Movietajm: Augusti 2022

Marcus Persson har sett följande filmer under augusti:
Top Gun: Maverick (Amazon Prime)
Högoktanig, välproducerad action är sannerligen inget som växer på träd numera och än mindre så när det kommer i formen av en uppföljare på en mer än trettio år gammal film. Nej Maverick var en riktigt härlig överraskning och trots jag inte på något sätt är lika lyrisk som så många andra verkar vara, så råder det ingen tvekan om filmens kvaliteter. Fenomenala actionscener och en härligt mustig tredje akt som verkligen tar en till farozonen. Makalöst foto inifrån cockpit i flygplanen och dundrande ljudspår tillsammans med ett manus som lyckas beröra en förvånansvärt mycket. Jag hade mina reservationer men Maverick levererar och skåpar ut det mesta annat i filmväg som släppts i år.

The Day After Tomorrow (Blu-ray)
Har Roland Emmerich någonsin varit någon bra regissör? Independence Day, Universal Soldier och Stargate är förvisso odiskutabla klassiker. Men att hitta ljuspunkter bland hans andra verk är som att fiska efter diamanter i en plasthink. Där finns helt enkelt inte speciellt mycket att finna, och The Day After Tomorrow må ha varit kul när man var tonåring och gick på bio men sett med äldre ögon blir bristerna påtagliga. Karaktärerna är papperstunna stereotyper och dialogen lika spännande som att tugga plywood. Visuellt får det dock sägas att filmen håller förvånansvärt bra och Ian Holm är aldrig dålig, ej heller här. Även om hans karaktär fyller en nästan kriminellt liten roll. Men med handen på hjärtat är The Day After Tomorrow rätt seg att titta på idag och när det visuella spektaklet väl är över finns här väldigt lite som lyckas bibehålla ens intresse.

From Paris With Love (Blu-ray)
Mycket kan sägas om John Travolta och val av filmroller de senaste tjugo åren. Från att varit en av Hollywoods hetaste stjärnor har han numera blivit reducerad till ett skämt, en skugga av sitt forna jag. Men Pierre Morels actionrökare från 2010 står ut från mängden och det är tydligt att regissören visste hur han skulle nyttja den en gång så dansante herren. För Travolta är helt makalöst underhållande i rollen som den ostoppbara Charlie Wax när han tillsammans kollegan Jonathan Rhys Meyers plöjer sig igenom Paris undre värld och avhandlar droghandlare på löpande band. Det är nittio minuter ruskigt välklippt action som aldrig tappar tempo och är Travoltas enskilt bästa rollprestation sedan Swordfish. Nej det är ingen ny Taken men det lättsamma manuset och John Woo-inspirerade actionscenerna är riktigt underhållande.

Petter Hegevall:
Nope (Amazon Prime via VPN)
Att göra högoriginell, intressant och visuellt slående ufo-film idag år 2022 utan att låna för mycket av andra eller kopiera de stora klassikerna i denna gamla subgenren, måste väl ändå nästan ses som omöjligt? Det stoppar dock inte Get Out-regissören Jordan Peele som skrivit, regisserat och producerat Nope, som jag sett under den gångna månanden och håller som augustis bästa film, för egen del. Den är lika snygg som den är suggestiv och spännande. Lika nervig som den är komisk och mystisk och jag älskar delen med apan och TV-serieinspelningen. Älskar.

No Retreat, No Surrender 2 (Youtube)
Jag har en ny bloggserie på gång som ska löpa året ut där jag ska återbesöka 50 gamla retrospel och kika på 50 gamla 80-tals-filmer (det blir en hel del 90-tal också) och en av helgens återbesök gör gällande den alldeles underbart usla uppföljaren till Van Dammes debutfilm, och ja... Det finns väl inte sådär jättemycket positivt att säga här förutom att ninjabruttan Cynthia Rothrock är stencool och sparkar väldigt många vietnameser rakt i ansiktet. Alltid nåt men ja, den är katastrofalt mycket sämre än den idag kultförklarade föregångaren, såklart.

