En resande spelmurvels anekdoter: Dränkt i Dubai-lyx

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Franska självmordstankar
Första Vegas-resan
Omedvetet industrispionage
När Itagaki behövde min arm
Gabes smutsiga tröja

Den typen av spelresor som jag gjorde under 2002-2006 existerar inte längre. Det är företeelser inom vår kära spelbransch som försvunnit sedan länge och om jag tillåts gissa aldrig kommer att komma tillbaka. Mutresor, kan man kanske kalla dem - om man vill vara riktigt dramatisk. Superresor, är en annan benämning som jag kanske hellre nyttjar. Hur som helst har jag under årens lopp haft turen att bli inbjuden på en hel drös oförglömliga resor till länder och platser, hotell och restauranger jag mest troligt aldrig skulle besökt på egen hand. En av dessa var min första tripp till Dubai, i början av 2005.

Konami bjöd in, de hade en Gran Turismo-utmanare på gång döpt till Enthusia och de ville flyga världspressen till världens lyxigaste stad för att visa oss det. Jag var såklart inte sen att tacka ja då jag alltid älskat racingspel och vid den tiden aldrig ens varit i närheten av Dubai. Eller Asien. När jag fick flygbiljetterna skickade till mig via Konami i Sverige stod det dessutom klart att det skulle bli en resa genom lyx och flärd eftersom vi alla var bokade för att åka i första klass, med Emirates Airlines.

Öknen var vacker. Dubai var vackert. Jag har sedan 2005 varit där två gånger till (2011 och 2013) och under de resorna har det märks tydligt att Dubai överbefolkats och att standarden på staden i sig sjunkit något, men 2005 - Då var det enligt mina reseminnen en bisarr syn. Kliniskt rent överallt. Allting nytt. Allting dränkt i guld och andra ädelmetaller och varenda bil på varenda gata - vit. Alla bilar var vita, vilket fick trafiken på de större motorvägarna att se ut som om den hämtats ur en snyggt designad scifi-film.

När vi anlände efter en superb flygning där det hinkades champagne och där flygstolarna mer påminde och toppensköna sängar, var det dags att kliva av. Konami hade smidigt nog abonnerat en del av flygplatsen åt oss vilket innebar att vi aldrig köade, vi behövde aldrig visa upp våra pass eller vänta på vårt bagage vilket var en bisarr upplevelse och något som jag sen dess aldrig igen upplevt. Hyatt Hotel i Dubai är femstjärnigt och foajén var dränkt i guld och italiensk marmor, minns jag. Lite överdrivet sådär, som Liberaces sovrum men mycket större.

Dagen efter var en söndag, minns jag. Alla gavs särskilda silverkort till hotellets åtta restauranger stora "food court" där all mat tillagades av prisbelönta kockar och där bland annat Sydafrikas rugbylandslag tillbringade hälften av sin tid (enorma män med enorm aptit) och med våra silverkort fick vi äta på vilken restaurang vi ville, hur mycket vi ville under vistelsens fyra dygn. Maten var otrolig, minns jag. Både den italienska restaurangen och den franska serverade superba rätter som slank ned på löpande band, dock inte i samma takt som för rugby-proffsen. Vi jäste ute vid poolen under nästan hela söndagen, besökte ett köpcentra där jag fick order av en vakt att avlägsna mig då jag omedvetet bar en T-shirt som stred mot lagarna där nere. En tecknad pingvin smed blottade bröst (som surfade på en våg) var tydligen i det närmaste kriminellt vilket innebär att jag tvingades be Konamis svenska PR-boss att köpa en ny tröja som jag jag sedan fick levererad till herrtoaletten och därmed kunde visa mig ute i köpcentrumet, igen. Haha.

Dag två blev vi upplockade i en samling Landcruisers som körde oss ut till öknen. Där hade det slagits läder, riggats med elverk och Playseats och förutom kamelridning, snowboard i sanddynerna, ATV-åkning och massa andra aktiviteter var det dags att testa spelet, Enthusia. Som var mycket mediokert. Ett relativt ihåligt försök att kopiera Gran Turismo och rida på Sonys racingvåg, vilket jag tror att de flesta av oss genomskådade men flertalet tidningar som deltog inte tordes skriva. Inte då. Inte efter all den lyx som vi erbjudits och badats i. Och det får man ju säga var ett faktum som det såklart inte pratades om under dessa år. Många utgivare lyxade på utan helvette vilket fick spelpressen att till viss del känna sig manade. Jag brydde mig aldrig om det dock, och efter att ha delat ut "världens lägsta betyg" till Enthusia var det såklart inga glada miner från Konamis håll, men som jag alltid brukar säga när det uppkommer betygsdiskussioner; Vill ni ha högre betyg - Gör bättre spel.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Franska självmordstankar
Första Vegas-resan
Omedvetet industrispionage
När Itagaki behövde min arm
Gabes smutsiga tröja