Det är dags för Dreamcast Mini

Det slår aldrig fel. Varenda gång vi skriver om en kommande minikonsol så dyker det upp läsare i kommentarsfältet som önskar sig en Dreamcast Mini. Och när vi härom veckan hade en Fredagsfråga om vilken minikonsol ni helst ville ha, så var det såklart Dreamcast som tog hem allt, och spöade därmed storheter som Nintendo 64 och Playstation 2.

Av detta kan får vi två saker att ta med oss. Dels har Gamereactors läsare utsökt smak, och dels är det hög tid att faktiskt spekulera lite om vilka spel som skulle vara inkluderad i en sådan utgåva. För trots allt är det så att en minikonsol bör ha en hygglig blandning av roliga spel för att det ska bli god variation, och långt ifrån allt som släpptes till Dreamcast är njutbart idag.

Faktum är dock att just Dreamcast har stått sig betydligt bättre än många andra tidigare 3D-inriktade konsoler. Orsaken är att den stödde VGA-grafik som ändå ger en hjälpligt bra bildkvalitet jämfört med de Scart/RGB-varianter som annars var vanliga förr. Dessutom var Sega kända för sina arkadspel och tog med sig upplevelserna till hemkonsolen. Det betyder snabbspelade och njutbara titlar man fastnar för direkt och som tål att spelas om och om igen.

Men Sega var galenpannor på den här tiden. Dreamcast sålde under tio miljoner enheter, men hade trots det tillbehör (från Sega, räknar vi in tredjepart blir det ännu mer) som tangentbord, ljuspistol, maracas, fiskespö, arkadjojjar, mus, bredbandsadapter, webbkamera, mikrofon och såklart det lilla minneskort VMU som i allt väsentligt var en portabel spelenhet. Att släppa allt sådant här till en Dreamcast Mini vore såklart orealistiskt dyrt. Därmed måste de flesta titlar som kräver sådant skalas bort eller lösas på annat sätt.

Det jag gjort är nu att kora tio måsten som skulle behöva finnas med i en Dreamcast Mini, där jag ändå tagit med ett tillbehör, samt även vaskat fram fem bubblare som kanske inte kan betraktas som måsten till konsolen - men som jag ändå tycker är spel som tillför variation och som dessutom är titlar jag tror många helt missat. Allt utan rangordning, för övrigt.

Tio Dreamcast Mini-spel som måste vara med:

• Crazy Taxi - En av Segas största succéer under Dreamcast-eran var Crazy Taxi. Det dominerade i arkadhallarna och sålde som sjutton även för hemmabruk, vilket egentligen är rätt märkligt med tanke på att det är rätt monotont och heller inte särskilt stort. Men konceptet var direkt genialiskt och faktum är att det står sig nästan chockerande väl än idag. Se bara till att få med alla licenserna igen, från restauranger till musik.

• Jet Set Radio - När det här spelet visades var det många som knappt trodde sina ögon. Cell shading var helt nytt och ingenstans gjordes det bättre än här. Bortsett från en initialt lite småbökig spelkontroll är detta en underbar höjdare jag kan spela i timmar än idag i jakten på en riktigt fin high score och adrenalin-rushar till absolut ljuvlig spelmusik.

• Capcom vs. SNK 2: Mark of the Millennium 2001 - Att Capcom och SNK gjorde något ihop kändes lika surrealistiskt som att Microsoft och Sony gör det idag. De hade konkurrerat i arkadhallar så länge, men i Capcom vs. SNK 2 lyckades de lägga till allt som gör respektive företag så unikt i en och samma titel kombinerat med absolut ljuvlig pixelgrafik i ett av de bästa tvådimensionella slagsmålsspel jag vet än idag. Inkludera stöd för USB-joystickar och lyckan är gjord.