Me Time (Netflix)
Årets hittills sämsta film? You bet. Mark Wahlberg och Kevin Hart spelar exakt samma roller i exakt samma trötta, förutsägbara, tillrättalagd fjantiga skräpkomedi som vi sett 12 000 gånger tidigare och även om jag ibland kan gilla skräpig humor, var det inte mycket i Netflix senaste storsatsning som gjorde något annat än att tråka ut. En del av mig förstår såklart varför samma skådespelare nyper samma roller i samma filmer om och om igen. Det är easy-money, som ungdomen säger. Lätt jobb. Samtidigt är det verkligen dags för Hart att ta en lång, lång paus nu och för Wahlberg att satsa på fler dramatiska roller.

Måns Lindman:
Escape Room 2: No Way Out (Viaplay)
Nu när Escape Room 2 landade på Viaplay så passade jag på att fiska upp den en kväll när det var tomt i schemat. Varför är något oklart då första filmen var pissdålig, för att tala klarspråk. En av de sämre bioupplevelser jag har haft. Nästan lika usel som Saw 3D. Men det är ju så livet är för en luttrad skräckfarbror och en hopplös sucker för intrikata mindfucks. Minst en gång i månaden tänker jag på avsågade ben och pusselskräck, i olika sammanhang och därför borde det här vara filmer som får mig att euforiskt hoppa upp och ner i soffan. Enerverande människor instängda i rum med dödliga fällor men sanningen är ju att det här är rullar som stinker unket av förruttnade kroppsdelar och galla. Nu råkar Escape Room 2, som bara är mer av samma faktiskt vara bättre en marginellt bättre film än föregångaren men det är en fortfarande en upplevelse långt mer smärtsam än kalsongrycket, tusen nålar och turbotutte.

Prey (Disney+)
Jag gillar förvisso Rovdjuret. Det är väl ingen vidare bra film, med handen på hjärtat men det är fullt ös, ostig humor och lagom hjärndött. Ibland räcker det men det går heller inte att leva på gamla meriter och franchisen har mjölkats frekvent med den ena usla uppföljaren efter den andra. När någon sedan fick snilleblixten att ställa en Xenomorph på andra sidan i en strid på liv och död så lämnade jag skeppet. Jag hoppade överbord och simmade så långt bort ifrån styggelsen jag bara kunde komma och sedan dess har jag aldrig återvänt till det sjunkande skeppet. Förrän nu. Prey lät så intressant att jag var tvungen att ta en titt. Jag hade inga skyhöga förväntningar på Trachtenbergs rulle och blev därmed heller inte heller besviken. Låt gå för att det fanns noll spänning och att det bara var en lemlästning enligt löpande-band-principen men stämningsfullt var det och snyggt, lite The Revenant-känsla, dock med en betydligt risigare björn. Synd bara att det aldrig kändes som om någonting stod på spel men kan man inte få skräcken i en sci-fi-rysare så får man åtminstone njuta av den vackra utsikten.

Manchester by the Sea (Amazon Prime)
Livet är ingen dans på rosor brukar det heta men för många är det precis det det är när de sylvassa taggarna river stora sår i både kropp och själ. Några skyller ödet på samhället, vissa förbannar sin Gud, andra lägger skulden på sina egna axlar. Det är en skoningslös skuldkänsla som långsamt äter upp en inifrån och vägrar att släppa taget. Man vill bara ge upp men är tvungen att kämpa vidare hur ont det än gör och för att klara av att möta ännu en dag stänger man av men fortsätter att gå sönder inuti. Sällan har den processen porträtterats bättre än i Kenneth Lonergans mästerliga lidande, Manchester by the Sea. En film jag brukar se om då och då för att påminna mig om hur bra film kan vara. När jag ser hur mina streaming-plattformar fylls med generiskt, själlöst, massproducerat skräp så vet jag att det alltid finns en oändlig guldgruva att gräva i och jag menar inte att vara den där gnälliga "det var bättre förr"-gubben. Att man måste backa till 80-talet för hitta fantastisk film utan att det hela tiden kommer magiska upplevelser. I år var det Everything Everywhere All at Once. 2016 var det Manchester by the Sea.

