna stugor kantar den leriga stigen och gethuvudena som hänger i träden gör ju inte detta till ett mysigt ställe att turista på, än mindre promenera runt i.

Fegisen testar nya gränser
Undrar hur lång hon är? Är det i japanska mått hon är en jätte?
Detta är en annons:

Vitlöksklyftorna som hänger utanför varje hus får mig att längta efter vitlöksbröd och lite aioli, men suget försvinner snabbt när en bybo blir till slarvsylta framför mina ögon och spelets första varulvar tittar på mig på samma sätt som jag tittat på vitlökskransarna minuter innan, med hunger i blicken. Bokhyllan jag släpat framför dörren känns lite löjlig, ungefär som att låsa en grind där det saknas staket, jag vet att jag bara har gett mig själv runt en minut extra "metime" innan de håriga asen kommer slå in dörren för att likt Jehovas fråga om de får prata om vår herre och räddare. Som vanligt har mina vapen för tok för få kulor inför det som väntar. Och som vanligt blir kulorna på tok för snabbt ännu mer få på grund av att jag i panik skjuter på allt och träffar allt annat än just varulvarna jag siktar på. När jag äntligen tar mig ut ur den trånga stugan och tror jag kan pusta ut möts jag av fler fiender än vad jag kommer klara av tittar jag ner på kniven i min hand och gör ett sista krigsvrål innan jag börjar vifta runt med den som om jag vore en dirigent för Stockholms stråkorkester. Sen ser jag honom, big ass Varulv. Vet inte vad han heter, men han ser ut som en Morgan. Morgan med stort M och litet organ. Han är typ två och en halv meter lång och bär på en bubbaklubba som heter duga och för tanken till det stora aset i Resident Evil 5 som slaktade mig så många gånger. Mitt krigsvrål förändras och kärringsskriket letar sig ut ur min mun samtidigt som jag tittar ner på kniven igen och bara tänker "fuck it" och springer sedan runt som en galning med en armé av hungriga mansulvar i hasorna. Tyvärr blir jag inte långlivad då jag springer in i en återvändsgränd och vet att nu ska jag den goda döden dö. Men jag blir mirakulöst räddad av Olga 105 år gammal i sista sekunden vilket fick mig att för Ethans räkning känna mig lite kränkt och det gamla minderväderskomplexet som jag misstänker han burit på sen bilincidenten i sjuan kom krypande.

Fegisen testar nya gränser
Morgan ångrade att han hoppade över rakningen när grannen frågade om han ville vara deras secret santa.

Vid det här lagret är den kärleksfulla ryckningen i ögat tillbaka och mina händer darrar värre än på en gammal människa. Jag vill bara stänga av skiten men inga sparningar har gjorts och jag vill inte att all denna skit ska vara förgäves. Ett SOS skickas ut till mina boys på redaktionen, Hjäääälp! Henric sabbar min tanke om att det kanske är autospar med orden att man minsann fortfarande sparar med skrivmaskiner som på den gamla goda tiden. Och ingen jävla skrivmaskin har jag sett trots jag spelat i flera timmar vilket betydde att jag måste fortsätta trots jag funderade på om jag höll på att få en stroke av skiten. En kyrkogård tornade upp sig och min första tanke var hell no. Så jag fortsatte genom husen ett och ett, det ena äckligare än det andra innan jag tillslut tar fram modet att gå in i kyrkan. Och där står den, den förbannade skrivmaskinen och hånar mig att jag varit en sådan fegis. Jag sparar fortare än kvickt som en skrämd höna innan jag funderar på om jag ska fortsätta eller ta en lång paus. Kanske en dag i alla fall eller sex månader? Samma ögonblick vibrerar min mobil och allas vår big boss Petter frågar om jag vill recca ett nytt spel. Jag svarar ja innan jag ens sett vad det är för något, allt för att inte vara fegisen som fimpade Resident Evil Village för att hon inte vågade spela vidare. Jag stängde faktiskt av för att jobba. Jag stängde av för att Petter sa åt mig. Jag är ingen höna. Jag kan flyga jag är inte rädd. Jag ska spela ut den en dag. Men inte idag. Inte imorgon. Nu ska jag spela nya Saint Row. Det är färgglatt, saknar varulvar och tre meters brudar som vill döda mig. Tack Petter för du fick mig att rädda ansiktet. Jag är inte feg jag är bara upptagen. Grymt upptagen. Åtminstone ett halvår fram.

Spelar du spel som du borde låta bli för dina nerver och tarmrörelser?



Loading next content