• Shenmue - Jag var faktiskt inte helt säker på denna, utan hämtade min Dreamcast, kopplade in den och provspelade lite. Men jodå, visst sjutton har detta tekniska mästerverk åldrats rejält, men att hänga i arkadhallen, samla kapselfigurer, köra gaffeltrucksrace, leta sjömän och slåss hejvilt är fortfarande roligt. Det var sannerligen inte för alla ens när det släpptes och förmodligen ännu mindre idag, men visst sjutton ska Shenmue med.

• Skies of Arcadia - Bristen på japanska rollspel (västerländska rollspel blev en grej till konsol först med Xbox något år senare) ansågs ofta vara något som hämmade Dreamcastens dragningskraft, tillsammans med avsaknaden av sportspel från EA. Men det fanns faktiskt ändå några rollspel och Skies of Arcadia är så bra att det ibland syns till på listor över tidernas bästa. Kort sagt ett äventyr jag tror många missat och som står sig förvånansvärt väl än idag.

• Sonic Adventure - Sonic the Hedgehog var så populär till Mega Drive att han slog självaste Mario. Men Sega fick aldrig till honom i tre dimensioner och under hela Saturn-eran släpptes inte ett enda nytt ordinarie spel med kotten. Det fick vi istället vid Dreamcast-premiären, och det står sig än idag som hans bästa tredimensionella äventyr med så många häftiga sekvenser (och några riktigt pissiga vänner, men låt oss inte låtsas om dem nu).

• Soul Calibur - En seriös kandidat till att kunna kallas tidernas bästa fightingspel. Och faktum är att det fortfarande är smått obegripligt bra. Spelkontrollen är så tajt, stridsystemet så genomtänkt och miljöerna så sagolikt vackra. Bandai Namco (eller bara Namco på den här tiden) hade ännu inte proppat spelet med gimmickar och en massa supermätare, utan det som erbjuds är avskalad fighting som aldrig någonsin lär kännas utdaterad.

• The House of the Dead 2 - Japp, ett tillbehör kommer Sega vara tvungna att släppa till en Dreamcast Mini, trots allt. Det fanns ju så många, och en rekorderlig ljuspistol är ett måste för alla oss som saknat denna typ av action. Mitt förslag är att en följer med och att en andra kan köpas separat för den som vill, så kan vi få röja runt i detta mästerverk till zombieklassiker. Dessutom... medföljer en ljuspistol kan ju Sega även slänga med Confidential Mission...

• Virtua Athlete 2K - Även om det absolut inte var samma omedelbara klassiker som Athlete Kings till Saturn, så var Virtua Athlete 2K det sista riktigt bra klassiska friidrottspelet jag lirat. Här handlar det om att hamra knappar till förbannelse och att verkligen pressa sig till sitt yttersta. Allt är oerhört enkelt gjort, men kräver fortfarande enorm skicklighet för fina resultat, och eftersom man dessutom kan vara upp till fyra som tävlar åt gången känns detta som ett fullkomligen givet tillskott. För min egen del definitivt ett av de tre spel till Dreamcast jag spenderat mest tid med.

• Virtua Tennis 2 - Jag har ju efterlyst bra tennisspel i bloggen vid flera tillfällen. Av oklar anledning måste allt simuleras idag, men sådant sket Sega högaktligen i när de släppte Virtua Tennis 2 där det vansinnesdyks efter var och varannan boll och dueller på flera minuter inte är ovanliga. Ett absolut ljuvligt tennisspel som sätter spelkänsla och underhållningsvärde i främsta rummet och som erbjuder de bästa dubbelmatcherna som går att finna.

Självklart finns det fler bra spel än såhär och givetvis bör det vara mer än tio spel inkluderade i en minikonsol, men dessa är mina främsta måsten. Och med det sagt så är vi då framme vid de tre bubblarna. Spel som kanske missats av många, men som står sig väl och som jag tycker skulle höja konsolen.