Henric Pettersson:
Elvis (Bio)
Jag var faktiskt ganska optimistisk inför Luhrmanns biopic om kungen av rock. På förhand såg det verkligen ut som att man hade fångat artistens fantastiska men ack så tragiska liv, och det faktum att Colonel Parker spelade en så stor roll såg jag endast som något positivt. Men efter att ha sett filmen kan jag bara konstatera att detta inte var mer än en mycket medioker film. Enligt mig saknade den all form av känsla och jag tyckte Elvis försvann i berättelsen. För att inte nämna hans drogberoende som man slängde in som hastigast, eller varför inte när Priscillas lämnar Elvis utan någon ordentligt uppbyggnad. Austin Butler var dock riktigt, riktigt bra i rollen som Presley.

Kærlighed for voksne (Netflix)
Jag har aldrig läst romanen av Anna Ekberg och hade aldrig ens hört talas om den innan jag av ren tristess drog igång För kärlekens skull (som den heter på svenska) i helgen. Danskar är ju vanligtvis genier när det kommer till tunga dramafilmer, men något geni gick det inte att se till här. Med det sagt var Kærlighed for voksne en okej film. Underhållande och aningen spännande, men samtidigt gick den länge på tomgång och hade kunnat kortas ned en bra bit. Personligen tyckte jag dessutom att slutet var ett enda stort antiklimax och ganska ointelligent.

Prey (Disney+)
Jag älskar Predator från 1987. En av mina absoluta favoritfilmer inom actiongenren. Fullproppad med fantastiska one-liners som det är omöjligt att hålla sig för skratt åt. I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om Predator, men Prey såg onekligen ut som ett intressant koncept. Lågmäld och intressant. Tyvärr tyckte jag att tjejen i huvudrollen var så fruktansvärt trist och inte sällan suckade jag över befolkningens perfekta engelska. Aldrig någonsin kände jag något som helst för någon av karaktärerna vilket inte alls går att säga om Schwarzeneggers film. Nej, det här var inget vidare.

André Lamartine:
Nope (Bio)
Det är skönt att avsluta filmsommaren med vad vi redan nu kan bekräfta är ett av årets tätaste filmer, där Jordan Peele står för ännu ett märkvärdigt och rysligt välhanterad nagelbitare. Peele drar aldrig i bromsen när han kastar sig in i en kavalkad av idéer som inte borde fungera ihop, men som ändå lyckas tack vare det vrålsnygga fotot, det skarpa manuset och såklart den fenomenala ljudmixen. Som jag tidigare skrev i min recension är det uppfriskande med en film som man inte kan förutsäga och jag längtar efter att få se den igen med bästa möjliga ljudsystem.

Prey (Disney+)
Det är inte det minsta kreativt och är i princip den första filmen fast med indianer, men samtidigt räcker det för att inte göra denna "prolog" till hyfsat hjärndöd kvällsunderhållning. Jag är med andra inte lika kritisk till det senaste Rovdjuret-kapitlet som mina kollegor, där jag kan tycka att man åtminstone har försökt bevara lite av filmmonstrets integritet efter Shane Blacks våldtäkt till film och jag gillar de köttigare partierna - även om det mesta var tydligt digitaliserat. Det är inget jag lär se igen och det är heller inget som kan mäta sig med den muskelstinna dödsklassikern, men det är absolut inte något steg i fel riktning...

Blade 3: Trinity (DVD)
Jag vet inte varför jag äger Blade 3: Trinity på DVD. Jag har inget minne av det inköpet. Jag har ingen som helst kärlek till denna filmserie och töntiga vampyrrullar i skinnjackor är som vitlök och solsken för mig. Ibland får jag bara hjärnsläpp och inhandlar urkassa filmer för att ha något att skratta åt, vilket denna levererar till 100%. Inte nog med att så gott som varje aspekt i denna sönderklippta smörja är magknipande uselt, det skvallrar också om vilken katastrofal inspelning det rörde sig om och de sjuka historierna bakom kulisserna - särskilt de om Wesley Snipes agerande - kryddar till en redan hysteriskt rolig film som enbart kan ses som ett smärre mirakel, för hur i hela friden lyckas man släppa sådan här skit till biografer? Det är sann filmmagi det, sanna mina ord...

Vilka filmer har du sett under augusti?