Fem Dreamcast Mini-spel som också bör vara med:

• Cannon Spike - Capcom stödde Dreamcast mer än någon annan, utöver Sega själva. Deras sista spel var Cannon Spike där de lät några av deras mest älskade karaktärer såsom Arthur, Cammy och Mega Man ta sig an bossar i ett Smash TV-doftande actionspel. Det har flera unika inslag och är ett sådant här spel som bygger så hårt på gameplay att det i princip känns tidlöst. Väldigt få har dessutom någonsin lirat det, och har därmed något nytt att upptäcka.

• Chu Chu Rocket - Idag när det återigen är populärt med lokal multiplayer, ofta med lite enklare grafik, borde Sega såklart inkludera Chu Chu Rocket. Det lanserades för att marknadsföra Dreamcastens online-möjligheter, men var faktiskt ännu roligare offline. Något mer hektiskt spel har inte gjorts varje före eller efter och det är precis lika bra nu som då.

• Grandia II - Det fanns som sagt förhållandevis få japanska rollspel till Dreamcast, men Grandia II var ett av dem och det var dessutom riktigt bra. Vi snackar ett ultraklassiskt spel i genren med turbaserade strider, underbar musik och vacker grafik. Ett äventyr som utan tvekan står sig än idag och påminner om svunna tider innan alla rollspel prompt skulle vara actionbaserade.

• Ikaruga - Detta har visserligen släppts till praktiskt taget allt som överhuvudtaget ens påminner om en konsol om man kisar i motljus, och måhända börjar det därför också kännas lite gjort. Men skitsamma. Ikaruga är fortfarande helt briljant och ett av de här spelen som kommer motstå tidens tand för all framtid.

• Power Stone - Det här var ett av de första spelen till Dreamcast och en riktig höjdare där Capcom, kända för tvådimensionella fightingspel, visade vägen med tre riktiga dimensioner i en titel som lätt oss slåss över en öppen yta. Det var inte särskilt innehållsrikt, men unikt och håller än idag. Få har spelat det och även om jag redan listat två fightingspel, så borde detta vara med ändå eftersom det verkligen representerar konsolen så väl.

Till sist... här är tre spel som jag helt sonika valt att plocka bort på grund av att jag anser att de inte ska vara med, trots att de är lika fenomenala som viktiga för Dreamcast. Låt mig motivera varför.

Klassikerna Sega bör slopa (men inkludera som virtuellt museum):

• Phantasy Star Online - Låt mig börja med att slå fast att det här är ett av mina favoritspel genom alla tider. Jag skulle rent av vilja påstå att det är ett av världens tio bästa spel. Men utan onlinestöd funkar det såklart inte, och för att online ska funka behövs ett vettigt tangentbord samt ett schysst community. Det känns som att det är för mycket jobb och risken är uppenbar att vi får en skändad version av vad som en gång var så magiskt, vilket skulle förstöra mer än det tillför. Bara slut ögonen och lyssna på introsekvensens musik istället och dröm dig tillbaka till vad som en gång var, det är att göra Phantasy Star Online rättvisa.

• Samba de Amigo - Trots att Segas maracas i ärlighetens namn inte fungerade sådär himla bra så älskade jag Samba de Amigo och har även någon låt från det i min Spotify-spellista. Skulle Sega lägga till det, behövs maracas och det är något vi kan glömma, dels för att det skulle äventyra konsolen som projekt och dels för att det aldrig skulle gå att replikera känslan. Idag är rörelsekänsligt spelande inget nytt och musikspel har släppts som gör allt så mycket bättre.

• Seaman - Sega hade som sagt många galna idéer till Dreamcast, där en av de allra knäppaste var Seaman. Med hjälp av en mikrofon skulle man prata med fisk som hade människoansikte och Leonard Nimoys röst, för att på så sätt lära känna denne firre lite bättre. Det var såklart totalt unikt på den tiden, och är väl rätt bisarr även idag. Men som spel betraktat är historierna om Seaman roliga än Seaman, som idag mest känns gammal, trots underfundig humor.

Nu vill jag såklart veta vad just du tycker. Vad håller du med om och vad håller du inte med om, och har du några absoluta måsten till Dreamcast?